månadsarkiv: augusti 2009

Vi kan väl höras lite senare – det är så roligt här på #sswc

Det är en helt sagolik stämning här på Tjärö. Och jag skulle kunna skriva spaltmeter om ondemand-tv, journalistik på nätet och vad som händer med våra facebook-konton när vi dör.

Men jag vill njuta av det här i stället. Så utvecklarlinus har fixat så att min tweets (med bilder) dyker upp här under i stället. Titta på dem, och låt mig nörda ner mig riktigt ordentligt så länge.

Ok?

Vi hörs.

Min blogg hamnade i tidning – #sswc dag 1,5

Så har vi börjat socialisera ordentligt, här på Tjärö. Utan Twitter, vill säga. Vi samlas i en stor lada plus ett tält och pratar RFID, sociala medier, Poken, streamingstjänster och skrattar sedan gott åt varandras nördigheter. Dunkar i ryggen och skrattar åt det orimliga ”såhär kan det bara vara på sswc” (ja, man säger förkortningen, uttalar inte hela namnet) och ger sedan några uppmuntrande ord för att verkligen understryka hur mycket man uppskattar de andras nörderier.

 

 

Vi registrerar oss på campen och får varsin namnlapp. Men inte bara det På namnlappen finns också vårat handle. Alltså det namn vi har på mikrobloggtjänster som Twitter. Och som inte det skulle vara nog får vi också en tagg så att vi kan plocka upp våra superflashiga mobiltelefoner och scanna taggen för att sedan direkt få upp våra digitala profiler och förstå ”aha, det är du som är duu!”

Sedan börjar vi mingla. Jag träffar Sofia Mirjamsdotter som har gjort en papperstidning som hon lanserar här på ön. Det låter kanske konstigt. En tidning på en plats som handlar om digitala tider? Well, papperstidningens innehåll baseras uteslutande på texter hämtade från bloggar.

Och titta, hon och hennes redaktion har plockat en alldeles nygjord text från eder Emanuel Karlsten! Blir ni inte stolta?

Sedan är det invigning. Tomas Wennström, som för några månader sedan skrev en enkel bloggpost och frågade om det var nån som var sugen att ses nån gång i sommar och snacka sociala medier, var närmast rörd över att det nu var 286 nördar som samlats. Och att planering och samordning skett via sociala medier. Allt på ideell basis.

Sedan ströks vi alla medhårs. Fick kärleksförklaringar och fick höra berättelser om hur vandrarhemmet här på Tjärö förvånats över att alla som hört av sig från campen haft gmail-adresser. Och då skrattade vi alla så klart. För vi vet ju att alla med någon slags koll på omvärlden och nya tjänster har en gmail-adress.

(Tomas står längst fram och kliar sig i huvet)

Sedan fortsätter festen hela natten, medan samtal och nörderier fördjupas.

Vi kan väl säga att det räcker så, så länge bloggen, så ses vi imorgon? Godnatt!

Jag är på skolresa med datornördar

I dag har jag åkt på läger. Med massor av främlingar som jag aldrig träffat, men ändå känner rätt väl.

Det är socialmedienördläger. Eller Sweden social web camp, som de kallar det.

Helt enkelt män och några kvinnor i åldrarna 12 till 50 som tycker det är roligt att samtala om den digitala utvecklingen över nätet. Det är studenter (mellanstadieelever) och mediechefer (SVT, TV4, Bonnier) och vanliga nördar med mer finnar än hud.

I morse träffades vi utanför centralen, nervösa som små skolpojkar första dagen i skolan. Med väskor större än våra kroppshyddor och med kisande ögon som försökte kolla om de känner igen andra från deras avatarer.

Nu sitter vi i en buss åtta timmar ner till en ö i Blekinge och försöker trevande socialisera utan datorer.

Hur det går? Well, så där.

 

Nu är nördarna framme!

Vilken resa! 8 timmar i buss med datornördar som satt med huvudena böjda i…mikrobloggande.

Men så äntligen kom vi fram och fick sträcka på våra gängliga ben. Killarna till vänster på bild är för övrigt de som jobbar med Twingly, ni vet det som gör att bloggarna syns under våra artiklar. Imorgon ska de släppa en nyhet som är i klass med Google wave, har de sagt, något kryptiskt. (och jag inser att de flesta av er inte vet och inte bryr er om vad google wave är…)

Sedan kom båten. Och nördar tvingas plötsligt prata med varandra. Med munnen. Stapplande och försiktigt formas dialoger. Det blir nervöst, men går.

Sedan börjar det regna och vi blir nu mycket molokna. Tänker att hela helgen kommer förstöras. Men så åker båten, och vi glömmer tid och rum för en stund. Bli glada, tar bilder och tweetpicar dem.

Så kommer vi fram till Tjärö, ön för helgens nördande, och se, vem står där om inte Gottfrid Svartholm-Wargs skägg! Och spelar dragspel! Dra på trissor. De har verkligen kostat på!

Men sedan blir vi molokna igen. Vi tittar upp från våra twittertelefoner och upptäcker att det regnar. Jag och PM som har tält. Vi försöker oss på en rackare i vandrarhemmets reception, och se – de hade en avbokning och ett rum kvar! Med utsikt!

Och gissa hur glada vi blev då? Så glada att jag (bildens förgrund) bloggade om det och PM (bildens bakgrund) twittrade om det.

Jorå, visst är det nördläger.

Här är dagens två mest läsvärda

Det har skrivits en hel del läsvärt om det Magnus Betnér kallar Aftonbladetgate och som jag kommenterade i går.

Det mesta handlar nu om vilken fadäs ambassadören i Israel gjorde när hon gick ut och recenserade artikeln. Korkat gjort. Och synd att diskussionen nu får handla om det i stället för det klavertramp Aftonbladet gjorde.

Men allra bäst om kritiken mot ambassadören och Aftonbladets och andras reaktioner på det skriver Svenska dagbladet. Där jämför man hur olika aktörer reagerade när Lars Vilks Muhammed-bilder rev ner ramaskri i muslimska läger, och hur man reagerar i dag.

De jämför där hur Helle Klein, med muhammedbilderna, menade att Sverige varit ansvarslösa eftersom de ”muslimer känner sig berövade sin värdighet”. Men judarnas värdighet verkar spelar inte samma roll när  samma Klein nu rasar över att Israelambassadören uttryckt att hennes tidning trots sin frihet ”har ett visst ansvar”.

De belyser också hur Aftonbladets förre chefredaktör avböjde från att publicera Muhammedbilderna eftersom känsliga saker måste belysas på ”ett genomarbetat sätt”.

Och inte minst journalistförbundets ordförandes uttalande om att ”hon inte kan minnas någon händelse som påminner om ambassadörens utspel”. Svd påminner då om Laila Freivalds officiella brev till Jemen, ”i vilket hon bad om ursäkt för att Muhammedbilderna återpublicerats här”.

Ja, nu har jag citerat nästan hela artikeln, men den är så bra att den behöver få större spridning. Den nyanserar. Och är det något vi behöver i breda (och spinnliknande) nyhetsrapporteringar så är det nyanser.

In och läs!

 

Och när jag nu ändå skickar i väg er åt andra håll – läs också Leif Cyrillus artikel om Stefan Swärd-konflikten. En debatt som antagligen mår väldigt bra av att komma till ytan. Jag berörde det redan här.

In läs och reflektera.

Så fungerar finanskrisen

Det kanske bara är jag, men för mig har det varit aningen svårt att förstå vad som försatt oss i den situation vi är i dag. Finanskris och allt. Även om vi på Dagen fått känna av den också, har det varit svårt att förstå hur allt hänger ihop.

I dag tipsade VassaEggen om det här klippet. Och helt plötsligt börjar jag förstå. Lite mer i alla fall.

Värt en titt eller två.

 

Aftonbladet är ingen martyr – de glömde göra sitt jobb

Det här är inte meningen att vara ett inlägg i Mellanöstern-frågan. Men den debatt kring Aftonbladetartikeln som påstår att Israel för 17 år sedan sprättade upp ett krigsoffer, stal dess organ och lämnade tillbaka en tom ihopsydd kropp är för intressant för att lämna utan kommentar.

Aftonbladets kultursidor publicerade i måndags en artikel signerad Donald Boström där han kategoriserar händelsen som en ”mycket allvarlig misstanke”. Några bevis på att organ blivit stulna finns inte. Varken från händelsen 1992 eller senare heller vad jag förstår.

Israel har reagerat starkt. Judiska församlingen i Sverige likaså (”Artikeln återvinner en av antisemitismens verkliga klassiker – juden som rövar bort barn, slaktar dem och stjäl deras blod”).

Själv började jag med att läsa Aftonbladets chefredaktör Jan Helins bloggpost om saken. Den är retoriskt briljant. Han skapar sympati genom att påvisa hur hela världen ansätter hans publicering utan att de har läst mer än bristfälligt översatta delar av deras artikel. Helin styr elegant över kritiken till att han är en yttrandefrihetens martyr. ”Får man inte längre ställa frågor – även kring känsliga områden”, undrar han.

Men Expressens opinionsblogg lyfter ett mer relevant perspektiv: Varför ställde inte Aftonbladet sig frågan ”varför” innan publiceringen? ”Helin har glömt bort att han har Sveriges största tidning till sitt förfogande för att få svar på sina frågor”, skriver de.

Det blir dessutom direkt pinsamt när frilansskribenten och medborgarjournalisten Anna Veeder på Newsmill till synes enkelt lyckas hitta citat av människorättsaktivister från både vänster och höger som menar att Donald Boströms misstankar om organstöld är högst osannolika.

Anna Veeder: ”Är det journalistiskt försvarbart att publicera egna teorier som innehåller så grava anklagelser emot den israeliska militären utan att först kontrollera dem?

De pratminus Anna Veeder så till synes enkelt har hittat drar ner brallorna på Aftonbladets självpåtagna martyrskap. Plötsligt framstår Donald Boströms artikel som just så (om än omedveten) antisemitisk som Israel påstår.

Aftonbladet har tagit en gammal (2001) obekräftad nyhet och kopplat det med en dagsaktuell händelse där en amerikansk jude står inför rätta för organhandel. Det blir insinuerande och spekulativt. Och knappast ett förvaltande av god journalistik.

Det här handlar inte om vilken sida i Mellanösternkonflikten som har rätt och eller fel. Inte heller om Anna Veeders citat är de bästa eller mest relevanta. Det handlar om hur hederlig journalistik måste bedrivas för att inte tappa trovärdighet.

Veeders citat visar på att det gick att hitta källor som gav nyanser, att frågorna borde ha ställts och redovisats i Aftonbladets artikel, samt hur ohederligt det blir och uppfattas när journalisten inte gör det.

Det jobbet fick medborgarjournalistiken, än en gång ta över. Och snart börjar det bli riktigt, riktigt svårt för  svårt för oss gammelmedier att försvara vårt existensberättigande.

Svenska kyrkans reklam rätt – men inte för valet

Väldigt, väldigt kort borde vi kanske kommentera Svenska kyrkans nya reklamkampanj inför kyrkovalet.

http://www.svenskakyrkan.se/be/ kan man skriva in eller sms:a sin bön.

Och det där är helt rätt, till och med vackert utformat.

Med musiken och molnet av böner lyckas man skapa ett rum, en plats av stillhet. Med uppföljande ceremonier i domkyrkor runt om i Sverige ger man varje bön legitimitet, tyngd. Med direktpublicering av bönerna (vilket ger lite osmakliga bi-effekter – även om efterhandsmodereringen verkar vara snabb) ger man direkt tillfredsställelse och engagemang. Att sedan alla rss-flöden, ordtaggar och twitterknappar känns bajsnödigt inkvoterade må vara som det är.

För framförallt är sajten något som ligger helt i linje med vad som borde vara en statskyrkas (jaja – ni förstår) uppdrag. Att uppmuntra och hjälpa Sverige att be. Påminna om Gud. Visa kraften i bön.

Men engagerar det Sverige? Skapar det surret som kommer att få svenskarna att delta i kyrkovalet? Knappast.

För att göra det behöver man först och främst förklara varför för de 78 88 procent som inte kyrkoröstade förra året skulle rösta i en kyrka de knappt besöker.

Då räcker inte en bönesajt och två tv-reklamer, mer slätstrukna än en biskopsskjorta.

Vettlösa P3 – en nostalgiker i uppror

Jag mikrobloggade om det redan förra veckan: P3 byter ut ljudvinjetten ”tjicketiwowow” mot ett platt visslande i fallande skala, signerat Moneybrother.

Och det är ett sådant varumärkesmässigt självmord att jag har svårt att hitta beskrivande känslor. Jag ömsom slår med symboliska nävar i skrivbordet, ömsom finner mig själv med höjda ögonbryn och jahjälp-skakande huvud.

P3 själva försvarar sitt beslut så här:

”Det är inget fel på ‘tjickan’ den är gjord för 16 år sedan, när P3 lät annorlunda, när P3:s lyssnare var annorlunda. Det krävs ett annat uttryck för P3 2009 än det gjorde 1993.”

Jag häpnar. Hör ni mig? Häpnar!

Vilket annat företag i världen hade resonerat så kring sitt varumärke? Har man förstått så lite om vad ett varumärke handlar om?

Låt oss kolla på några andra varumärken. HM, ett av Sveriges största varumärken, måste lida enormt av den estetiska tabben som någon i begynnelsen gjorde när de målade H&M på det där röda, lite tokiga på-sniskan-viset. Varumärket Levis måste många gånger frestats att göra om sitt varumärke. Liksom Rolling Stone magazine, Converse och Coca-Cola.

För att inte tala om MTV, som måste ha en av världens fulaste loggor. Så daterat och framtidsblint ritat att dess marknadsavdelning måste flera gånger ha försökt kuppa igenom logotypförändring. De maskliknande bokstäverna, det gigantiska M:et som vi alla satt och gjorde egna varianter av i skolbänken.

Mtv hade haft all rätt att gå ut och klaga på att de har en logotyp som är ”för en annan tid, en annan publik, en annan musik”.

Men det gör de inte. Varför? För att ett varumärke handlar inte om dess logga, dess vinjett. Eller för att citera Tomas Seo inför hans projekt Logotyp.se: ”The value today is not in the logo creation but in the strategy around the whole brand.”

Logotypen skapar bara igenkänning. Varumärkets känsla skapas och styrs av hur vi beter oss med varumärket. Var det syns, i vilka sammanhang och vad som förknippas med varumärket. 

P3 är uppenbarligen i något slags identitetskris. Men lösningen på den är knappast att skrota sitt varumärke. Det är som att sminka en gris och hoppas att ingen ska känna igen henne bakom sminket.

Måndagsyoutube: Där öststaterna slipper vara tokigt inslag

Jag fick ett så vackert tips på youtubeklipp på mailen i veckan. Det är på Kseniya Simonova, en kvinna som ställer upp i Ukrainas motsvarighet till tv4-programmet Talang. Men inget är riktigt som man tänker sig. Klippet är långt, nästan 10 minuter, och rör hela rummet, hela publiken på ett märkligt sätt.

På sin lilla sandtavla målar Kseniya upp hela Ukrainas historia. En krigsärrad historia med mycket sorg och mycket blod. Men också hopp, fred och frihet.

Det är pompöst, det är pretentiöst, men det är också befriande vackert.

För jag är nästan lika glad över att få dela ett youtubeklipp från öststaterna som inte är tokigt, förminskande eller öststatststereotypt.