månadsarkiv: februari 2008

Ska vi testa i Sverige också?

Hundratals människor gick ihop för att göra ett gemensamt änglahyss i New Yorks centralstation: De blev statyer. Några pratade i telefon, någon hade precis tappat sina papper, några var på väg någonstans. Och dessa hundratals personer går mitt i den stora hallen på central station.

 

Äh. Jag visar istället:

 

 

 

Första klassens Dagenläsare

Ni minns rätta-oss länken som vi lagt in under varje artikel? Knappen där du, med ett enkelt tips, kan hjälpa oss rätta fel som vi haft i tidningen?
Bara efter en vecka har vi redan, med er hjälp, kunnat göra flera rättningar av både större och mindre art. Detta är mycket tacksamt. Vi försöker såklart vara så korrekta som möjligt, alltid, men det är omöjligt att det inte blir något stavfel eller faktafel.

Roligast, ambitiösast och kanske mest beundransvärda rättningen hittills kommer från en läsare som letade upp faktafel i vår artikel om ”Rambo 4 – en kristen film?”.

Vi hade skrivit:
”(…)hjälten lyckas ta död på 236 människoliv under 131 minuter(…)”
Men vår mycket uppmärksamma läsare påpekade faktafel.
I filmen omkommer 236 personer på olika sätt, men hjälten själv står bara för 83 av dessa.” och hänvisar sedan till nördfaktasajten geekstir.com som stöd.
Utöver dessa självklara fakta har geekstir även fakta över hur många Rambo dödade med skjortan av, respektive med skjortan på.

Sånt här gör mig riktigt glad. När läsare inte bara irriterar sig, utan också tar sig tid att kolla upp, hänvisa och rätta.
En första klassens läsare för ett Dagen.se som vill vara så korrekt som möjligt, helt enkelt.

Fortsätt hjälpa oss felrena!

Det nedrigaste

Kommer hem sent, öppnar porten och en odör slår emot mig. Jag ryggar tillbaka, halvstänger dörren, väntar några sekunder innan jag med böjd rygg rusar in in i trapphuset. Känner mig som en brandman på uppdrag när jag kastar mig upp för trapporna. Odören blir starkare och när jag kommer upp till min våning inser jag vad det är: Surströmming.

Och det är min granne som…öppnat burken eller vad man nu gör.

Jag öppnar dörren rekordsnabbt och stänger innan doften hinner in.

Men det är försent. Odören har letat sig in i min lilla lägenhet via ventilationssystem och springor. Hela lägenheten är ett hav av stimmiga oljiga lukter. Jag andas genom munnen. Täpper till alla ventiler och knyter näven.

 

Det finns få saker en granne kan göra som är så nedriga som att äta surströmming i hyreshus.

Som svar på detta kommer jag nu, efter elva en vardagskväll, dammsuga lägenheten med min mycket högljudda dammsugare och på lördag koppla in stora PA-systemet till melodifestivalen, vända högtalarna mot min grannes vägg, och dra på full spetta. Min granne ska mörbultas av BWO-hits.

 

Sätta sig och äta surströmming en torsdag. Jahjälp.

Torsdagsångest

Varje torsdag ligger den där. Längst ned bland de kristna kanalernas tvsidor. En annons för Dagen.se. Den ligger där av tradition. Samma tradition säger att webbredaktören ska synas i halvkropp. Tillsammans med en pratbubblevariant.
Så där är jag. Känner mig som en bilförsäljare med påklistrat pastorsleende. Knappandes på min dator som om det vore en överpedagogisk amerikansk billboardreklam. Uppställd bredvid en käck text om en käck funktion. Varje torsdag.
Varje torsdag uppstår också samma fenomen. Jag sätter mig med tidningen på morgonen, bläddrar och när ögonen till slut råkar falla på annonsen bläddrar jag snabbt förbi, säger ”ja, ja, ja” högt för mig själv, som för att liksom överrösta alla ovanstående tankar.
Jag lägger ifrån mig tidningen och tänker ”En dag. En dag ska komma på något tufft att placera där. Då ska de få se på sjutton

"Annars? En betongande dag?"

Jag vaknar i dag med ångest. En dröm har påmint mig om den obehagliga situationen som uppstod under en annan del av besöket på svd, igår.
Simon Bynert, som för några år sedan satt på min stol här på Dagen (och lyckades under den tiden mycket förtjänstfullt ranka Dagen.se som en av Sveriges bästa mediesajter), jobbar numera på svd. När jag stod och väntade på mina kollegor i receptionen ser jag Simon kommande vaggande inifrån redaktion redaktionen.
Vi ser varandra och jag ropar ”Men hallå!”
Han fortsätter vagga, nu mer osäkert och mycket långsamt, över åt mitt håll.
Är det inte Simon? Jorå. Han kommer närmare och jag ser ju att det är han. Väl?
Två meter bort säger jag, något osäkert, ”hur är det?”, men när han fortfarande inte svarar förstår jag att det definitivt inte är Simon Bynert.
Jag flackar med blicken, tiden går i ultrarapid, och han fortsätter vaggar lika osäkert framåt mot mig som han gjort de senaste 15 meterna.

När jag precis funnit mig, elegant ska skämta mig ur situationen med ett ”oj, du, vi känner inte varandra, haha” och säkerställa för oss båda att vi gjort ett misstag, ser jag hans blick. Han VET att vi (nu 1,5 meter från varandra) inte är bekanta, och har tagit mig för psykiskt sjuk.
Panik gör entré, och helt plötsligt låtsas jag prata med pelaren fem meter bakom honom, liksom för att finta att det är någon annan jag pratat med hela tiden. Höjer rösten lite, säger ”Ok, va bra!” och vinkar nervöst och ytterst genomskinligt till pelaren.

Mannen som inte är Simon Bynert vaggar förbi mig, ut genom dörren, skakar på huvet och gör sjukihuvetrörelser mot mig.
Antar jag.
Jag stod ju fortfarande och pratade med pelaren.

Fler nyheter på förstasidan

Nu har vi ökat antalet puffar på förstasidan på Dagen.se Både för de lite annorlunda nyheterna i högerspalt, och de ”större” nyheterna i mittenspalten.

Vi upptäcker att många besöker oss oregelbundet, och genom att öka antalet puffar få man en ännu större överblick över de senaste stora Dagen-nyheterna.
Det blir väl bra?

Nu drar jag på sedvanlig slagsmålsfest. Men denna gång under mer ordnade svennebanan-former. Vi testar på klassisk boxercise. Helt utan tillhyggen eller koreanska stridsrop.

Jaktlund till angrepp mot Carola-recension

Carl-Henric Jaktlund är Dagens antagligen främsta musikexpert och recensent. I går kontaktade han mig via mail med anledning av det jag skrev om Carola och melodifestivalen. Det är uppenbart att han önskar rättning i leden.
Ett utdrag från Carl-Henrics mail:
(…)För mig tappar ditt blogginlägg i trovärdighet när du skriver om hennes fingertoppskänsla när hon ställde upp med Evighet, ”en given vinnare” kallar du den. Måhända så, i efterhand kan man ju i alla fall konstatera att den vann. Men det är ju långt ifrån en bra låt, snarast utstuderat upplagd för att gå hem i stugorna och med en blaha-blaha-text där de förutsägbara klyschorna staplats ovanpå varandra. Carola är en stor sångerska, men ”Evighet”…? Dessutom minns jag hur du i tidigare blogginlägg (extern blogg, Emanuels anm.) vurmade för Peter Jöbacks senaste skiva, som vore den en av förra årets allra bästa. Detta sammantaget med hyllningen av ”Evighet” gör att jag inte sätter stor vikt till din trovärdighet i detta ärende.”

Det pågår nu ett öppet krig mellan oss här på redaktionen.
Jag har tagit reda på hans akilleshäl – Springsteen – och varje gång vi tvingas mötas i korridorerna himlar jag med ögonen, hostar ”gubbrock”, och fnissar åt mitt vågade jag.

Hur snabbt skriver du aftonbladet.se?

Vi var några stycken som var på svd.se:s redaktion i dag. Trevligt, och allra mest intressant. Svd.se är, i mina ögon, en av de intressantaste,  snyggaste och mest överblickbara aktörer bland svenska mediesajter. Många insikter gjordes och idéer föddes.
Och en sur påminnelse gavs också.

Det var precis när vi kom, hade blivit väkomnade över en stakethög disk och fick sedan stå några sekunder och vänta innan receptionisten vaknat till från ett datorkoma, tryckt på en knapp så vi kunde komma in.

”Vad gör flicketösen” tänkte jag genusförkastligt och kastade ett öga på hennes datorskärm för att se vad som förlamat henne.

Vad? Jo, aftonbladet.se. Såklart.

Detta evinnerliga aftonbladet.se

Inte ens på svd – vars sajt t.o.m blivit framröstad som bästa mediesajt 2007 – slipper de undan det grepp Aftonbladet satte om svenska folket på mitten av 90-talet.

Minns ni? Jycken som dansade runt på sidhuvet? ”Chatten” med vardagsrum, hall, sovrum? De fula röda knapparna?

Allt det där ger nästan nostalgirysningar. Lite som minnet av den första hotmailadressen. Eller Altavista, eller de första stapplande stegen in i världen där man ”surfade” på nätet.

Det hårda faktumet är att aftonbladet, med hjälp av att vara så tidiga med att anamma en ny teknik, fostrade svenskars internetbeteende. Genom sin chatt, och genom att tidigt vara en av de ytterst få väluppdaterade sajterna var det där man var, där man hängde.

Ett helt Sverige kunde helt plötsligt tangentbordsskriva www.aftonbladet.se lika snabbt som sitt eget namn.

Det här lever Aftonbladet på än i dag. Med brutala 4 000 000 unika besökare varje vecka kan de liksom inte få mer trafik. Hela Sverige är redan där. Papperstidningen hängde med av bara farten, gick om expressen och blev störst i norden.

Allt för att de var först på en marknad som ingen riktigt hade fattat än.

Fostran sitter hårt i. Vi slentriansurfar in på aftonbladet för att vi är vana med att de är först med nyheter. Det där sitter i sig. Så till den grad att receptionisten på svd inte kan slita sig från konkurrerande Aftonbladet.se när gästerna kommer.

Det kommer antagligen sitta i sig ända tills knattarna födda -95 eller senare sitter bakom receptioner. Kanske har de då ett val. Kanske har de då blivit fria från aftonbladetindoktrineringen, och kanske får även vi, och övriga sajter, en större chans att konkurrera på lika villkor.

Tills dess går alla nyhetssajter – oavsett nisch eller bevakningsområde  – en svår och tuff strid till mötes.

Blir det någon tidning imorgon?

Ursäkta eventuella korrfel på webben eller bakochframvänd tidning imorgon.
Vi har fått nyvaxat golv under helgen och stanken är i dag så stark att den letar sig in genom näsan och ner i gommen. Lunchen smakade tandkräm, och jag har nu tittat tre gånger under skrivbordet för att säkerställa att det inte ligger någon kaffesumpssyra (vad det nu är) och skräpar.
Produktionschefen har i ett nyutskickat mail försvarat stanken med att golvvaxet är 100% natur av ”egen specialprodukt” från golvvårdsfirman.
Halvt upprört tänker jag ”Det är cannabis också”, och vill börja leta efter gasmask.
Möjligheten att våra konkurrenter har ett finger med i spelet utesluts inte.