månadsarkiv: maj 2009

Här är receptet på hur Dagen.se ska tjäna pengar

Det senaste året har vi sett en stor, för att inte säga enorm, tillväxt på Dagen.se. Och även om vi har hållt oss över budget även på inkomstsidan är det långt ifrån tillräckligt.

Låt oss vara ärliga – Dagen.se går inte runt. Det är en minusaffär.

Att Dagen ändå väljer att satsa på att finnas på nätet beror på att vi inte har något val. Ni, våra läsare, finns ju här. 

Men även om vi har förstått hur vi ska göra en bra och relevant tidning på nätet så har vi haft svårare att förstå hur vi ska tjäna pengar. Så är läget för de flesta mindre tidningar. Men det finns också andra saker som är gemensamma: Vi försöker väldigt lite. Och är sällan särskilt kreativa.

När vi försöker tjäna pengar på nätet använder vi samma modell som i pappret. Men lika dåligt som det går att översätta det journalistiska arbetet i en pappersprodukt till hur en journalist arbetar på/med nätet går det att översätta annonssäljet.

Det har Dagenledningen insett. Därför har man tillsatt sin bästa säljare (i alla fall enligt den här hyllningen) för att se till att Dagen.se ska tjäna pengar. Mer pengar. Mycket pengar. Nya pengar.

Jag minns att jag för ett drygt år sedan läste på nyamedienestorn Martin Jönssons (nu nedlagda) blogg om hur häpen han var över frågan om när man kommer tjäna pengar på nätet. ”Nu!” var hans självklara svar. Jag fattade inte då. För om det var så enkelt skulle väl alla tidningar göra det?

Först på senare tid har jag förstått Martin Jönssons poäng: Alla snackar, ingen försöker.

Då och då blir jag, redaktör för den minilillaputtetidningen Dagen.se kontaktad av några av Sveriges största tidningar. De frågar ödmjukt ”hur lyckas ni?”. Allt oftare kommer inbjudningar till nationella och internationella konferenser där de presenterar oss som ”toppexpert” och ”de bästa i Sverige” på sociala medier, att göra tidning på/med nätet.

Jag fnissar alltid varje gång. Skakar på huvudet och tänker ”vad sysslar alla andra med?”. Det jag sedan svarar/berättar är aldrig raketforskning. Det är ingenting andra inte vet. Däremot är det saker andra mest gör teorier om. Dagen är ett exempel i praktiken på hur man gör journalistik i den sociala webben.

Vad som gjort Dagen.se:s succé är att vi slutat prata om vad man kan göra, och i stället gjort det.

Nu vill vi försöka överföra samma koncept på inkomstsidan för Dagen.se. Sluta prata om ”hur” vi eventuellt kan göra för att lyckas, och i stället testa var enda möjlighet, var enda sätt för att få den här sajten att gå med vinst.

Den uppgiften har nu Daniel Zackrisson påbörjat. Om än i liten skala, än så länge. Men han är otroligt driven och det är spännande att se honom i aktion.

Det är därför hela Dagen just nu drunknar i Googleannonser.

Daniel har upptäckt annonsnätverken – hur det ger en möjlighet för oss att tjäna pengar vi inte tjänat förut. Därför ligger det nu annonser på varje plats det finns möjlighet till klick.

Allt är prov. Ett test. Kan vi tjäna pengar på google adsense? Tillräckligt mycket? Daniel följer därför vårt rapporteringssystem för annonseringen noga. Ser direkt på vilka positioner ni klickat. Hummar, nickar, justerar och filtrerar. Säger ”nej, här tjänar vi ju ingenting” och så försvinner annonsen.

Så spånar vi. Pratar om möjligheter. Om nya idéer. Om saker som aldrig förr gjorts. Om vikten av att tänka helt fritt. Om hur de lokaltidningar som har varit kreativa – testat nya sätt att tjäna pengar på nätet nästan alltid lyckats. Om hur inspirerande det är.

I framtiden, till en början i lägre takt (Daniel påbörjar sin nya uppgift i full kraft efter sommaren) men sedan allt mer ökande, kommer vi testa alla möjliga lösningar på att tjäna pengar på annonsering.

Så ha tålamod med oss. Vi experimenterar för att vi måste. Vi vet att vi gör en viktig och relevant tidning. Men för att den ska kunna göras även i framtiden behöver vi hitta intäktsmodeller som håller på lång sikt.

Vilken utmaning!

Varför Dagen länkar ut till bloggar och andra sajter

Puh!

Jag klarade det. En halvtimmes presentation på engelska för tidnings- och webbchefer från massa olika länder.

Nervigt. Allra mest för att jag valde att använda ett nytt presentationsverktyg – Prezi.

Superflashigt och läckert, men skulle det flashiga förstöra vad jag försökte säga? Att döma av reaktionerna verkade det fungera ändå (uppdaterad: Nu har jag fått utvärderingen – 92 % av konferensdeltagarna gav presentationen högsta betyg!).

Vill du ta del av varför jag tycker det är viktigt – självklart – att länka till andra bloggar och konkurrenter så kan du se min flashiga presentation här:

http://prezi.com/85372/

Nu ska jag lyssna på vad övriga föreläsare har att säga. Bland annat skaparna av Bambuser är här. Bra gäng.

Hejsålänge.

Konferens och mer Dawit

Jag är på konferens i dag. Norrmän, danskar och finnar pratar om webb och mobil. Det är powerpoint på powerpoint, nördprat och engelska.

Själv sitter jag och hummar, nickar och skakar på huvudet ibland. Och är lite nervös över att jag själv ska stå där uppe och föredra för en massa nordiska mediefolk imorgon. På engelska. Ibland fattar jag inte varför jag tackar ja till saker.

 

Så det blir inte så mycket rapport från mig i dag. Men under tiden så kan ni väl kolla på den här intervjun nedan. Det är med Eritreas president. Ni vet han som har makt att släppa Dawit Isaak. Jag har inte hunnit se den än, men vi skrev om saken igår.

Det är så klart en massa retorik. Ett slags maktspel. Men utifrån mitt närmast desperata upprop om vad vi kan göra för vår svenske medmänniska som torteras i Eritreanskt fängelse är det intressant.

Kan du inte försöka titta på det när du har tid? Så gör jag det också. Sen kan vi diskutera saken vidare och spinna vidare på vad vi kan göra för att Dawit ska få komma hem till sin familj igen.

Susan Boyle – vårt hopp i en mörk tid

Susan Boyle ( fy skäms på din dåliga youtubeallmänbildning om du inte vet vem det är ) gick ju vidare till semifinal i engelska versionen av Talang 2009. Och i helgen var det dags.

Kvinnan, vars framträdande på bara några veckor blivit ett av youtubes mest visade någonsin, skulle nu bevisa för världen att hon höll även utan överraskningsmoment.

Hur det gick? Well, sådär. Men trots den ganska darriga och något falska starten ligger det ett slags sagoskimmer över Susan som gör henne oemotståndlig. Vi vill att hon ska lyckas. Vi vill att hon ska vara den där bonniga tanten som råkar ha en röst som får världen att tappa andan.

Eller som en av domarna sa: ”När världen gick igenom en tuff tid och letade efter hopp och inspiration kom du, Susan Boyle, och gav oss just det.”

Med de förutsättningarna är det nästan omöjligt att misslyckas.

Se själva:

Expressen står för årets största misstag

För ett tag sedan träffade jag en vän som är på väg att avsluta sin journalistutbildning. Han berättade då om sin praktik på Aftonbladet och en av hans senaste uppgifter – att sitta lurpass utanför Wanja Lundby-Wedins hem. Det var mitt under AMF-skandalen och hans uppgift var att kasta sig över Wanja ifall hon kom hem. Och fick han inget svar så skulle det bli nyhet också.

Jag reflekterade då över att det var typiskt att sätta en praktikant på det lägsta av sysslorna: Buskage-journalistik.

Jag minns hela det där samtalet i dag när jag läser om Expressens hysteriskt pinsamma miss. De har intervjuat och hängt ut fel ”Wanja”.

Expressen skickar ut reportern [namnet borttaget på reporterns begäran] för att ligga lurpass (precis som min praktiserande vän) på Wanja. Nu är det nya skandaler på gång och Wanja ska krävas på svar.

Plötsligt dyker hon upp. Reporter och fotograf (Tommy Pedersen) hoppar fram från sitt ”buskage”, blixtrar smattrar och frågor haglar: ”Har du tagit upp din makes gratisboende i dina deklarationer”. ”Vill du inte svara på det”. ”Kan du inte svara på…”. ”När kan vi få svar”. ”Om du inte kan prata i kväll när kan vi få besked”.

Så försvinner hon. Antagligen in i någon trappuppgång. Det enda reportern har är nekande svar i minst fyra olika former. Och fotograf-Tommy några bilder på en mycket irriterad kvinna.

Det räcker. Tydligen. För dagen efter – i dag – skriver Expressen med krigsrubriker:

Den kvinna som man antagit vara Wanja var arrogant, menar man. Och bilderna får gestalta hennes utbrott. Men problemet är att ingen tagit sig tid att kontrollera att det verkligen är Wanja. Eller kontrollerat… Ingen tycks ens ha tittat på bilderna. Reporten kan inte ens ha lyft blicken från blocket? Fotografen Tommy Pedersens närminne måste ha grusats av adrenalin?

För det räcker att komma lite närmare för att se att det är någon helt annan kvinna. Som antagligen bara ville komma bort från några idioter med kamera och block.

En kvinna. Okänd. Som möjligtvis har samma hårfärg, ålder och glasögon som Wanja.

Expressens misstag är obegripligt. Visst – det var mörkt ute. Fine – det rusade adrenalin genom reportrarnas kroppar. Ok – deadline var nära. Men det ursäktar knappast att inte kunna urskilja en av Sveriges nu mest uppmärksammade chefer från en vanlig svenssonkvinna.

Ansvarskedjan är lång. Den börjar med reportern – förvisso förhållandevis ny i branschen (men har skrivit för rikspress sedan åtminstone 2005) – som har bevakat LO-basen Wanja tidigare. Trots det kommer han tillbaka till redaktionen i tron att han fått fyra nej från LO-basen. Vad som sedan händer är obegripligt.

Att bild, rubrik och pratminus kan passera fotograf, redaktör, redigerare, nattchef och slutligen chefredaktör för att sedan gå i tryck är _helt_ otroligt.

Jag hyllar då och då Expressen och främst deras chefredaktör Thomas Mattsson för hur de tar kvällstidning till nya höjder. Inte minst genom att vara så transparenta och öppna för den sociala webben. Och Mattsson är transparent även nu.

På sin blogg ursäktar han Expressens fadäs. Och han krälar, som sig bör, i stoftet.

Men det är svårt att se hur skam kan läka det som hänt.

Kvällspressen hävdar ofta att man ska och bör ligga nära gränserna. Thomas Mattsson har på sin blogg till och med upprättat en egen kategori för just… gränsöverskrivning – ”Ursäkter”. Men frågan är vilka vinster Expressen har av att stå utanför Wanjas hem sent på kvällen? Varför det är så viktigt att publicera fyra nej i rad?

Ser man ändå att det finns vinster med det och är medveten om att det är en risk – ett gränsnärmande – med buskagejournalistiken; borde då inte uppgiften gå till den erfarna journalisten? Den som inte är praktikant. Den som inte är i vikariesnurran.

Den som kan se skillnad på Wanja från en vanlig medelålders kvinna.

Det kan tyckas att det vore det mest ansvarsfulla att göra i det man får anta vara gränsnära journalistik.

Uppdaterat, mer läsvärt om Wanjamissen:

Jaktlund, Folkvett, SAOM, Linus

Uppdaterat 2:

Expressen har nu tryckt extraupplaga:

Se också TV4:s längre intervju med Thomas Mattsson

Läs vårt nyaste bloggfynd!

I dag är jag ledig och på besök i Visby hos föräldrar. Men jag kan inte hjälpa att smita in på Dagen.se och kolla vad Maria Hellgren rapporterar från turnén med Michael W Smith.

Maria har bloggat ett bra tag och jag har följt hennes blogg och tyckt att hon har haft en skön ton. Därför kändes det spännande att rekrytera henne till hedersuppdraget: Följa den kristna världsartisten Michael W. Smith på det unika Sverigebesöket i Jönköping och Örnsköldsvik.

Och när hon i dag börjar sin bevakning är det enkelt att konstatera: Vi har att göra med en stjärna.

In och läs hur Maria på avslappnat sätt och med skönt arbete med bilder rapporterar om allt som händer kring Michael W. Smith. Heja Maria!

Och det goda tar inte slut. I natt sätter hon sig, tillsammans med Michael, på turnébussen upp till Ö-vik för att rapportera om allt som händer där.

Följ, följ, följ!

Veckans länkar v21

Här kommer grejer jag snubblat över under veckan som gått. För att få upp det i ny flik, håll in ctrl när du klickar på länkarna.

* Svensk gospel i USA?  Gospelkören By Graces pianist Sebastian förklarar hur det egentligen känns/fungerar/är att vara svensk gospelkör och göra turné gospelns hemland.

* Praktiserande homosexuella kontra praktiserande heterosexuella

* Veckans bild(er) Awkward Family photos samlar alla de där familjefotona som blir…fel. En favorit:

* Ibland imponerar hon på mig, den där Blondinbella

* Svininfluensan i medierna

* ”Snälla Ärkebiskopen Droppa tidningen och börja twittra”

* Konstfack är bittra på rektorer

* Ballar av stål är fejk

* Veckans mest korkade namnbyte