Tillåt dig bli bedrövad för en stund

Jag satt på tunnelbanan i morse och läste en artikel som jag inte kan skaka av mig. Som jag kanske inte vill skaka.

Det handlar om våldtäkter. Om soldater i rebellarmén i Kongo som använder sexuellt våld som vapen.
Och jag vet hur du reagerar nu. För du vet vad det handlar om. Du har råkat läsa om det förut. Minns hur du kväljde och ångrade att du någonsin läst. Du kanske redan har reflexslutat läsa för du vill inte påminnas om skiten.
Men läs vidare. Artikelförfattaren Anna Koblanck motiverar det kanske bäst. ”Om hon klarar av att berätta, så är världen skyldig att lyssna.”

Tillåt dig för en stund att bli riktigt bedrövad. Ha mod nog att släppa in en verklighet så verklig att vi inte få blunda för den. Det borde du ha råd med. Vi som när som helst kan krypa ner i vår ljumma chimär till verklighet som vi kallar vardag.

För det här är något av de vidrigaste som finns.

Rebecca Masika var 31 år när rebellerna stormade hennes hem. De knivmördade hennes man och styckade hans kropp framför ögonen på Rebecca. Soldaterna tvingade henne sedan att samla ihop makens styckade kroppsdelarna och lägga de på hög. Sedan pressas hon ner över likdelarna och soldaterna våldtar henne. Tolv män turas om. Makens huvud och armar ligger i blodbad runt under och runt henne samtidigt som främmande män, gång på gång, tränger in i henne.

Samtidigt som hon ligger där hör hon ljudet från hennes två tonåriga döttrar. De våldtas i rummet bredvid. De skriker. ”Du gör oss illa”.

Men vad ska hon göra. Hon våldtas ju av ett dussin män.

Händelsen är ingen engångsföreteelse. Våldtäkter används som vapen, ett sätt att kränka motståndarsidan, i Kongo. Och Rebeccas historia blir värre.
Läs, för Guds skull, hela artikeln här.

Berättelsen är ofattbar. Och desto viktigare för oss att göra allt vi kan för att förstå det.

Själv minns jag exakt när jag fick upp ögonen för att det jag undvikit att läsa inte försvinner bara för att jag undvikit att läsa. Hur mycket ”på riktigt” det faktiskt var.

Jag bor i Kongos grannland Zambia ett år och volontärarbetar i Miramba, en tätbefolkad fattig stadsdel i Livingstone. Jag och en av mina nyfunna vänner går utmed en av gatorna i området när vi plötslig hör skrik från ett av husen. En man kommer ut med en tvåårig flicka i famnen och mamman springer skrikande efter honom. Mannen går vidare, till synes oberörd. Bara ett tiotal meter framför oss. Mamman fortsätter skrika, dra i mannen, barnet och faller ibland ihop på marken för att sedan fortsätta slita och skrika. Barnet är förvirrat och chockat. Verkar vilja gråta, men det händer så mycket att hon inte riktigt kan. Fler sluter upp runtomkring. Även de börjar skrika.

Varken jag eller min vän förstår någonting. Han springer lite närmare för att försöka snappa upp vad som hänt. Han får tag på någon, frågar, stelnar till, vänder sig till mig och förklarar.

Mamman hade funnit mannen när han försökt ha sex med hennes två år gamla dotter. Påkommen hade han låtsats som ingenting, dragit på sig byxorna och gått rakt ut, med barnet fortsatt i famnen.

Jag blev fullkomligt tom och full av känslor på samma gång. Känslor – hat – som jag aldrig har upplevt varken förr eller senare. Där framför mig gick en man, några år äldre än jag själv, som försökt ha sex med en två år gammal tjej i rosa dräkt och små tofsar i håret. Jag har aldrig drabbats av en så ohämmad impuls av att ta till våld. Aldrig har det känts så naturligt, så frikopplat från alla konsekvenser.

Där och då tvingades jag in till en verklighet jag tidigare aldrig förstått. Som jag låtsats inte fanns. Som jag bekymmersfritt bläddrat förbi eftersom det stört min egen version av världen.

Vi kan inte låta det vara så. Bedöva och ursäkta med att vi har egna problem. Låtsas som att de har betydelse i jämförelse med en verklighet där människor våldtas av tolv män ovanpå sin makes kroppsdelar. Där tvååringar blir penetrerade av vuxna män.

Jag har börjat och slutat på den här texten flera gånger nu. Inte orkat med skiten. Och jag har ingen aning om du fortfarande läser. Inte heller vet jag hur jag ska avsluta den. Jag vill inte ge några pretentiösa förslag på vad du ska göra. Vad jag kan göra.

Och kanske är det allra lämpligast att bara lämna dig med en känsla av frustration.

För det farligaste vi kan göra är att inte engageras. Låtsas som att den overkliga verkligheten är overklig.

God jul.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>