Webbnördarnas frizon

Så låt mig förklara den här grejen med Sweden social web camp (SSWC). Varför det är en sån grej.

Det är inte helt lätt att förstå. Och jag är något häpen över min egen reaktion, mitt fånleende när jag försöker förklara helgen för andra. Hur jag redan bäddar in alla minnen i rosa bomull. Förstorar och förstärker. Glorifierar.

Jag läser en miljard twitteruppdateringar från folk som stammar superlativ. Jag läser lika många bloggposter om en helg som redan verkar ha blivit legendarisk.

Vi som var där är liksom kollektivt saliga, uppslukade av ett evenemang som egentligen helt saknade struktur. Förberett innehåll saknade den helt. På en tältduk hade initiativtagaren tejpat upp ett tomt schema för helgen och deltagarna fick där själva fylla i vad de ville prata om. Och så fullt det blev:

Människor som gått och burit på frustration, inspiration och en känsla av att tro att de förstått något viktigt kom samman och fick chansen att prata om det. Debriefa. Till och med ta upp ämnen och problem de själva inte riktigt kunnat sätta fingret på. Vad som händer med våra webbidentiteter när vi dör. De nya samhällsklyfter de digitala medierna skapar. Varför de med fysiska butiker får större renommé.

Själv ordnade jag tillsammans med två andra en session tio i tre. ”Nåt om journalistik” och twittrade sedan ut saken ”vi träffas vid flaggstången”. Klockan tre var vi tio pers som satt och spånade fritt om svårigheterna och dikena man hamnar i som journalist och förespråkare av sociala medier.

Kanske sammanfattade Steffanie Müller hela saken bäst:

På något sätt handlade hela helgen om hur ett antal människor som upptäckt att stora delar av samhället revolutionerats med sociala medier fick träffas och uppleva en slags frizon. Ungefär som varenda kristen konferens fungerar.

Ett andningshål för en märklig grupp upprorsmakare som problematiserar upphovsrätt, kastar om koncept för företagslogik och predikar om transparensens absoluta nödvändighet.

Kanske var blandningen det allra märkligaste. Från tolvåriga mellanstadieelever och mäktiga mediehuschefer. En blandning som borde skapa grupperingar och inte minst elitism. Men det skapade snarare något slags hopp – det kommer gå bra. Vi är på väg. Vi finns på alla områden och kan påverka. Sociala mediers decentralisering och demokratisering är inte bara en utopi.

Den vackraste bilden av det var kanske följande session. Företrädare från TV4 och SVT i ett gemensamt improviserat samtal om framtiden för online-tv. Delande av kunskap, delande av hur vi gör i framtiden. Och ödmjuka för att kunskapen sitter mer hos de närvarande (och övrig publik) än hos bättre vetande chefer. 

Men så nördades det förstås en hel del. Också. Det blir lätt så när många människor på liten plats har ett intresse som största gemensamma nämnare. Inte alls olikt kristna konferenser. Folk satte här på sig sina knasigaste t-shirtar. Som de sällan skulle ha på sig i vanliga fall. Precis som på kristna konferenser. Köpte nischade grejer de aldrig hade köpt i andra fall. I vårt fall små töntiga ”pokens” som bytte digitala kontaktuppgifter med varandra.

Och så dansades det hela natten.

Tills vi till sist var tvungna att åka hem.

Något sorgsna. Något trötta. Något överspelta.

Men framförallt med en överväldigande känsla av att vi upplevt den där fåniga klyschan: The web runs on love.

Upptaderat: Eller så kan ni läsa Anders Mildner, och förstå allt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>