månadsarkiv: mars 2008

Vad jag betalade på påskhotellet

Tillbaka på jobbet efter välvärd påskledighet. Jag har varit långt bort. På platser med uppringda modem. Sådana som skriker och tjuter som besatta när man ber de ringa upp.
Ja,hjälp.

Och så ser jag att ovanligt många av er undrar hur det gick på påskhotellet.

Jorå. Jag försökte förtränga betalningsmomentet under resten av mina två dagars hotellvistelse. Men på hotellfrukosten, bara minuter kvar tills utcheck sköljde allt över mig igen. Ångest. Paralyserande ångest. Kunde jag betala så lite för rum som är värt flera tusen? Så fortsatte dividerandet hela vägen till receptionen. Till och med i korridoren var jag tvungen att stanna och vänta två gånger för att ingen annan hotellgäst skulle vara i närheten när jag betalade. Eller inte betalade, som det snarare handlade om..

- Hej, då ska jag betala.
- Ok, vad vill du betala.
- Räcker en hundring?
- Ja, du bestämmer.
- Dåså.
- Då sätter jag upp 50 kronor per natt, alltså?
- Eh… ja, men gör det.

Så dunkar jag en hundring i desken och pinnar snabbt därifrån med rullväskan på släp.

Resterande del av dagen slits mitt jag mellan att dels svenne-skämmas för min obegripliga framfusighet och att dels tokjubla över att min skönt distanserade person som bokade hotellrummet till sist vann.

Jag är lurad – av min svenska blyghet

Jag sitter på ett hotell i Visby och inser att jag blivit utsatt för den bästa marknadsföringskomplott – någonsin.

Under påsken är jag på gotland. Här har jag växt upp, här bor mina föräldrar.
Men ändå så kunde jag inte hålla mig från att nappa på ett erbjudande.

”Bo på nyöppnade Solhem hotell – betala vad du vill!

Säger ni det så. Jag som älskar att bo på hotell. Gå upp och ta lång tid på mig att frossa i frukostbuffén. Slänga täcket på golvet, och se hur det ligger fint uppbäddat när man kommer tillbaka på eftermiddagen.

Och så får jag välja mitt eget pris! Haha! En krona natten, sa jag för mig själv och ringde och bokade två nätter.

Så sitter jag här nu, incheckad och med ångest upp till halsmandlarna. Dygnspriset är över 1 000 kronor och jag förstår att det där med att stå där med två kronor kommer inte fungera.

Jag är offer för en lysnade marknadsföring.

Solhem hotell har såklart förstått att det inte finns en enda svensk som skulle få för sig att hosta upp 1 krona som betalning för en natt. Att när vi står där med våra rullväskor och ska checka ut och de ställer frågan ”Hur mycket tyckte du din hotellvistelse var värd” finns det inte en enda människa som kommer gräva i enkronorsfickan. Nej, vi blyga svenskar kommer snegla på den egentliga prislistan, och ha ångest för att tanken slagit oss att ens pruta en hundralapp.
Med denna vetskap har de fyllt ett helt hotell. Med människor fyllda av samvetskval.
Med mig i spetsen.

Jag sitter här på hotellrummet och darrar som ett asplöv för utcheckningen. Förbereder ett tal. Ett försvarstal. Där jag ska ta upp att jag egentligen har boende i Visby. Att jag bara ville testa det nya hotellet. Att bo på hotell. Att man inte får det så ofta, liksom.
Och så målar jag upp mardrömsscenarier. Att hotellreceptionisten kommer börja skrika av ilska när jag lägger fram två enkronor.
Att hon kommer fråga efter mitt namn, skriva ned det på en lapp och sedan skicka insändare till tidningen där hon i hånande ordalag skriver om den snikne gästen.

Men visst ska vi strunta i det? Visst ska jag bara övervinna den svenska blygheten? Vara lite ”osvensk”?

Visst?

Spela med Aftonbladet – förlora 50 000

Tidningen Journalisten publicerade igår en intressant granskning om Aftonbladet spel.
Under 11 veckor följde de Sportbladets lansering av deras nye spelexpert. Under jultid gjorde sportbladet stora rubriker om deras rekordexpert som tog gigantiska vinster. ”Behöver du pengar till jul? Läs Sportbladets spelexpert”-aktiga rubbar.

Men med enkel matematik visar tidningen Journalisten att spelexperten egentligen gått back 50 000 kronor. Procentuellt mer än genomsnittstipparen gör.

Och tipsaren själv verkar inte särskilt förvånad.
- Om jag hade fått 13 rätt varje vecka hade jag ju inte behövt ha det här jobbet.

Och att Sportbladet lanserat en medelmåttig tippare med konfettirubriker verkar inte beröra spelchefen Mattias Karlsson särskilt.

 – Vi har varit rätt ute på mycket, och det har känts rätt att berätta detta för läsarna. 

Fint.

 

Läs Journalistens hela artikeln här.

Parsmo med RSS

Ett RSS-flöde är enkelt sagt en påminnelseteknik som skickar ut en ”ping” när nytt har kommit i det ämne du valt att bevaka.
”Pingen” fångas sedan upp av olika läsare, tex google reader, bloglines eller något program som du kan besöka för att se vad som hänt i dina ”flöden”.

Kort sagt är det en viktig och bra teknik som borde finnas till allt material som uppdateras med jämna mellanrum.
Därför finns den nu också, by request, till Parsmos penna!

Det var väl trevligt?

Om en kycklingsallad

I torsdags var jag och mötte tre aktivister som kan dömas till två års fängelse för fritagning av tolv höns. I dagens tidning har vi publicerat en längre artikel om det. Vad som däremot inte publicerats är något som på många sätt kan klassas som mitt livs mest pinsamma ögonblick.

Det är omöjligt att inte känna en djup respekt för människor som är villiga att lägga ner hela sina liv för det de tror på. Eller att välja fängelse för att rädda tolv höns från att bli slaktade.

Allt detta visste jag när jag mötte gruppen i torsdags. Vi skulle äta lunch tillsammans och jag var tio minuer sen. Med andan i halsen hälsade jag på alla tre, de har redan beställt mat, och hastar iväg för att beställa något. Framme för att beställa är min hjärna fullt upptagen med att vara arg på mig själv för att jag är sen.
- Kan du rekommendera något?, frågar jag kassörskan.
- Jaaa, vår kycklingsallad är rätt god.
- Visst, säger jag och slänger fram en hundring.

Det är först några minuter senare det slår mig. Vi sitter till bords och en servitör kommer ut och frågar om jag beställt den kikärtssallad hon har med sig.
- Nej, jag har beställt ent kycklingsa….
Jag får hjärtstillestånd. Blir högröd, sjunker ner genom stolen, tar fiktiva stryptag på mig själv och vill kliva in i en tidsmaskin.
Jag har beställt kyckling i ett samtal med tre människor som om en timme kan bli dömda till två års fängelse för att ha räddat livet på tolv höns.

Allt snurrar. Jag försöker febrilt övertyga servitören att jag mycket hellre tar den kikärtsallad hon har med sig ut än…min egentliga beställning. Det fungerar inte.
Min kycklingsallad kommer och jag skäms mer än jag någonsin gjort tidigare. Petar och petar i salladen, samtidigt som jag försöker hålla någon slags intervju. Allteftersom samtalet fortsätter inser jag att jag omöjligt kan äta upp kycklingen.
Jag staplar de tragiska små kycklingbrösten på hög i hörnet av tallriken och skjuter undan den så snabbt jag kan.

Fotografen sluter upp. Tittar på tallriken, fnissar för sig själv och tänker ”Det här kan ju bli ett snyggt foto”.

Ja hjälp.

Samtalet lyckas löpa på bra ändå. Jag tar själv upp att jag råkat beställa kyckling. Pelle frågar ”Har du själv funderat på varför du äter kött?”. Jag svarar, något lättat, ”Nej, det tog flera minuter för mig att ens inse att min beställning innehöll kyckling”.

I och för sig är det rätt talande för hur lite jag, och många med mig, reflekterar över både en köttindustri och våra konsumentvanor.

…eller vann och vann

Nej, det var ju inte riktigt sant. Att jag vann alltså.

Efter jag skrivit det kom nyhetschefen och hötte med näven. Mamma skickade mail och min flickvän suckade uppgivet.

Ja, det var kanske lite taskigt mot Carl-Henric att säga att jag vann  tävlingen om att gissa rätt på placeringar i melodifestivalen. Vi tog ju lika många. Fem var.

Så, förlåt Carl-Henric. Förlåt mamma. Vi var lika bra. Jag vann – men det gjorde du också.
Det är klart vi ska erkänna det.
Vi är ju en kristen tidning.

Jag vann melodifestivalen

Vill bara förtydliga att jag och Carl-Henric hade lika många rätta placeringar i melodifestivalen.

 

Alltså 4 av 10. De fyra första.
Och vem bryr sig egentligen om övriga?

 

Detta innebär alltså att jag vann.
Därför ska jag nu söndagsnjuta av segerns sötma.

Hejdå.

De vinner finalen i Globen

Då är det dags. Åtskiljda, funderandes, analyserandes har vi, jag och Dagens musikexpert Carl-Henric Jaktlund, kommit fram till vilka som vinner melodifestivalen 2008.
Båda är vi rörande överrens om att det är sjukt svårtippat i år. Men trots det – vi tippar löjligt, nästan tråkigt, lika.

Då kör vi. Och lämnar också plats åt Carl-Henrics specialkommentar om varför Carola inte är med.

Först min, Emanuels, egen lista: 

1. Charlotte Perelli
Glamour, lasershow, och karaokepop. När BWO-tenderande hits får klassisk schlagerskrud finns inget som hindrar svenska folket från att kollektivt kröna årets schlagerdrottning.
2. Sanna Nielsen
Helylle-Sanna gråtsjunger till sig en andraplats. 2 minuter in i låten reser sig både armhår och svenska folket för att rösta.
3. BWO
Sverige och BWO har ett komplext kärleksförhållande som jag aldrig kommer förstå. Men jag förstår tillräckligt mycket för att placera de nånstans bland topp tre. Usch.
4. Rongedal
Startfältets mest svårbedömda. Jag gissar ändå att överraskningsmomentet ännu inte lagt sig – Sverige charmas, och förbiser två jönsar i röd kostym. Kvällens skräll.
5. Amy Diamond
Hoppetossan från Jönköping plockar självklara jurypoäng och hela Nikelodeons fanbase ringer telefonen varm. Tyvärr är de inte tillräckligt många.
6. Linda Bengtzing
Peter pan-lookaliken personifierar allt som är schlager. Men trots det kanske starkaste numret är Linda fortfarande den tragiska tjejen från löpsedeln. Underdog, på fel sätt – och det spelar tyvärr roll.
7. Christer Sjögren
Noll poäng från juryn. Obegripligt många poäng från Gudrun, 59.
8. Nordman
I andra chansen var han svenska folkets maktredskap mot Carola. Nu hamnar han i periferi.
9. Sibel
Med Sanna Nielsen i samma startfält blir det uppenbart att långa toner och skrynklade ögonbryn inte räcker. Det kräver en stark låt – också.
10. Frida
Nej, inte ens med Mowgli i kalsonger kommer det här bli något annat än en sistaplats.

 

Och så Carl-Henric Jaktlunds lista:

(Carl-Henric: Några ord om den Carola som saknas i denna final bara, innan listan. Spaltkilometrar har skrivits senaste veckan om varför hon åkte ut. Finns det där Carola-hatet på riktigt eller är det mest journalister som tvingats skriva så mycket om henne i medgång som nu passar på i motgång, som tänker ”äntligen!”?

Jag lutar åt det senare. Visst har hon alltid väckt starka känslor, och många har haft och har svårt för henne som person och artist, men jag fattar inte varför en gigantisk grupp nya människor skulle ha förflyttat sina sympatier på två år. Längre än så är det inte sen hon fann hela tävlingen, och då var hon mer omskriven och hade mycket mer divalater för sig än i år.

Jag tror så här: Carola har tidigare alltid ställt upp solo med en schlager på svenska. Varje gång succé; tre förstaplatser och en andraplats. Nu testade on en duett i en rocklåt på engelska.

Folk gillade det mindre. Svårare än så är det inte.)

1. Charlotte Perrelli, ”Hero”

Schlager för 2000-talet, med dansrytmer och en självhäftande refräng. Dessutom ett snyggt nummer och en sångerska i bättre form än någonsin.

2. Sanna Nielsen, ”Empty room”

Låten många Carola-fans hade velat se sin favorit med. Och en fin liten ballad brukar ju funka, och ”hon är ju bara så gullig”. Tråkig låt och tråkig artist enligt mig, men lär hamna i absoluta toppskiktet.

3. BWO, ”Lay your love on me”

Har många fans men också många som skyr dem som pesten (ungefär som Carola). Har funkat bra förr och lär göra det igen men når de ända fram? Tror inte det.

4. Rongedal, ”Just a minute”

Show och profession i kombination och en älskling för alla frikyrkomänniskor som älskar det perfekta. Dessutom kommer juryn ge bra med poäng, där sitter också finsmakare.

5. Sibel, ”That is where I´ll go”

Listans skräll. Hon har kommit smygande och fått framföra sin låt mycket, tror den börjar sätta sig och blir belönad av juryn. Säga vad man vill om Sibel, men sjunger gör hon klanderfritt. Och låtens stråkar är grymma.

6. Linda Bengtzing, ”Hur svårt kan det va´?”

Intensivt och glatt energiknippe med trallvänlig låt. Men ack så enerverande i längden, både hon och låten. Kan förvisso bli belönad för svenskan, men nej – borde hamna på den nedre halva hon alltid hamnar på i finaler.   

7. Nordman, ”I lågornas sken”

Refrängen är svår att få ur skallen, hur mycket man än försöker. Och bevisligen är det många som gillar Nordman. Här får de dock se sig slagna av många. Hoppas jag.

8. Christer Sjögren, ”I love Europe”

Tävlingens tveklösa bottennapp. Men den stora skaran fans – mannen har ju sålt ofattbara mängder skivor – kommer att rösta. Juryns röster omöjliggör dock hög placering.

9. Amy Diamond, ”Thank you”

Kanske mest svårtippade låten av alla, kan hamna i topp om barnen bestämmer över röstningen i tv-soffan. Men låten är bra tråkig, borde bli akterseglad.

10. Frida feat Headline, ”Upp och hoppa”

Det mest amatörmässiga bidraget i Globen. Glatt och annorlunda, men både text och framförande haltar för mycket. Inte minst ställer den osvängige sidekicken till det alldeles enormt.

 —–

The game is on.

 

Torsdag presenterar Dagen.se vinnaren i melodifestivalen

Imorgon, kära Dagen.se-läsare, publicerar vi listan.

Listan som avslöjar vinnaren i melodifestivalen på lördag.

En lista från mig, och en lista från Dagens musikexpert Carl-Henric Jaktlund – ni vet han som manat till rättning i leden efter jag gett mig in på hans område, dvs tyckt till om ett musikarrangemang.

Handsken är kastad och imorgon kommer våra listor ligga här på bloggen. Med kommentarer.

 

Klart står att det är extremt svårtippat i år. Är Sverige redo för en ballad? Handlar allt bara om personkult? Är vi trötta på tävlingen och röstar på det mest komiska bidraget?

Imorgon vid niotiden ligger svaren här.