Därför syns bara Alex Schulmans tänder

Jag måste få brodera ut saken lite mer kring Alex Schulmans videoklipp. För givetvis nöjde jag mig inte med att bara sitta på distans och filma hans predikan. Efteråt gick jag fram och fick en egen videointervju med honom. Det är den intervjun jag hänvisar till i artikeln.

Men videointervjun är så dålig att jag inte kan med att publicera den. Så skakig och med så dålig riktning att den mest fångar upp Schulmans tänder.

Jag finner hur jag jag tittar på klippet och omedvetet böjer mig ner, som för att kika upp under filmklippets kant.

Att det blev så dåligt beror främst på två saker.

1) Alex Schulman är en närgångs-samtalare. För att göra en bra flipkamera-intervju behöver jag en knapp meter mellan oss för att kunna se den jag intervjuar i kameran. Det gav inte Alex. Han kröp upp vid mig som om vi skulle viska hemligheter. Och för varje centimeter jag försökte backa smög Alex efter. Ställde sig nära, som om han önskade ett förtroligt samtal. Förvisso effektfullt och bra för intervjun, men fullkomligt värdelöst för kameran. Jag försöker vinkla armen bakom kroppen i omöjliga riktningar för att få med hela ansiktet. Det gick dåligt.

2) Alex Schulman är min ungdoms idol. Det finns två skribenter som påverkat – eller snarare imponerat – på mig mer än några andra. Den första är Fredrik Virtanen. När han startade sin rökblogg någon gång 2005 var det en ny värld som öppnades. Jag älskade formen, jag älskade det avskalade, nakna, men framförallt älskade jag Fredrik Virtanen. Som han behärskade plattformen. Som han kunde skriva. Han texter dröjde kvar i mig. Lirkade fram känslor och fyllde mig med djup respekt. När Virtanen la ner startade Schulman. Jag har hyllat honom förut. För hur han gjort upp med den trötta 70-talistironin. Spetsat den. Jag har hållt honom som missförstådd när vindarna blåst som hårdast. Menat att han till sist blev för stor. Att han inte längre kunde slå uppåt.
Hursomhelst. Det var han som stod där framför mig nu. Och trots att det var länge sedan jag läste hans blogg eller höll honom som någon slags förebild var det skakigt.

Så skakigt att jag den första delen av intervjun inte kunde hålla kameran still. Jag var så adrenalinfylld att jag, med bakböjd arm, skakade i hela kroppen.

Det är plågsamt att se klippet i efterhand. Känna känslan av litenhet, av upprymdhet, av storhet – allt på samma gång. Inse att det jag tyckte var en ocean av tid egentligen bara var någon minut. Att jag blev starstruck.

Samtidigt var det en nyttig upplevelse. En skön känsla av att inte vara blasé. Att jag fortfarande kan bli knäsvag bredvid människor som inspirerat mig.

Så var det med de saken. Och just eftersom klippet var så dåligt valde jag att skriva ut intervjun istället för att publicera videon. Men självklart ska ni få titta på det och skratta. Peka finger och sånt.

Eller för att få höra det sista Alex Schulman säger i kyrkan, när jag tackat och önskat lycka till: ”Tack som fan”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>