Why should the devil have all the good bjudresor?

Jag har under några veckor haft en god vän boende hos mig. Han jobbar på dagarna på en ”manstidning” och varje morgon när vi skiljs åt känns det lika märkligt. Han traskar bort till Gomorra, och jag till…Jerusalem?

Sen möts vi på kvällarna. Båda har fått med sig någon marknadspryl från jobbet. Han har fått en kortlek och kalsonger med magasinets namn tryckt och jag en spagettislev och en frysväska med Dagenlogga på.
Och så fnissar vi åt olikheterna. Filosoferar över vad de olika marknadsprylarna säger om våra tidningar och dess läsekrets.

Men sen finns det djupa orättvisor. Som i morse när han beger sig ut på bjudresa till Wien för att fota en pokerturnering. Och skickar sms om sitt lyxhotell med utsikt över stan och lyxmiddagar. Då kan jag inte låta bli att känna; nu får det vara nog.

Det är dags att applicera William Booths gamla slagord ”Why should the devil have all the good music” på journalistiken.

Jag vill också ha bjudresor. Få förfrågningar om att åka till Bahamas, bo och äta gratis några dagar, utan krav på att sedan skriva om det.

Vad krävs för att jag ska få detta?

Jag behöver ett svar. Snabbt. För annars måste det finnas någon Biblisk passus som ger mig rätt till helig vrede över denna outgrundliga orättvisa.

Eller är det här jag ska finna mig i att rättfärdighet kräver offer?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>