Årets Oscarsgala, den bästa någonsin

Klockan är 12:49, jag har börjat pimpla kaffe. Det gör man alltid vid den här tiden, såhär dagen efter. Men så tänker man tillbaka. Och inser att det var värt det.

Särskilt i år. Det var en fantastisk gala. Kanske den bästa någonsin. Den kom nära. Stegade ner från de där pompösa höga hästarna de annars envisas med att rida på.

Galan blev personlig. Känslosam närmast.

Hugh Jackman visar skillnaden (inte minst mot Billy Crystal) på hur ett öppningsnummer kan göras med både sångröst, finess och humor. På ett extremt avslappnat men ändå högtidligt sätt ledsagade Jackman genom kvällen. Han hittade en balans få andra lyckats hålla.

Och scenen. Scenen! I år var den fantastisk. Borta var de svulstiga 15-metersstatyetterna, klossiga rullpelare och rundade kilometertrappor. Det blev avskalat, nära och med jazzklubbkänsla, stundtals. 

De personliga nomineringstalen till skådesplarna var ett genidrag. Kärleksförklaringarna, som på något sätt är själva höjdpunkten för varje gala, gavs nu fem gånger om för varje skådespelarkategori som presenterades.

Det smittade av sig. Danny Boyle hoppade på scenen. Cruz och Winslet hyperventilerade. Justin Lance Black brast nära ut i gråt (och levererade kvällens kanske mest känslofyllda tal?).

Och Heath Ledger. Hjälp. Jag slutade andas ett tag.

Det var en fin natt. Väl värt all missad sömn.

Men nu behöver jag mer kaffe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>