* Marcus från Mediascreen lanserar sajten Bloggpuls. Tanken är att upptäcka nya, personliga bloggar. Var femte sekund pulserar det därför upp en bloggpost med något ”jag tycker/älskar/hatar”. Läckert.

* Det hetaste på Iphonemarknaden just nu är att ladda ner applikationen ”Ocarina”. Man blåser i telefonmicken och trycker sedan ner tangenterna för att få olika toner. Prästen Per Wilder har också laddat ned och ska spela upp ”Pie Jesu” på söndagsmässan. Kolla när ha övar.

* Idol i fredags, By grace var med och flickidolen Johan Palm åkte ur. Det må vara som det var. Men missa inte det här. En tjej i publiken som fullkomligt och bokstavligen avgudar Johan (”han är viktigast i mitt liv, viktigare än min familj”) och får _fullkomligt_ spel, hyperventilerar och får inte fram ett ljud. Se framträdandet, och missa inte heller backstage.

* Bloggen Tro och tänk är tillbaka. Och börjar med att vitsa: ”Ett väldigt bra dubbelnamn för en pingstbebis skulle vara Halle-Julia.”

* Jonas Helgesson skriver en skön krönika om drömmar och berättar om sin nästa dröm – bestiga Kebnekaise: ”Och jag har en fix idé om att när jag är längst uppe på toppen ska jag ringa färdtjänst…”

* Ted Valentin har lanserat ännu en kartsajt. Denna gången Kyrkkartan i samarbete med Svenska kyrkan. Nu kan du skriva en recension av din kyrka, med bilder och tyckande. Genialt. Roligt att notera är att Ted fick idén från ett Sex and the city-avsnitt.

Såg ni Helgmålsringningen? Om inte kan ni göra det i efterhand.

Eller så kan du bara läsa vad jag sa här nedan. Ord för ord:

[scen:i kyrkan]Visst är det fint? Med ljus. Och kyrkorummet. Inte minst när
det börjar närma sig jul – de få gånger om året då hela Sverige börjar trängas
i kyrkan för att riktigt insupa julatmosfär. Komma i rätt stämning. Få den där behagliga känslan.

Ibland oroas jag av att vi genom allt det fina och vackra gör
oss en felaktig bild av hur det är att vara kristen.  Att det är så harmoniskt och ger en sådan
sinnesfrid. Som om det vore den största grejen med en Gudstro: Att livet blir
behagligare. Jag är inte riktigt säker på det.

[scen: ute i folkhav] För mig är det inte så. Att det är behagligare att vara
kristen. Min kristna tro är närmast en storm av känslor kring ett enda faktum:
Att det är sant. Att Gud finns.

Och egentligen är det väl det som borde vara det lockande med
kristen tro. Inte att du får ett bättre liv, blir en bättre människa eller
något annat. Utan att det är sant. Livets sanning. Livets mening.

Det är inte en särskilt bekväm insikt. Och ska jag vara
ärlig önskar jag ibland att det inte vore sant. Mitt liv hade sannolikt blivit
mycket enklare. För när ett Gudsperspektiv kommer in i bilden motsäger den allt
i den samhällsstruktur vi har byggt upp.

Där jaget är i centrum, och jag är skaparen av min egen
lycka och framtid.

Ett samhälle där Gud. blivit överflödig för att Gud. inte passar
in på frågan ”Hur blir mitt liv mer bekvämt”.  

Men frågan är fel ställd. Den borde vara: Är det sant – att
Gud finns? Att Jesus är vägen till Honom.

De delar av världen där flest blir kristna i dag, är i de
fattigaste länderna. Jag tror man kan tolka det på två sätt. Antingen att de är
så desperata att de greppar efter minsta hopp. Eller att det är först när de tvingas
söka utanför sig själva som de finner sanningen.

Jag tror att det kan vara både och. Men jag tror framförallt
att vi har något att lära. Att det är först när vi tar oss utanför vår
trygghetszon som vi upplever vad som är sant i livet.

Att acceptera den sanningen är inte enkelt, eller bekvämt.
Men själv ser jag inte något alternativ. För finns Gud och vill Han ha någon slags relation till mig – då är den
sanningen mer värd än varenda bekvämlighet i världen.

I veckan har det tapetserats i Stockholm med bilder på Tony Irwing. Ni vet, han domaren i Lets Dance? Han ska dansa på någon finlandsfärja och tunnelbanorna är tapetserade med hans ansikte.

I samband med det så upptäcker Flower Street Café något helt fantastiskt roligt. Att Tony Irwing har en tvillingbror. Så här kommer den: Lika som bär, pastor-special:

Sven Almkvist?         Tony Irwing?

Det är minst sagt en märklig känsla. Att gå in på Svt.se och se sig själv som nästa Helgmålsringare. I helgen var det Björn Ranelid. På lördag är det ”Redaktören Emanuel Karlsten”. Det känns fint.

På lördag 17:50 sänds det på SVT1. Jag har redan sett programmet och tycker det blev ok. Jag tror det jag ville säga gick fram, även om det är svårt på tre minuter.

Jag pratar om Gud. Varför jag inte kan annat. Och varför frågan ”Hur blir mitt liv mer bekvämt” inte passar in på Gud.

Och så har Emma från tv-sidorna gjort en intervju med mig om saken. Läs den här.

Det tog nästan 15 år innan jag upptäckte det: Blixtlåset är vuxenlivets socialt accepterade variant på kardborreband. Genialt.

Det blev inte så mycket en death match som dött lopp i matchen om tittarsiffror mellan ”Guds hus” och ”Sturmark möter”. 27 000 såg Sturmarks premiärprogram. Exakt lika många som såg premiären av Guds hus.

Och programmet? Well. Sturmark är ingen journalist. Ingen samtalsledare. Han är en estradör med en agenda. Och tyvärr blir det lite för uppenbart.

Det samtal mellan Christer Sturmark och Eva Dahlgren som till en början känns ovanligt bra visar sig snart vara en regisserad föreställning för att komma fram till att religion inte är något att ha. Eva berättar fantastiska berättelser som väcker massor av frågor. Men istället för att nyfiket ställa dem lägger Sturmark ord i hennes mun. Varje ”fråga” börjar med ”Menar du inte att” eller ”När du säger X menar du väl egentligen Y?”.

Han vet vad han vill, åt vilket håll intervjun ska gå. Och när man i andra delen även förstår att Dahlgren är medlem i Humanisterna blir det nästan lite löjligt. Då förvandlas programmet till ett läxförhör mellan en föreningsordförande och en föreningsmedlem.

Det är 30 minuters infomercial om ateistorganisationen Humanisterna, förklätt i intervjuform.

Det är synd. För Sturmark fungerar mycket bättre som vass ifrågasättare än inställsam trivseltorsten. Jag hade velat se honom bjuda in människor han inte förstår sig på. Låta honom ställa frågor han inte förstår. Låta bli att låtsas vara neutral, och hugga på saker han inte håller med om. Bjuda in Stefan Gustavsson, Mats Selander, Anders Arborelius, Linda Bergling och Åke Green som gäster istället.

Hjälp. Jag hade suttit klistrad vid varenda program!

Uppdaterad:
Inger Alestig har också bloggat om programmet på sin Kulturblogg. Läs hennes tankar.

Jag fick ett brev i dag. Någon har läst LäsarDagen i papperstidningen,  inte riktigt hängt med i de digitala termerna men förutsatt att det är väl som vanligt – bara att posta ett brev?

LäsarDagen blir analogt, och jag kan inte annat än tycka att det är väldigt sött. Samt göra ett undantag.

Sarah Palin pustar ut efter en lång presidentvalskampanj. Hon har återgått till sin guvernörsvardag intervjuas om tiden som gått. Hon får själv välja plats. ”Varför inte på ett kalkonslakteri?”, säger hon.

Sagt och gjort. Kamerateamet kommer och plötsligt står hon framför en brutal kalkonslakt och droppar meningar som ”Valkampanjen har stundtals varit brutal” och ”Det är kul att delta i någon som inte är så tungt och som inbjuder till kritik”.

Det är en tre minuters uppvisning av total omdömes- och aningslöshet.

Att Guds hus flyttas till den besvärliga tiden 17:55 söndagar var väntat, om än sorgligt. Det kan tyckas förhastat när programmet ändå visade en uppåtgående trend i det tredje programmet, där man gick från 20 000 till 27 000 tittare (och, än viktigare, gick från 0,6 procent av totala antalet tittare till 1,1 procent). Men sett från ett bredare perspektiv var det orimligt att ta något annat beslut.

Reprisen av dokumentärserien Fyndjägarna startade 17:15 och hade 45 000 tittare (enligt mms.se). Det efterföljande kockprogrammet med Jamie Oliver hade 40 000 tittare. Sedan lämnade tittarna under Guds hus då endast 25 000 tittare såg, för att en timme senare hitta tillbaka till Flipping out som samlade 30 000 tittare.

I en sådan kontext är det inte konstigt att tv8 tidigarelägger Guds hus. Nu slipper man ett jättedipp mitt i tablån och får istället chans att bygga upp tittandet under kvällen.

Men oavsett det känns det, som sagt, sorgligt. På många plan. Att man inte lyckades med programmet. Det är nu ett konstaterande från kanalen och, desto mer avgörande, tittarna.

Det blir nu också spännande att se Sturmarks gudlösa tv i kväll. I programmet ”Sturmark möter” träffar han kändisar som berättar om deras relation till Gud och kyrkan. Alla med den gemensamma nämnaren att de tycker Gud och kyrkan är dålig.

Det är religions-tv från ett annat perspektiv. På ett annat sätt. Med ett annat upplägg. Kommer det fungera? Finns det ett intresse?

Rent teoretiskt borde det vara så. Inte minst utifrån hur fascinerande det är att följa en man som drivs av ett sådant religionshat att det nästan blir religiöst. En slags 2000-talets Saulus, om man vill dra en religiös växel på det hela.

Imorgon får vi tittarsiffrorna och vet vad svenska folket föredrar. Det blir en tv8-death match mellan religionsprogrammen.

Vi har skissat vidare på ny layout för Dagen.se

Och har kommit en bit på vägen. Ni får nöja er med skärmdumpar än så länge.

Vi har två förslag på strukturer:

Version 1 (klicka på bilden för att se större bild):

version 2 (klicka för större version:

Skillnad mellan ettan och tvåan är hur vi placerar olika spalter. I den senare versionen har vi trängt in den nuvarande högerspalten tillsammans med mittpuffarna. Och satt den nuvarande vänsterspalten till höger

Och jag önskar egentligen synpunkter på allt. Vad tycker ni? Vad är dåligt? Vad är bra?

Blir det för randigt med så många spalter? Blir det otydligt?

Maila eller kommentera vad du tycker!

(och, nej, det kommer inte vara tomt där uppe i sidhuvudet bredvid Hasse Boströms citat. Men vi är inte riktigt säkra på vad vi ska lägga där. Förslag?)