Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Igår pratade jag och några vänner om kristet utseende. Hur man på stan ibland kan se om någon är kristen. Utifrån hur de klär sig och rör sig.
Alla gör säkert inte det, men det visade sig att åtminstone två till av oss samlade menade att de några gånger tänkt ”den här måste vara kristen” utifrån att de bara sett personen på håll, och att det senare visade sig vara rätt.

Säkert beror det på att man har växt upp i en frikyrklig kultur, och då har lättare att känna igen det som kännetecknar vår kultur. Men det är svårt att sätta fingret på det.
Jag försökte definiera det genom att mena att unga kristna ofta klär sig tuffare än vad de egentligen är. Att man på något sätt längtar så mycket efter att vara som alla andra, att man åtminstone genom klädsel kan få vara lite ”världslig”. Att man tar varje osyndig chans att få passa in. Och då blir det lätt påklistrat. En ytlig halvmesyr. Eller?

Tankarna gick för mig vidare kring min teori om kristnas utseendefixering. En helt ovetenskaplig observation är att den är särskilt stor i de sammanhang och städer där frikyrkan är stor. Här, eller då, samlas kristna ungdomar tillsammans på festivaler, storsamlingar eller konferenser och det är alltid påfallande ”korrekt” klädsel. Väldigt modemedvetet, väldigt snyggt gränsande till sexigt, och väldigt hippt. Sminket ligger perfekt, pudret ligger djupt och håret ligger vaxat.

Min teori kring varför det ofta blir så väldigt ytligt är att vi saknar alkohol. Alla är ju såklart drabbade av samhällets utseendefixering. Men till skillnad från de världsliga sammanhangen har kristna inte tillgång till alkoholen – the relaxer. Alkoholen gör att vi slappnar av, får en ursäkt att fula oss och kommer bort fårn det perfekta. Kristna har oftast inte tillgång till det. Därför måste vi bibehålla det perfekta utseendet hela kvällen (samhället har ju lärt oss att vi måste vara perfekta så länge vi är medvetna om att vi kan vara perfekta) och därav den extrema utseendefixeringen.

Tragiskt? Mycket.
Men kanske realistiskt?

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Jeansmärket Cheap Monday har länge drivit en småsatanisk linje. Deras logo har haft ett uppochnervänt kors i pannan och ju längre tiden gått (och ju populärare de blivit) har de lagt till olika djävulssymboler och namn på prislappar, hemsidor och kläder. Lucifer, 666 och olika bibliska antiGud-referenser. Genom att skapa en alternativ kollektion har man vunnit stora marknadsandelar och lyckats etablera ett namn.

Enligt de själva vill man provocera – inte marknadsföra en religiös ståndpunkt. Man gillar helt enkelt inte det kristna gör och har gjort, och satan var då en naturlig symbol. ”Om det kan irritera någon kristen så är det bara bra”.
Redan innan jag hade läst eller hört något om Cheap Monday, mer än att det var ett medvetet uppochnervänt kors i skallen på loggan, minns jag att jag hade många samtal med vänner som köpte kläderna.
Jag minns särskilt härommånaden när jag var och shoppade med Viktor. Han kilade in för att kolla ut några Cheap Monday jeans men kom strax tillbaka helt upprörd. Han hade sett de nya lapparna på jeansen där man utförligt hyllade satan och gav honom sin kärlek. Där och då började hans bojkott.

Men det hela eskalerade något oväntat när tidningen Dagen för flera år sedan publicerade en artikel om Cheap Mondays provokativa satanistinställning. Designern Örjan Andersson berättade i en radiointervju att han, efter Dagens publicering av artikeln, såg en explosionsartad ökning av försäljningen. Det var som att folk triggades av att få trotsa kristna och gick loss i en shopping-spree.

Det är svårt att veta vad man ska dra för slutsatser från det här. Om det bästa hade varit att ta jeansen med en klackspark, inte tycka så mycket om det, och göra något gott utav det. Att vi (kristna) gör oss själva mer ont genom att moralisera över det. För vi skapar knappast någon kristen-hype genom att förbjuda något. Lika dåligt som det fungerade på 50-talet med dans och långt hår (när var det egentligen), lika dåligt fungerar det idag. Det är inne att håna auktoriteter, och Gud är en auktoritet. Satan är ett självförverkligande.

Som kristen kan jag välja att inte stödja ett klädmärke som så medvetet hyllar självförverkligandets gud. Å andra sidan bidrar jag väl till densammes kultur genom att köpa vilken annan märkeströja som helst?
Kanske är det helt enkelt bäst att inte försöka bry sig? Inte provoceras?

Eller göra som Viktor. Han gjorde en William ”Why-should-the-devil-have-all-the-good-music” Booth och gjorde om Cheap Mondays logga till ”Sweet Sundays” och använde det som logga till vårens församlingsprogram.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Kommer ni ihåg tiden då man fortfarande hade osnutna mähän till kompisar som skickade kedjebrev? Såna där om att man får sju års olycka om man inte svarade. Så satt man där framför datorn och vred sig. Kände ångesten bulta.
Och då, i all sin naiva oskuldsfullhet, hände det att man klickade vidare mailet.

Vi har kommit en lång väg sedan dess. Filterprogram har uppfunnits, vi har lärt oss att slänga mail med ämnesrubrik ”Fwd: LÄS DETTA – LIVSVIKTIGT” och vi IRL-utskäller de som förpestar våra mailboxar med sånt skräp (inte minst för att spambottar snappar upp våra mailadresser i de långa cc-listorna).

Men nu har en ny sjukdom letat sig fram. ”FunWall” och ”SuperWall” heter den nya pesten. En applikation på Facebook som slår an en sträng av busighet hos vuxna, i övrigt kloka, människor. Som gör att de skickar ut vilket skräp som helst. Rosor om att vi är vänner – men endast om jag skickar tillbaka rosen till avsändaren, med en lika såsig text.
Eller dumtexter där man blandar upp bokstäverna i ord och får det att framstå som att ”om du kan läsa det här är du smartast i världen” Och så sreikvr de vriade att lräsean bvaiser sin ientlneligs goenm att skkica det vdriae till alla ardna.
Och inte nog med det. Varje gång någon skriver på min superwall och funwall så kommer det ett mail som påminner mig om att människor känt sig nödgade att skriva nonsens.

Helt plötsligt har man återskapat det där som vi, genom mikroevolution, nästan utrotat.

Det kan vara så att Facebook är antikrist.
Idag känns det så.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Jag har ju tidigare skrivit om nattvard här och funderade då över hur ritualistiskt det kan bli. I söndags var det dags igen då den församling vi går till hade julfest. Supertrevligt med massor av mat. Vi åt och åt och sedan var det dags för en liten andakt, och slutligen: Nattvard.

Jag kan inte sluta förundras över detta fenomen. För det har verkligen uppdagats som just ett fenomen för mig. Jag som tidigare tagit nattvard högst några gånger om året gör det nu då och då på gudstjänster. Men jag har svårt att komma i rytm. När någon högtidligt proklamerar att ”Herrens måltid” ska delas ut, alla tystnar och blir allvarliga, får jag alltid en massa tvångstankar. Jag vill ställa mig upp och börja steppa på bordet. Ropa ”Varför denna sorg Han är uppstånden!”. Eller så börjar det bubbla i mig och jag vill dra en massa skämt.

Jag vet inte vad det beror på. Om jag känner mig obekväm med att det, mitt i en god avslappnad gemenskap, dyker upp en stel traditionstyngd ritual. Jag får samma känsla vid prasslet efter ”låt oss bedja” då folk slår ihop Bibeln, knäpper sina händer och böjer sig ner. Hur formerna tar över, på något sätt.

Ja, det gick väl bra nu också. När kalket hastigt blev framskjutet till mig satt jag med fniss upp i halsen och försökte få ögonkontakt med min vän. Jag blev helt ställd av det där framskjutna kalket. Dels för att det var en porslinsmugg med öra och dels för att det tog några sekunder innan jag fattade att det var nattvardsvin. Snabbt tar jag en klunk och skickar vidare till tjejen bredvid. Hon tittar ner i knät men hennes blick byter nu fäste från knät till muggen, till mig, och sedan ner i knät igen. Jag fattar ingenting. Några sekunder till hinner gå.

Nu fattar jag.

Jag har gjort fel.

Jag drack innan jag åt. Alltså jag svalde vinet innan brödet. Blodet innan kroppen.

Hon tänker inte dricka blod innan kropp. Så hon fortsätter, korrekt, stirra ner i knät. Jag försöker övertyga mig att det inte är så farligt. Att det ju säkert inte är så tydligt i Bibeln om hur och när det ska tas. ”Äh, sluta nu, Emanuel. Det är ju bara saft och bulle och så ska vi glädjas lite över vad Jesus gjorde!”. Men så tittar jag på tjejen bredvid igen och ser hennes korrekta beteende. Brödet kommer, hon tar en bit, tuggar, tar en servett och stryker ömt porslinsmuggens kant (där min läppar nuddat – skit jag glömde torka!), tar en försiktig klunk och skickar vidare. Så skäms jag igen. För att jag inte fattat bättre. Fattar hur allvarligt det är. Eller att jag gjorde fel.

På ett sätt gillar jag de här känslorna. För det ger mig fingervisningar av hur andra, okristna, känner sig när de är i kyrkan. Om jag, född uppväxt och indoktrinerad i firkyrkokultur, kan känna mig bortgjord över en sån här petitess, hur mycket mer bortgjord kan inte förstagångsbesökare känna sig över andra grejer vi gör? Lovsång, bön, språk osv..

Efter julfesten frågar en nära vän mig lite konfundersamt ”Är det inte konstigt att vi hade nattvard efter vi hade ätit? Liksom kaka på kaka. Eller är det någon skillnad på nattvard och en måltid som äts tillsammans med andra kristna under en gudstjänst?”

Den frågan kastar jag ut till er, kära bloggläsare. För jag förstår inte själv. Räcker det inte att bara påminna om att vi nu äter tillsammans i åminnelse av det offer Gud gjorde för oss på korset?
Eller är det så allvarligt, så verkligen att man måste ha en särskild måltid där man riktigt känner efter på vinet/brödet när man äter det?

Hjälp mig förstå!

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Det här med att svära skulle väl va skönt. Att bara dra in lite svordomar då och då när man känner sig lite frustrerad. Det skulle liksom göra det lite enklare. Och gör man det dessutom sparsamt skulle folk fatta hur förbannad man var när man väl tog till de där orden.
Sådär har jag gått runt och tänkt ett bra tag nu. Tills idag. Då sjönk äntligen min väns ord in i mig.

Minns inte riktigt när han sa det. Antagligen i samband med att någon i hans närhet svor och generat la handen över munnen och ursäktade sig (hon svor ju framför en kristen!). Jag tror det var då, min vän med en axelryckning drog den snärtiga repliken: ”Spelar ingen roll. Har du inte andra ord att beskriva det så – fine”.
Jag minns att hon blev ställd och att jag satt och fnissade. Men sen var det inte mer med det. Jag tänkte antagligen att det var en ovanligt vältajmad intränad kristenreplik (ni vet, som tex ”jag älskar syndaren, inte synden”, eller ”det är den fria viljan” eller ”det kan lika gärna vara sju miljoner år som sju dagar”).
Tills idag. Då insåg jag att det verkligen handlar om taskigt ordförråd.

Jag är själv irriterad på mina trötta meningsvändningar ”Helt plötsligt”, ”Så slår det mig” osv. Det är platt och ljummet. Jag har insett att jag kommit till punkten där jag bittert måste inse att jag behöver fylla på mitt ordförråd.
I ljuset av det här blev det än mer självklart: Hur fattigt det är att svära.

Twisten är att här kommer plötsligt (du ser! Förrådet är slut igen.) Jesus in i bilden. Han var ju sjutusans (well..) arg hela tiden. På alla skithuven (aj!) till fariséer. Men istället för att gå runt och slänga vedertagna djävulsnamn verkade han låta sin innersta, antagligen högst intellektuella, ilska tala. Ut kom öknamn som ”huggormsyngel”, ”skrymtare” och ”hycklare” och när ett ord inte räckte till stannade han upp och drog en liknelse istället. Kort eller lång.

Poängen är att det blir tamt och fattigt att slänga sig med svordomar som substitut för komma- eller punktering. Att det kanske till och med säger en del om mig som människa, hur jag väljer att använda mina ord?
Och hur mycket jag än vill beblanda mig, utan att tappa sälta (ey, kolla, vi kristna kan snacka i koder – den där meningen kan väl omöjligt en icke invigd kristen hänga med på?), så blir det totalt poänglöst, ja, nästan imbecillt, att svära.

Konklusionen är – What would Jesus do.
Nä, det var ett skämt.

ps. Ni bibelsprängda bloggläsare – vad var det mer för skälsord Jesus använde? Hjälp mig här! ds

Ser på ett avsnitt av Desperate Housewives. Det ska sjungas i kyrkan och man bråkar om vem som ska ackompanjera dottern. Den mer musikaliska modern säger till dottern:
”Remember this is church. Judging will occure”

Är det såhär man ser på kyrkan idag? Det är kanske inte konstigt med den syndakatalog vi skapat, men inte desto mindre skrämmande.

En nära vän brukar alltid påpeka för mig hur dömande jag är. Säkert har hon oftast rätt, även fast jag inte vill erkänna det. Hon, som inte är uppväxt i kyrkan, påpekade som nyfrälst hur hon aldrig träffat mer trångsynta och dömande människor än i kyrkan. Mina okristna vänner är obekväma med att berätta dumma grejer de gjort för de är rädda att jag ska döma dem. De säger att de inte tycker jag dömer dem, men de har blivit brända av andra kristna.

När blev det såhär?

Antagligen när vi kristna slutade att orka söka oss till Jesus men höll hårt fast i det vi lärt oss i kyrkan. Regler. Ramar. Sånt som är greppbart och tillgängligt när det andliga och ogreppbara blir otillgängligt. Helt plötsligt blev då ramarnas bevarande viktigare än bevarandet av innehållet. Och helt plötsligt har innehållet försvunnit och kvar finns bara ramar. Och gränser. Och regler. Och dömanden av andra som går mot dem.

Usch.

Jag fruktar för att vara påväg mot samma håll själv. Till ett fisljummet kristet liv. Där jag är för upptagen att hålla gränserna intakta och glömmer vad det är jag vaktar.

När kristendom blir smink, då förvandlas kyrkan till en domstol.

Gud hjälp oss vakna.

Jag har ju semester nu. Men lämpligt nog så tyckte min kropp det var dags med en kalasförkylning. Så de senaste tre dagarna har jag varit sängliggande med feberyra, täppt näsa och frossningar.

Nu gör ju inte det jättemycket eftersom vädret ändå har varit så dåligt.

Men istället för att sitta på uteserveringar, strand och göra långresor har jag fått roa mig med andra saker. Som att gå igenom mina gamla texter. Dels på datorn, och dels i min gamla blogg. Det är en riktig nostalgitripp. Och lite aha-upplevelse. Det har blivit ett och annat tänkvärt inlägg genom åren.

Det var i samband med det som min idé föddes:

Varför inte göra med den här bloggen som med allt annat under semestern – lägga in repriser! Dels för att den här bloggen behöver lite utfyllnad, och dels för att jag tror att många texter fortfarande har något att säga.

Så vi kör. Jag postar en av mina gamla bloggposter här en gång om dagen. Även under helgerna. Under hela tiden av min resterande ledighet.

Håll till godo!

Vad har jag varit i dag, kan man ju undra. Helt tyst här utan en hint.

Jag har helt enkelt åkt hem.

Det räckte med två intensiva dagar. Pallade uppenbarligen inte mer. Ögonlock blev tunga och fötter blöta och kalla.
Det fick vara nog.

Det innebär dock inte att Dagens frizonbevakning slutar.

Läs Mammuths sommarblogg. Bandet har just anlänt till Frizon och kommer med all sannolikhet leverera intressanta poster. Läs också Frizonbloggen (signerad Dagens ungmagasin Ikon) och inte minst: Läs Willes insiktsfulla recensioner under kvällen på Dagen.se.

Nu drar jag på semester.

På återseende. När du minst anar.

Det har varit en trött kväll. Hektiskt. Och regnigt. Så tröttsamt regnigt.

Här kommer kvällens händelser:

Fabror Tobias gjorde improvisationsteater. Proffsigt. Men det som biter sig kvar: Programledarens Lugna favoriter-röst och de random-randiga tröjorna. Oklart om det var meningen att vara uniformt, eller om de bara råkade vara en grupp människor som gillade brunrandigt.

***

Festivalens bästa spelning stod det för mig totalt okända bandet Newworldson. Till skillnad från Blindside så tog de till vara på publikens energi och omvandlade den till en sprakande scenshow. Och musiken. Musiken! Det var myspacebra. Ni vet? Så där så att man måste surfa efter deras myspacesida och se om de håller för ett cd-köp.
Utan tvekan Frizons bästa spelning hittills. Läs Willes braiga recension.

***

Wille har förresten samlat sina bilder från Frizons största konserter i ett vackert bildspel. Se det här

***

Jag börjar bli gammal. Klockan 23 önskar jag att kvällen kan ta slut. Alternativ kan avslutas i stillsamma samtal i några soffor. Detta ålderstecken oroar mig och ger mig gubbkänslor.

***

Framåt småtimmarna är det två läger som delar upp sig på Frizon. Dels människorna vid discot i Stallet med rökmaskiner och blå och röda lampor. Där finns de vi kan kalla Stureplansgänget.

100 meter bort samlas de vi kan kalla Hippiesarna. I Virustältet woodstock-dansar de på mattor utmed upphängda baptikskynken.

Och så har vi till sist töntarna. Det är vi som går (eller vill gå) och lägga oss vid tolv.

***

Nä, nu avlider jag.

Godnatt.

Imorgon blir sista dagen. Absolut sista dagen. Sen återupptas min semester.

Jag tog en kik in bland reportrarnas allra heligaste – deras sovrum.