Har kristna så svårt för kritik?

En man vid namn Mikael Kindbom har skrivit om mig. Han är ordförande i något som heter Kristna Publicistförbundet och skriver om mig i något som antagligen bäst betecknas som blogg. Han undrar varifrån de har hittat ”denne 25-årige bloggare”, och menar att styrelsen borde ta sitt ansvar (och ge mig sparken?) utifrån vad jag bloggat om Jesusmanifestationen.

Även Stanley Sjöberg skriver om mig i tidningen Hemmets Vän. Elller han skriver om en ”högröstad opinionsbildare som vill påverka ungdomarna” och menar att denna person hellre skulle hyra massagebänkar och ge en kaffe till människor än evangelium. Och även om han med det förtydligandet låter som om han syftar på någon annan, tror jag att han menar mig.

Jag förvånas av det. Läser min bloggpost igen, och nickar instämmande med mig själv.
Vad är det som är så skrämmande med det jag skrev? Att jag kritiserar? Har vi kristna så svårt att ta kritik?

Jag anar att det har något med gudsperspektivet att göra. Att man känner att det kyrkan gör är välsignat, gudagivet.
Och det är det ju.
Men även om Gud välsignar en idé eller initiativ så finns det alltid utrymme för att göra det annorlunda. Det innebär inte att ursprungstanken var dålig, eller mindre välsignad. Bara att det också finns andra perspektiv. Som också kan vara välsignade/gudagivna.

Mikael och jag kommer antagligen aldrig förstå varandra i den här frågan, men Stanley verkar egentligen tycka likadant som mig. För efter en redogörelse för vad han tror är min åsikt i frågan, beskriver han sedan precis det jag menar:

”Min erfarenhet genom livet har varit att när vi både predikar och handlar i kärlek, då blir Kristus förhärligad.”
Och så ger Stanley Sjöberg exempel på hur han upplevt detta genom att bland annat delta i hjälparbete under en tsunami.

Jag kunde inte sagt det bättre. När vi visar med våra kärleksfulla handlingar vad vi genom Jesus har upplevt – då kommer de ännu-inte-kristna få upp ögonen för oss. När vi med våra handlingar visar att kärlek är det centrala (eller ”det första budet”, som vi säger på frikyrkospråk) då kommer vi komma innanför den sekulära människans hårda skal av skepsis.

Det är då frågorna kommer. ”Varför gör du det här? Vad är det som driver dig?” Och det är då den i dag nästintill slentrianmässiga meningen ”Jesus älskar dig” får chans att slå rot på riktigt.
Det är här predikan kommer in. När kärlekshandlingen slagit hål på skalet.

Min förhoppning är att vi får se en sådan kärlekshandlingars och evangeliepredikningars manifestation redan nästa år. 

Men till dess är det viktigt att komma ihåg – det initiativ som i helgen utförs är välsignat. Det är i grunden otroligt bra. Att samla hela Sveriges kristenhet till ett och samma mål.
Men det utesluter inte att man också skulle kunna gjort det annorlunda. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>