Gud, hjälp mig förstå mig själv

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser - bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

På tågstationen påväg hem från ett födelsedagsparty i Sydney sätter sig Kristofer och vår resekamrat somjagintevetnamnetpå på en bänk. Jag står. Är trött på att sitta. Slänger min väska emellan de båda. Går bort en bit. Strosar. Kollar tågtidtabellen. Strosar lite till. Kollar tågtidtabellen igen. Tåget kommer. Vi går på.
Tåget hinner åka fyra stationer innan Kristofer helt lugnt frågar ”Var är din väska?”.

CRAP! Den ligger kvar där på bänken. Jag hade inte en tanke på den, varken Kris eller resekamraten somjagintevetnamnetpå hade tänkt på den och här satt vi nu. Fyra stationer från en liten förort som gjort sig känd för ha arga invårare, inga snälla mellanmjölkssvenska damer som snällt går med min väska till närmaste biljettlucka.

Kristofer och jag hoppar av och jag är fullkomligt förtvivlad. Inte för att jag har något värdefullt i väskan, utan bara för att det är min fina, fina väska. Jag är helt uppe i varv och anklagar mig själv hårt för hur oansvarig jag var. Men mest anmärkningsvärt är hur jag kastar mig själv på Jesus.
I total desperation blottar jag mig helt för Jesus och ber med brustet hjärta honom om nåd. Nåd, nåd, nåd. Hjälp mig i denna utsatta situation. Hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig. Jag ville verkligen ha tillbaka min väska. Och det är förståeligt på många sätt. Det hade verkligen pajat min kväll och kanske resten av resan. Jag är extremt hård mot mig själv när jag begår misstag (särskilt klantiga och uppenbara).
Men ändå.

Samtidigt som jag sitter där, helt uppgivet beroende av Gud i mina böner så slår det mig hur extremt fånigt det är. Och hur tragiskt det är. Att en sketen väska för några hundralappar utan något egentligt värdefullt innehåll som ska få mig på mina bara knän. Är det detta som ska krävas för att jag – med hela hjärtat – tillber Gud?

Jag kände hur Gud talar till mig ganska starkt där jag satt med böjt huvud mellan tågvagnssätena. Vad i det här är det som fått mig att bli så brusten i min bön? Så sårad, så känslig och så totalt överlåten i förtröstan på Jesus? Och hur kan jag dra nytta av den nyckeln till mitt vanliga böneliv och bli lika passionerad?

Jag förundras fortfarande över den sorgen, men inte minst den lycka som sköljde över mig när vi sakta gled in på tågstationen i Newtown och jag såg min gröna lilla väska ligga kvar där på bänken, drygt 20 minuter efter vi lämnat den där. Jag var toklycklig, hoppande, dansande glad.

Gud, hjälp mig förstå mig själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>