månadsarkiv: augusti 2009

Mediernas rädsla, eller Spotify betalar bättre än radio

I media har det de senaste dagarna varit mycket prat om hur bubblan kring internets lönsamhet håller på att spricka.

Det började med att Blondinbella redovisade vad ett av hennes företag, Blondinbella AB, dragit in. Hon fick ”bara” ut 113 000 kronor, efter skatt under taxeringsåret. DN:s Jonas Leijonhuvud gjorde stor sak av det i en artikel, påminde om de siffror som tidigare varit tal om ”300 000-400 000kr i reklamintänkt/mån”, skrevMen nu ser det ut som att den unga bloggaren tagit i lite i överkant.” och sprang sedan in på sin blogg för att kommentera sin egenskrivna artikel med ett nöjt ”Där sprack bloggbubblan”. Inte heller uppdaterade han sin bloggpost efter hans kompletterande artikel där det visar sig att Blondinbella tjänar en miljon om året, att den deklarerade redovisningen bara gällde fyra månader, samt att hon dessutom tar ut en lön på 31 000/mån.

DN:s och andra mediers bevakning kring saken är ett bra exempel på människans och journalistens förhoppning om att det okända, svårförståeliga, ska få sin naturliga förklaring. Så att saker och ting kan återvända till sin vanliga logik igen. Till den tiden då vi förstod samhällets alla skeenden. När tidning var papper, när 17-åriga blondiner inte kunde tjäna pengar på att skriva om hårfärgsdilemman.

Men Blondinbella-historien fick en uppföljare som gestaltar det problemet ännu tydligare. På hur omedvetet ohederligt det kan bli.

I onsdags bloggade Magnus Uggla ursinnigt om Spotify. Han berättade hur han flera gånger ifrågasatt om han som artist verkligen får något betalt från tjänsten. Han skriver bland annat att ”det visade sig att jag under det första halvåret tjänat lika mycket på sex månader som en halvdan gatumusikant drar in på en dag”.

Men han fick goda förklaringar från sitt skivbolag Sony om den saken. Det som i stället gjorde honom ursinnig var att Sony, ”våldtagit” honom då de sumpat hans ersättning för att de skulle få köpa sex procent av bolaget Spotify för ynka 30 000 kr. Ett bolag som är värderat till 1,8 miljarder.

Däri låg Ugglas problem. Att hans skivbolag, som tidigare stått upp för honom i The Pirate Bay-rättegången, nu sålt ut hans musik för att få göra en billig och smart investering.

Detta struntade medier i. De läste bloggposten och utbrast ”Ha, visste väl att det var något skumt med Spotify!” och skrev sedan så det glödde (blödde?). Äntligen skulle de få visa att det inte fungerade med betalning och internet.

Det blev rubriker som ”Uggla till angrepp på Spotify” att de var lika ”illa som Pirate bay”. Vinklingen handlade om att man inte tjänade pengar på att finnas på Spotify.

Men inte nog att man missade vad Ugglas ilska handlade om, man missade också att göra ett hederligt journalistiskt arbete på den vinkel man nu skapat.

Det var ingen som jämförde Spotifys ersättningsnivå med andra mediers – allra rättvisast radios. I stället letade man fram artisten Petter och lät honom deklarera att man får ”noll komma noll noll noll eller väldigt lite i alla fall” från Spotify per spelad låt.

Och eftersom andra medier missat att göra sitt jobb: Låt oss här göra ett snabbt överslag.

Enligt STIMs senaste årsredovisning får upphovsmännen till en treminuterslåt som spelats 1 gång på 1 av riksradions kanaler 100 kronor att dela på. Spelas samma låt på lokalradion 1 gång får de 4 kronor att dela på.

Säg att ett vanligt program på P1 har i snitt 50 000 lyssnare (sommar i P1 sägs ha en miljon lyssnare). Det innebär att en upphovsman får 0,002 öre betalt per lyssning.

Säg att ett program i P4 har i snitt 5 000 lyssnare. Det innebär att upphovsmannen får 0,0008 kr betalt per lyssning.

Hade det gått att göra en nyhet av det? Att Petter grät över att han efter att hans låt radiospelades bara fått ”noll komma noll, noll, noll eller väldigt lite i alla fall”?

Låt oss jämföra det med Spotify. I Almedalen i somras fick vi reda på att en upphovsman som hade fått sin låt uppspelad 150 000 gånger bara fick 500 kronor av Spotify. Eller ungefär vad en ”halvdan gatumusiker får på en dag”, som Uggla uttryckte det.

Men slå ut det per lyssning och du får 0,003. Alltså mer betalt än vad låten skulle fått om den spelades i P1.

Mina räknexempel kanske inte stämmer. Spotify kanske har olika tariffer osv. Men det naturliga för varje journalist borde vara att göra det snabba överslaget, för sig själva och läsaren, och ha med frågan både inför och i sin artikel.

Den digitala världen är fortfarande ny och okonventionell, men det får inte hindra att vi journalister gör vår läxa eller låter rädslan för den styra vår nyhetsrapportering.

Du och jag har glidit ifrån varandra

Hej,

Jag skulle vilja prata om en grej. Det är en jobbig grej, så sätt dig ner. Det kommer ta en stund att förklara.

Såhär: Det känns som att vi har glidit ifrån varandra, du och jag. Att vi inte längre pratar på samma sätt som förr.

Förut kunde vi prata om allt möjligt. Jag vågade vara mer personlig. Jag längtade mycket mer efter dig. Men nu…jag vet inte, kanske blev jag känslig för dina hårda ord. Du säger dem ibland, antagligen med kärlek i åtanke. Det där med att jag var ”satans språkrör” när jag sa något som inte föll dig i smaken. Eller när du ringde och sa att du ”vet vilken väg jag går på”. Att det ”i vilket fall inte var Guds väg”. Jag tror du sa dem för att du ville att jag skulle vakna upp från en värld och värderingar som påminde om något som var väldigt olik din. Att du hoppades skrämma mig rätt.

Jag vet. Du säger också massor av bra saker. De bästa av saker. Alla de sparar jag i en mapp i min mailkorg. Den mappen är säkert hundra gånger större än den med de dumma sakerna. Men ändå. Kanske… Kanske är det de dumma sakerna som får mig att distansera mig något från dig.

Det är nog mest mig det är fel på, egentligen. Jag som borde ta åt mig av alla de gånger du sagt att det jag säger är viktigt, bra och nödvändigt. Men jag har så lätt att förbise det. Jag har slutit mig för att jag inte orkat med fler bråk, fler hårda ord. De som uppstått när jag säger något som provocerar dig. Inte orkat med hur du ibland använder ”andlig auktoritet” – gudstilltal eller pastorstitel – som en hävstång för ditt ogillande. Hur du kan använda ord för att förminska mig. När jag hör att du nedlåtande kallat mig ”liberalteolog” eller hur jag förstått att du inför dina vänner kallar mig ”gudsförnekare”.

Jagvet, jagvet, jagvet. Jag ska stå ut med det. Det är en del av min roll. Och jag står ut – men det får också konsekvensen att jag pratar mindre med dig om svåra saker. Om Gud, till exempel.

Säg inget, du tycker jag överdriver. Att jag skriver massor av saker om kyrkan och Gud. Men jag har nyligen tittat igenom vad vi pratat om den senaste tiden och insett att jag egentligen har varit ganska kall mot dig. Eller pratat om saker som inte drar igång några stora otrevligheter. Mest pratat webbnörderier. Gottat ner mig i de saker där du inte kunnat komma åt mig. När jag pratat om känsliga saker har jag, egentligen det senaste året, nästan uteslutande använt andra referenser än mig själv. Så att det ska rinna av lättare.

Jag skriver allt mindre om kyrka, Gud, kristenhet och sånt. Det kräver så noggranna genomläsningar och ordval för att du inte ska anklaga mig för att inte vara kristen. Eller inte tillräckligt kristen.

Jag har till exempel inte berättat för dig om min kamp med att hitta en kyrka. Trots att jag är säker på att jag delar samma kamp med tiotusentals andra i Sverige. Jag har heller inte berättat för dig om hur jag kämpar med att leva som jag tror att Gud – en makt som jag hävdar söker relation till människan – vill. Vilken vansinnig ångest bara tanken kan ge. Att jag har så svårt att se hur det, i mig eller hos andra, leder till något annat än halvmesyrer. Ytliga halvmesyrer. Jag har valt att undanhålla allt det här för dig. För jag ville inte höra dina ord. Om hur det förklarar det ena och det andra. Att du då kan få placera mig tillsammans med människor av ”samma sort”.

Men lyssna: Jag vill inte göra slut. Jag tror fortfarande på oss. Att vi kan vara bra för varandra. Dessutom hade det varit för enkelt att bara sticka till någon annan. För både du och jag vet att de finns. ”De andra”. De där ute som skulle älska att ha någon som bidrog med prat och kunskap om sociala medier. Jag hade kunnat vara rik och lycklig med dessa personer. Men jag vill inte ha dem. Jag vill ha dig. Det vi har. Eller hade. Att få vara med dig, veta att det jag säger – mina tvivel, mina försök att nyansera, ifrågasätta – har inflytande hos dig och den kyrkan jag har en svår hatkärlek till. Det är en drömposition. Något jag längtat efter ändå sedan jag var liten. När jag iaktog en kyrka som sakta dog ut för att den vägrade ta tag i de frågor dess medlemmar egentligen brottades med. När jag såg medlem efter medlem i den ålder jag själv nu är hoppa av för att de inte längre orkade. Slutligen övervunna av bitterhet. Kanske för att saker sällan problematiserades. För att tabun upprätthölls. För att paradoxer i Bibeln viftades undan som ”mysterium”. Att ett kristet liv, om än någon gång i moll, alltid slutade i dur. Som ett uppmuntrande vittnesbörd. Att de händelser, liv, som aldrig hade glada slut, hade svårt att ta plats.

Förstå mig rätt. Jag vill inte att du och jag plötsligt bara ska prata om Jesus och sånt. Men jag vill att vi ska kunna börja prata om allt igen. På ett nytt sätt. Det där personliga sättet.

Det kommer att bli en del bråk, jag inser det. Det kommer att storma och du kommer att hata mig ibland. Du kommer att slänga ”satansdyrkare” fler gånger i ansiktet på mig. Du kommer att göra det för att du tror att det är rätt åt mig. Eller för mig. Jag kommer att klara det. Men du måste nog låta mig slänga ur mig saker som jag tycker är viktiga.

Det var det jag ville säga. Egentligen handlar det ju om att jag vill satsa på vårt förhållande. Så då tänkte jag att det var bra att ha det här pratet, du och jag. Förklara mina känslor. Jag vet inte om jag faktiskt kommer ta tag i allt eller hur mycket förändring det kommer att innebära för oss. Men jag ville i alla fall säga vad jag känner. Jag tänkte att det kanske kunde vara bra. Ett steg.

Ett första steg.

Så. Du har varit tyst länge. Men säg nu, vad tror du?

 

Välkommen till kyrkan – om du har rätt nycklar

Ni har svarat så vackert på min bloggpost att jag får hjärtknip. Och några har verkligen blottlagt era hjärtan i mail som ni skickat till mig. Det gör mig rörd, förundrad och – faktiskt – välsignad.

Jag hade saknat det. Att skriva ärligare, rakare. Kanske kan det där komma lättare nu?

Flera har också hört av sig angående det där med kyrklöshet. Ångesten över att aldrig hitta hem. Att alltid känna att något inte är helt rätt.

Och innan någon förståsigpåare säger att det inte ”finns någon perfekt församling – då skulle den sluta vara perfekt när du gick med” så vill jag visa något som jag blev tipsad om i dag.

Det är Ryttargårdskyrkans webbplats som har följande inbjudande bild för de nya kyrksökande i staden på sin hemsida:

Jag klickar på bilden och för upp följande sida:

Och det är så klart bara ett snöpligt tekniskt fel. Men för mig är det också en bra bild av hur kyrkan ibland riskerar behandla nya.

Vi välkomnar vem som helst. Men har man inte nycklarna för hur man ska bete dig, tänka och vara så är det väldigt svårt att få ”behörighet”.

Att annonsera om digitala tider i en analog värld

Brygubben har varit på besök i en kyrka i Stockholm och iaktagit  bilden till höger.

Det är domprost Åke Bonnier som insett att för att nå med en digital möjligheter i en analog värld får man ta til traditionella medel.

Som en vanlig rems-affisch. Med url:en till Åke Bonniers blogg.

Fiffigt, framåt och helt rätt tänkt.

Att, som herde för en församling, använda bloggen är det bästa och enklaste sättet att nå ut och samtidigt ge känslan av nära dialog.

Hörde ni det, pastorer, präster, biskopar och övriga ledare?

Blogg = bra.

Sätt igång.

Att översätta till svenska

Jag installerade om Windows på en dator hemma i går. Och efter den en massa programinstalleringar, inklusive Adobe reader.

Men när jag laddat ner Adobe reader får jag upp en ruta med följande knapp:

Nära? Är jag nästan där? Eller ska jag föda honom? Det tog en bra stund – sedan insåg jag att det var en översättningsmiss av rang.

Kan du gissa?

Inte?

Close download manager.

Fattar ni? Detta är hysteriskt roligt, tycker jag.

Måndagsyoutube – Det här gör dig själaglad

Det här är så vackert att jag blir alldeles varm i hela kroppen. En historia som man vill att det skrivs böcker om. Görs filmer av.

Den före detta clownen Gregg Breinberg tog jobb på en skola i New York och lockade fram en helt fantastisk sång-glädje hos ett gäng femteklassare. Men fokus på att hitta nerven i varje sång och leva ut den har han tillsammans med kören skapat några av de vackraste och mest känslosamma tolkningarna som finns.

Att vara sig själv, älska sig själv och kanalisera glädje och kärlek genom musik.

Det här är hela dokumentär klass 9a komprimerat i några få youtubeklipp. Njut!

Låt oss förlänga sommaren en aning med lite skräck

I dag skulle vi egentligen ha avslutat våra sommarbloggar. I alla fall om man tittar på det schema som vi presenterade i början på sommaren. Men i början av juli släpptes Annika Spalde från fängelse. Hon hade då avtjänat sitt straff efter att ha gjort en civil olydnadsaktion. Och det var givet – Annika måste få frågan om att sommarblogga.

Få intervjuer har provocerat och fascinerat mig så mycket som när jag mötte Annika, Pelle och Klaus för ett drygt år sedan. Vi möttes inför en rättegång där de riskerade fängelse för att ha räddat livet på tolv höns. De hade brutit sig in på ett universtitetslabb i Uppsala, tagit med sig tolv hönor, lämnat en julblomma med ett litet kort till personalen med deras namn, adress och telefonnummer. De lämnar hönsen till en bonde som lovar hönsen ett gott liv.

Rättegången slutade då med böter. Men det har blivit fler rättegångar sedan dess. Mot orättvisor som vi, tillbakalutade svenskar, inte riktigt förstår. Inte riktigt vill förstå. Inte vill släppa nära.

Men diakonen Annika Spalde tvingar oss att vända blicken mot de orättvisor vi sanktionerar genom att göra just inget alls.

Skrämmande.

Läs!

Tekla Knös comeback chans bli legendarisk

Tekla Knös är redan inne på sitt fjärde extranummer på sin comebackspelning. Och det är en fenomenal form av svensk punkallsång som pågår i en spelning som har mycket väl kan bli legendarisk.

Tekla Knös och frikyrkopubliken är en vacker kärlekshistoria. Frikyrkan har på något sätt varit stolta över varje band som försökt visa kristenradikalitet i en musikstil som skilt sig från den gängse. Och Tekla Knös spelar punk. Med svenska, ofta samhälls(ochkyrk)kritiska, texter. 

Det har skapat en hajp och en myt kring bandet, inte minst med hjälp av fans som är närmast fanatiska. Och inte har det minskat av att bandet blev vilande för massor av år sedan.

Men inte längre. I natt var Tekla Knös tillbaka. I ett uppenbart (och planerat?) underdimensionerat tält. Med en publik så extatisk och beundrande att det kan bli en av Frizons mest minnesvärda spelningar.

Hur spelningen var rent musikaliskt? Det minns jag inte, jag var fullt upptagen att njuta av stämningen, allsången och se beundranden glädje i människor som väntat i år på en comeback.