månadsarkiv: juli 2009

Rättelse från amerikansk vän

Efter min bloggpost om hur Dagen använder Facebook fick jag ett mail från Steve Johnson, som jag tog upp som exempel på hur nya läsare hittar oss.

Han ville bara räta ut en grej jag missförstått.:

Hej Emanuel,   

I read with interest your blog today (July 28) about how well Dagen is doing with Facebook. Praise the Lord. You asked in your email some weeks ago if I used Google translator to read the website. I have set myself to learn Swedish the old fashion way, with a dictionary and grammar book. As you can imagine it is a slow process and I have been tempted to cheat and use Google, but I am able to read entire sentences now without any helps. Dagen is a fine Christian endeavor to learn with. I enjoy reading the different sommarblogg stories and it feels like I am getting to know the writers on a personal level as they share their thoughts and feelings about being a Jesus follower in Sweden. Thanks for mentioning me in today’s blog.
Ha det bra,
Steve Johnson <><

Imponerande.

De får reprisera sitt bröllop

Jag kan inte riktigt släppa den där bröllopsentrén jag bloggade om i måndags. Jag går in och tittar på den då och då. Det är ett gladpiller, liksom. Och så ser jag hur antalet visningar rusar i höjden!

Vi måste ha att göra med en av Youtubes snabbast växande videoklippssuccéer här!

Jag ser de klippen som samlats runt omkring det. Filmer från Nyhetsprogram som gör det till sitt udda inslag. Men ett nyhetsprogram som tar det ett steg längre. De bjuder in the whole wedding party, bygger upp en scen och ber dem återspela hela youtubefilmen – fast på deras scen.

Och jag ryser igen. Tänk så fantastiskt! En dryg vecka efter att de lagt upp deras bröllopsklipp har det fått nästan femton miljoner visningar och alla de närmaste vännerna bjuds in på gemensamma resor för att få kärleksmanifestera allt igen.

Man måste älska det.

Allsång på Skansen gav mig livsperspektiv

Jag såg Allsång på Skansen i går. Det känns lite själlöst ibland, inte sant? Tror att det har med Anders Lundin att göra. Han känns liksom inte riktigt trovärdig i den där rollen. Inkvoterad på något vis. Det ska ju vara gubbar som Lasse Berghagen eller Bosse Larsson. Som inte bara har gubbnamn, utan också har allsångsnoter pulserande i hela kroppen.

Anders Lundin känns mest som en spelevink som såg möjligheten att leva ut artistdrömmar. Jag är så otroligt trött på de stunder när han ska spela sina egenskrivna låtar. Förhandlade han till sig det i kontraktet, eller vilket underhållningsvärde ser SVT i det?

Men strunt i det nu. Jag skulle ju skriva om programmet för att hylla det. För när jag tittade såg jag ett sex minuter långt tal av Glada Hudiksvallsteaterns grundare Per Johansson. Det var ett lite nervöst och forcerat tal, men fullt av så mycket ödmjukhet för livet. För vad hans teater, fullt av utvecklingsstörda (”och normalstörda”), lärt honom. Så mycket att säga, så kort tid. Men han gör det på ett fascinerande koncist och gripande sätt.

Titta, få perspektiv och inspireras. Väl värt sex minuter av din dag

Så blev Facebook en av de viktigaste medarbetarna

För knappt fyra månader började Dagen hänga på Facebook. Vi hade funderat en stund på hur det skulle gå till. Vi ville ju börja umgås med läsarna på samma villkor.

Till slut fann vi en väg. Vi skapade ett vanligt Facebook-konto. (uppdaterad: I dag har vi bytt till Fanpage)

Som en vanlig användare kunde nu vem som helst bli vår vän, vi kunde lägga ut våra nyhetsrubriker (med länkar) som facebookstatus, våra vänner kunde gilla, kommentera och få en närmare kontakt med oss och våra nyheter. På ett enkelt sätt fick vi chans att bli som våra läsare. Vara en närvarande person, i stället för en kall tidning på distans.

Det har varit fyra spännande, men framförallt lärorika, månader. Där vi fått upptäcka enorma fördelar, men också en del svårigheter. Här kommer en sammanfattning av tiden:

Först en insikt: Som tidning har vi egentligen alltid varit socialt blinda. Vi vet att tiotusentals människor/familjer läst och gillat oss, men vi känner dem inte. Vi har heller inte fört någon vidare dialog, eller bara kunnat hänga med dem. När vi så öppnade vårt Facebook-konto hade vi ingen aning om vilka vi kunde räkna som våra vänner. Eller vilka som skulle önska vara våra vänner. Vilka vi kände och vilka vi inte kände.

Vi var som en kändis i en ny stad. Som visste att vi gillades av många, men inte vilka de var.

Därför marknadsförde vi först att vi fanns på Facebook och började därefter fråga runt vilka som var våra vänner – ställa vänförfrågningar. I början stötte vi på enstaka frågetecken kring detta, någon menade frågan var ett spammande. Men jag har svårt att förstå hur vi annars skulle göra. Vi, socialt blinda, måste få fråga oss fram. Vi var däremot nog med hur vi gjorde det. Först efter att ha fått hundra vänner, och Facebook själv föreslog gemensamma bekanta, frågade vi. Hittade vi då någon som hade tio gemensamma vänner eller mer vågade vi ställa frågan – är du vår vän?

Resultatet har varit helt fantastiskt. Efter några månader har vi tusen dedikerade vänner. Och varje gång de gillar, kommenterar eller skriver något om vår nyhet når vi tiotusentals fler unika besökare. Som upptäcker våra nyheter och vår sajt.

Efter bara någon vecka blev Facebook.com vår tredje största trafikkälla. Och det ökar stadigt (även under sommaren).

Det mest udda exemplet på nya läsare som hittat oss är amerikanen Steve Johnson. I ett internmail till vårt Facebook-konto skrev han för några veckor sedan:

”Greetings from Toccoa, Georgia USA. I discovered Dagen online about two weeks ago and really enjoy reading about what God is doing in Sweden. /…/ My farfar came over on the boat from Sweden in 1906./…/With friendly greetings, Steve Johnson”

Med hjälp av knackig svenska och översättningsverktyg följer han sedan dess våra nyheter (och har även frågat om han får bidra med något till Läsardagen).

Men vi gör också bättre journalistik med hjälp av vårt Facebook-konto.

Vi får tips, dels från våra vänners egna statusuppdateringar, dels via internmailen, men allra mest i kommentarerna till våra statusuppdateringar. Man tipsar om saker vi har missat, vinklar vi borde täckt, eller korrigerar oss.

Eller så hjälper man oss. Ett av de mest fantastiska exemplen är när vi skrev om hur pingströrelsens blivande ledare avtackades från sin församling. Det var festligheter och föreståndaren fick rida och kastas av en eldriven tjur. Artikeln var bara en kort rewrite, men rubrik med länk skickades till Facebook, nådde en av våra facebookvänner som hade varit på plats och filmat och fotat. Och så:

Tillsammans med facebookvännen skapade vi på nolltid en nära och god bevakning med bild och video. Artikeln blev en av veckans mest klickade artiklar.

En annan intressant sak att iakta har varit hur kommentarerna ibland kommer mer naturligt på Facebook än på Dagen.se. Jag antar att det har att göra med att man kommenterar där man känner sig hemma, som jag tidigare bloggat om.

Det mest intressanta exemplet är när vi la ut en statusuppdatering på Facebook från vår tipsblogg. Vår featureredaktör hade bloggat i tipsbloggen och frågat våra läsare: Vilka ämnen pratar ni om på kyrkkaffet? Själva bloggposten fick fyra kommentarer. Men på Facebook fick vi 14 kommentarer med massor av bra tips.

Våra läsare har alltså klickat på nyheten, läst bloggposten på Dagen.se, och sedan gått tillbaka till sitt facebook-konto och kommenterat nyheten där. Underligt, men talande för hur viktigt det är för oss att vara där läsaren vill prata med oss – inte bara där vi vill prata med läsaren.

Till sist, det kanske tydligaste beviset på hur Facebook faktiskt gjort Dagen mer personlig och knutit starkare band med våra läsare: Läsarnas taggade bilder av Dagen.

Det finns två saker som får svensken att plocka fram sin kamera: Events och sommar. När våra vänner är på events eller firar sommarlov finns så klart Dagen med. Och jag kan inte låta bli att tycka att det här &a

Semester och Google

I dag är jag tillbaka från (en för kort) semester. Massor av mail ska gås igenom, en del möten ska hållas och tusentals grejer på todo-listan.

Och så den här bloggen. Den ska skötas nu efter semestern också. Med mer än bara där trista youtubetips.

Jaja. Några grejer jag iaktagit och funderat på:

Ted Valentin har fått tillbaka sina kartsajter i Google efter att vi senaste bloggade. Det lönar sig att höja rösten – Google vill lyssna.

Och mer Google: Minns ni det där om att Stampen, ägare av en massa stora tidningar i Sverige, ville spärra sig ute från Googles tjänst Google news? Enligt Medievärlden handlade det om att skydda upphovsrätten. Att Google inte ska få kapitalisera på hela de skrivna artiklarna. Men inte någonstans på Google news kan jag hitta en plats att läsa hela artikeln. Dessutom skyltas det alltid tydligt vem som är avsändaren till materialet. Nästan tydligare än i vanliga Googleresultat (som dessa tidningar alltså fortfarande vill vara en del av).

Jag tycker fortfarande hela den där historien är så märklig. Att en så framgångsrik koncern skulle göra ett beslut så krångligt att det inte ens går att motivera skälet på ett begripligt sätt.

Säkert finns det läsare som kan hjälpa mig förstå? Vad är det Stampen, med deras beslut att stänga ute google news, försöker rädda sig från (utöver en massa gratistrafik)?

Och just det. En annan rolig grej: Spotify har släppts för mobiltelefon. I alla fall om man har en Iphone. Vad händer nu med mp3-spelaren? Och mp3-försäljningen?

Hörs. Nu ska jag gå och sörja semesterslutet. Visst är det alltid ett såntdär semesterkoma de första dagarna? Vi säger det.

Youtube gjorde hennes enmansband världskänt

Jag antar att många av er redan har sett det här. Det har spridits som en löpeld under våren. Det är gotländskan Teresa Andersson som la ut ett videoklipp på när hon, synnerligen välsynkroniserat, spelar ett gäng instrument, spelar in dem, loopar dem och lägger på nya stämmor.

Det är häftigt att se. Men ännu häftigare är att gå in på hennes sida, kolla på turnéschemat. Under hela sommaren är hon bokad på stora svenska scener, morgonsoffor och i augusti gör hon turné i Kanada. Det mest, får man förmoda, till stor del beroende på att hon la ut en videosnutt som fick miljonpublik.

Ett vackert bevis på sociala mediers revolution, och hur skivbolags plånböcker får allt mindre inflytande över vilken musik vi lyssnar på.

Besvikelse säljer – och är fnissig!

(Anders har redan bloggat om det här, tjuvsåg jag på min semester. men eftersom den här bloggposten redan var skriven och är tidsinställd att dyka upp nu under min semester låter jag den gå ändå.)

De senaste veckorna har det surrats om en alldeles fantastisk blogg: Dagens lokaltidningsbesvikelse.

Det är en särskild sorts journalistik, det där. Besvikelsen. Det är en vinkel lätt att ta till för att få skruv på en händelse. Hitta nyheten, hitta ett case, skicka en fotograf till caset, få henne se besviken och du har din artikel, eller klicktopp.

Kvällstidningarna är duktiga på det där, men det blir särskilt roligt när det är i lokaltidningar. När det liksom handlar om så tillsynes perifera saker.

Och detta har bloggen Dagens lokaltidningsbesvikelse lyft fram på ett alldeles fantastiskt sätt. Varje dag väljer man ut en besvikelseartikel och presenterar artikeln med bild och text.

Hög fnisschans. Och här kommer ett smakprov:

Läs bloggen här: http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/

Hur vägverket har omdefinierat ett ordspråk

Jag hittar en gammal bild i mobilen från en av sommarens långa bilresor. Ni vet då man har massor av tid att tänka tankar som man annars inte borde ha tid med. Som den om 120.

Ni känner till det där uttrycket ”mitt liv går i 120 just nu”? Man kan säga det i olika former. ”Allt går i 120 nu” eller ”jobbet är i 120 hela tiden nu” och så vidare. Det är helt enkelt ett sätt att säga att livet går för fort. Över gränsen, över vad som egentligen är tillåtet.

Så inser jag plötsligt att vägverket (eller vilka det nu är som bestämmer hastighetsgränsen) har omformat ett ordspråk av lång och stolt tradition. Och jag undrar så: Kommer vi ta hänsyn till vägverket? Kommer vi nu att börja säga att ”livet går i 130″ istället?

Nu börjar Oasbloggen!

Även den här veckan blir bloggtät på Dagen.se.

Du har säkert redan sett att vi har en ny sommarbloggare, Felicia Brandström, men i dag börjar bevakningen av ytterligare en kyrkkonferens. Oasrörelsens sommarkonferens Oasmötet.

Och vi har en favorit i repris som bloggare: Maria Hellgren!

Ni minns? Bloggstjärnan som föddes i samband med Michael W Smiths turné. Följ henne nu, hon kommer att skriva massor hela veckan om en konferens som Dagen för första gången livebloggar från.

In och läs och hälsa henne välkommen!