Det var en galen vecka förra veckan. Mycket beroende på att vi hade flera nyheter som fick stort genomslag i Sverige.

Mycket beroende på nyheten om 118 800. Jag har ju redan skrivit massor om det tidigare, men under helgen har det fortsatt. En snackis i alla – sekulära som sakrala – läger.

Ett produktionsbolag har hört av sig och frågat om det är ok att använda artikeltexten som underlag för en kortfilm. Komiskt!

Allra märkligast var kanske ändå ett sms under söndagen från en vän som satt och lyssnade på en predikan där predikanten berörde 118 800-artikeln:

”Det var en pastor i Skåne som smsat och frågat vem Jesus var och fått till svar att ’det är storyn om en kille som gick omkring för 2000 år sedan och gick på vatten och gjorde andra häftiga under'”

Nu var ju pastorn inte från Skåne, sms:et gick till svarstjänst och själva sms-svaret citerade han lite på feeling.

Trovärdigt.

Vad predikan handlade om? Apologetik.

Ridå.

Kommer ni ihåg det där änglahysset i New York jag bloggade om? Där ett stort gäng människor hade gått samman för att göra ett vardagsspratt. Helt enkelt bara frysa, som statyer, mitt i en rörelse, i några minuter. Läs och minns här.

Hursomhelst så har engelska teleoperatören T-mobile nu gjort en liknande sak. I London. Mitt under rusningstid på centralstationen så börjar ljud spela och några – tillsynes helt vanliga resenärer – börjar dansa frenetiskt och koreograferat. Fler låtar kommer igång, och ännu fler dansare går igång. Snart kokar hela hallen av dansande människor och man kan inte annat än att ryckas med och ÄLSKA det!

Fatta – vi borde göra fler sådana här vardagsspratt – kommersiella eller ej!

I helgen samlade Willow Creek hundratals kvinnor i Stockholm för en ledarkonferens. Bara kvinnor.

Bloggaren ”Rymdhundenlajka” fick en biljett till konferensen och kände sig först något konfunderad:

”Min första tanke: ’Det ingår väl inga obligatoriska pyssel-workshops?’ Nej, det verkar inte ingå. Okej, tur. Då är det inte en sån konferens.”, bloggade hon inför konferensen.

Men hon åkte. Och det första som mötte henne var: presentpåsar med rosa band.

Jaja. Låt gå. Men så öppnar hon påsen och finner: Bindor och schampo.

Ja. Bindor och schampo. Och jag förstår att du fortfarande finner det osannolikt. Men se bilden på påsen här intill.

Det här är så märkligt och fånigt att det inte ens går att översätta det på män.

Konferensen som ska inspirera Sveriges bästa kristna kvinnliga ledare har sanitetsprodukter som välkomstgåva!

Det kan tyckas löjligt att bry sig om det. Men i mina ögon är det ett (omedvetet) förminskande och förytligande av kvinnor.

En kommentatör i hos Rymdhundenlajka beskriver det kanske bäst:

”Män blir uppmuntrade att tänka stort, våga satsa och förändra världen. Kvinnor ska vara nöjda om de håller sig torra och fräscha. Och inte att förglömma: vackra.” 

Willow Creek: Hur. Tänkte. Ni. Nu.

Läs Rymdhundens bloggpost och tillhörande kommentarer.

Så har vi kommit till ytterligare ett delmål med vårt omsminkade Dagen.se.

Sedan länge har vi låtit er följa arbetet med den nya sajten bakom kulisserna (på kuliss.dagen.se) men först i dag är vi framme vid första hållpunkten: Vår betaversion av Dagen.se

Vi har satt ihop huvuddragen av hur vi skulle vilja att Dagen.se ser ut i framtiden. Utifrån följande huvudkrav:

* Tydligare navigering

* Renare och mer konsekvent design

* Artikeladresser skapade utifrån rubriker, istället för siffror

* Tydligare redaktionellt urval

Utifrån det tror vi att Dagen ska se ut såhär (där den tomma högerflanken ska fyllas med reklam och interna och externa samarbeten):

Gå in på kuliss.dagen.se för att se den och klicka dig runt.

Kuliss.dagen.se kommer nu skickas ut till webbvetare, designers, bloggare och allamöjligamänniskor för att vi ska få in så mycket feedback som möjligt.

Vi tror själva att vi har en del kvar innan vi är hemma och vi vill ser det som allra viktigast att få höra vad ni som besöker Dagen.se dagligen tycker om sajten.

Så hjälp oss och tyck till om hur ni känner inför den nya layouten.

Mycket kommer säkert vara tekniskt fel, bortse från det, och tyck istället till mer om känslan, navigering och annat som ni kommer på.

Kommentera nedan eller hör av er direkt till mig på emanuel.karlsten@dagen.se

* Veckans roligaste rubrik

* Spotify till mobiltelefonen – När det här slår igenom finns det inte längre någon anledning att ha en mp3-spelare. Och Bredbandsbolaget filar på ett Spotify för filmer.

* Vatikanen släpper egen Youtubekanal – vi rapporterade om det tidigare, men nu är den ute!

* EFK Ung släpper ny hemsida. Och ung-kontoret startar samtidigt en blogg. Som saknar både rss-flöde och bloggstruktur… (hör av er EFK Ung om ni undrar vad jag menar – det där måste ni fixa)

* Kristna bokförlag gör det enda rätta – de letar reda på goda kristenbloggare och ber om deras synpunkt inför lansering av nästa bok. Kolportören är en av dem, och nu får han recensionsex.

* Mycket snack om Obama i veckan, såklart. Men var det verkligen ett sådär historiskt och smäktande Martin Luther King-tal? Svårt att mäta sig mot, men Rollingstone plockar ut den vackraste delen av talet. Och den har potential. Roligt också att läsa det här: Efter Obamas strul med svärandet av presidenteden fick han ta eden igen. Sen antar jag att ni har sett Obamas tvilling?

* Excelsis kommenterar ekumenik med en fantastisk bild. Läs också teologireflektionen.

* Nu är det sista dagarna att rösta på Sveriges bästa bloggar i Stora Bloggpriset och YABA.

* ”Hillsong är lite som kristenhetens svar på…max” Plastjesus levererar veckans kristencitat.

* Och på andra plats i veckans kristencitat kommer Underbaraclara: ”Jag är pånyttfödd! Jag lever! Jag är fri! Jag måste gå och kissa! Adjö”

* Mikrobloggandet spår många kommer nå sitt stora genomslag det här året. Jag skrev förra veckan att intresset exploderat. Det fortsätter den här veckan. Själv har jag länge varit aktiv på den slutna mikrobloggsajten Jaiku, men övergår nu till Bloggy. Jag finns såklart också på Twitter.

Att veta vad Mikrobloggar är och förstå det hör till allmänbildning. Läs Mymlans goda genomgång här.

* Och till sist måste jag få nämna 24hours business camp. 100 av internets främsta entrepenörer samlades i lag om två eller tre för att inom ett dygn skapa ett webbföretag. Femtio sajter blev resultatet med fantastiska idéer. Sånt här gör mig så otroligt fascinerad och inspirerad! Framförallt pekar det på hur lite webb handlar om att den som har mest pengar vinner.  

Av projekten gillar jag bäst Ticketz.se, en samlingssajt för alla evenemangsbiljetter (begagnade som nya), Youtv.se, som skapar nischade tv-kanaler utifrån youtubeklipp och Honey Im home som tar de nya sl-acess-korten till en ny nivå.

Sitter och samlar ihop intressanta länkar för veckan som gått och inser att det är en hel drös om SMS-tjänstens svar på Vem Jesus är.

Artikeln har skapat en våldsam och – faktiskt – nyanserad debatt över hela webben. På mikrobloggar diskuterar man och tipsar. Man pushar, mikrobloggar, forumdebatterar och bloggar om saken. 

Båda sidor använder sig av artikeln som slagträ. Humanister hyllar svaret och kristna pekar på att de ”arroganta” svaren är typiska. Men samtidigt hålls diskussionen på god nivå. Kanske eftersom att båda ”läger” kan skratta åt 118800:s svar, och ser det som en möjlighet att få diskutera en djupare fråga: Finns Jesus? Och hur mycket behöver man respektera den som tror?

Diskussionen synliggör behovet av att diskutera frågorna. Och i sammanhanget gör författaren och frilansjournalisten Stefan Stenudd gör en mycket intressant analys:

Dagen är en av vinnarna i mediaövergången från papperstidningars herravälde till internets anarki. Ovannämnda artikel är det just nu 37 bloggar som länkar till, vilket är en mycket hög siffra./…/

Religion är något som framkallar heta känslor åt alla håll/…/Det har också inneburit att Dagen, som med sin hemsida kan nås av alla som inte skulle komma på tanken att prenumerera, numera ofta befinner sig i händelsernas mitt./…/

Internet handlar inte om megalomani/…/utan om specialisering. I stället för att försöka fånga alla, bör media på internet våga vara så profilerade att de lockar till sig vissa målgrupper och vinner auktoritet inom vissa klart avgränsade fält.
Annars drunknar de i det väldiga överflöd av information som de aldrig kan mäta sig med.

Läs hela bloggposten.

Det är också intressant att se att en av huvudpersonerna för artikeln, pastor Erik Holke, surfat runt på alla möjliga och omöjliga bloggar för att bemöta frågor och kritik och hänvisa till den inspelade predikan han höll i Saronkyrkan utifrån 118800:s svar.

Vissa bloggare har också plockat upp Erik Holkes bloggkommentar och de efterföljande diskussioner kommentarsfälten, och gjort nya blogginlägg om det.

Erik Holkes engagemang är berömvärt. Han har tagit chansen att föra ett samtal om Jesus och gör det på ett ödmjukt och nyfiket sätt.

På många sätt gestaltar den uppkomna situationen hur vaken kyrkan skulle behöva vara. Att kyrkoaktivitetsaffischera mindre och istället vara mer vaken för när intresset är högt och då ta tillvara på det nyfikna samtalet.

Det blir en aktivt, strategisk evangelisation på den ofrälses arena istället för att på torg, med sång och gitarr under hakan, förutsätta att den ofrälse ska lufsa efter oss in i kyrkan.

I måndags gjorde jag den roligaste intervjun jag någonsin gjort. Eller iaf på mycket länge. Efter ett tips till Dagen hade vi fått reda på att ett SMS-svar-företag hade gett ett ganska raljant svar på frågan ”Vem är Jesus”.

En given utgång, tänkte jag. ”Sannolikt en inhyrd student som snedtänt lite och hafsat iväg ett svar.”

Men så var det inte. Vd:n för företaget, vars massiva kampanjer synts över hela Sverige, själv sitter och författar sms-svaren och står för dem fullt ut. Menar att 2 miljarder kristna är galna, och att alla vet – egentligen – att kristendomen är en saga.

Dialogen som följde var så otrolig att den inte gick att återge som något annat än fråga-svar.

Vd:n verkar sakna all känsla för mediehantering. Eller är det precis tvärtom? Är hans valhänta svar egentligen en insikt om att all publicitet är bra publicitet? Att hela frikyrkosverige sätter sig och sms:ar till hans sms-tjänst ”Vem är Jesus” eller ”Vem är buddha” för att jämföra svaren mot det han gav.

Vad vet jag. Mer än att ni verkar älska att läsa om det och att det är en av Sveriges mest bloggade nyheter i dag. Bra så.

Läs artikeln här.

Carolas artistskola verkar trots allt bli verklighet. Fast nu heter den Carola Camp. (Är det domänregistrerarna på CampCarola.se/-.com som tvingat namnbytet?)

Vi skriver i dag om Carolas senaste reklamfilm för artistskolan. Själva filmen verkar vara en improviserad och snabbt ihopslängd grej man gjort vid sidan av något annat. Den behövs inte ordas särskilt mycket om. Då är det mycket roligare att säga något om innehållet i filmen.

Carola bjuder verkligen på sig själv. Spelar karaktärer i tokiga roller. Det är inte särskilt roligt, för mig. Säkert roligare för hennes fans – målgruppen för artistskolan.

Men jag rodnar heller inte å hennes vägnar. Som man gör med personer som inte själva märker hur pinsamt det är. Som jag tidigare har gjort när Carola har blommat ut lite på scenen, dragit ett mellansnack som drunknat i hennes sällsynta förmåga att säga väldigt lite med väldigt mycket ord.

Nej, för det här är mamma-spex. Ni vet? Sånt som bara mammor kan göra. Klä ut sig, förställa rösten, gå lite rultigt och sedan inte kunna hålla sig för skratt åt hur tokig hon själv var.

Och sånt generas man ju inte av. Åt sådant ler man, himlar lite med ögonen, rycker på axlarna och tänker ”Ja, det var väl kul för henne”.

Se Carolas film

Mitt i allt Obama-rus minns jag plötsligt en post som jag påbörjade efter ett lite märkligt restaurangbesök för inte så länge sedan.

Vi hade satt oss ner och servitören tagit upp våra beställningar när han plötsligt lutar sig framåt och lite förtroligt frågar ”Jobbar ni på Dagen?”. Han hade sett ett kuvert med Dagenlogga jag hade med mig.

Jag: Jo, det stämmer.

Servitör: Åh, så kul. Ja, jag prenumererade förut, men hinner inte nu. Ni vet, nu i den yttersta tiden är det så stressigt.

Jag: Ok, just det. Så kan det vara.

Han log och hastade vidare till nästa bord. Snart kom han tillbaka med vår mat, serverade och stannade sedan upp.

Servitör: Ursäkta, jag måste bara fråga er. Vad tror ni om Obama?

Jag: Obama? Ja, han är väl bra.

Servitör: Jag tänker inte på hans hudfärg eller så. Men jag tänker mer på det här att han är muslim.

Jag: Vadsadunu?

Servitör: Jo, jag vet. Han säger att han är kristen i USA så att alla skulle rösta på honom. Men han är ju född muslim. Han kan få stöd från de de muslimska länderna när han är president.

Min bordskamrat: Men jag tror nog han är kristen. Att du kan vara lugn.

Servitör: Ja, man får hoppas.

Han är tyst en stund och fortsätter sedan.

Servitör: Men jag sökte lite på nätet på Obama… Jag tror att han kan vara antikrist.

Framför mig står en 40-årig man som på allvar tror att Barack Obama inte bara är en muslim in disguise, utan också självaste antikrist. Påståendet är både allvarligt och ärligt menat. Han tittar på mig och förväntar sig någon respons. Det handlar om en oro som tär honom, att USA:s första svarta president skulle vara djävulens avkomma.

Jag försöker försäkra honom om att jag inte tror att det är så. Han nickar lite skeptiskt och går vidare. Kvar lämnas vi med en lite fadd smak av verklighet. Det måste vara förfärligt. Att tro så, att känna så.

Jag inser efter lite googlande att han inte är helt ensam. Det känns så märkligt. För visst kan man tänka på att Jesus kommer tillbaka, på vad som händer den yttersta tiden.

Men vem eller vad hjälps av att jag börjar spekulera om vem som skulle kunna vara Antikrist?

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna något komiskt över det hela. Jag har såklart hört att de finns som har teorin att Obama är muslim och/eller antikrist. Men jag har avfärdat det för att vara Phelps-stollar. Inte vanliga servitörer från en stockholmsförort.

Eller underskattar jag det hela? Är det här resultatet av att vi inte pratar tillräckligt om den yttersta tiden? Borde vi prata mer och oftare om vad Johannes uppenbarelse betyder, innebär och vara bättre på att ge varandra verktyg för att förstå Bibelns mest svårlästa bok?

För konsekvensen av att vänta på att få måla djävulen på väggen måste ju bli rädsla, misstänkliggöranden och ytterst främlingsfientlighet.

Och jag anar att vi som kyrka, ju längre tiden går, kommer att få ett allt större ansvar att stävja sådant.

(för övrigt, nej, Obama är inte muslim)

Vi har ett fortsatt starkt – ovanligt starkt – inflöde av unika besökare och besök från er läsare.

Förra veckan satte vi rekord. Igen. På alla fronter.

Vi hade fler unika besökare, fler besök, fler sidvisningar än vad vi någonsin haft tidigare. Och än en gång var det inte något exceptionellt material på Dagen.se. Inga tunga inlänkar från storsajter. Vi är upprymda, samtidigt som vi kliar oss förbryllat i huvudet.

Uppgången fortsätter den här veckan och vi sitter med någon slags konfunderad förtjusning och försöker analysera, kollar hänvisningskällor och vilka sökord på google som besökare klickat in sig på.

Största ökningen görs av de som klickar in sig direkt på Dagen.se. Men en lustig upptäckt gör vi.

Googlar man på ”sex” kommer en Dagen-artikel upp på förstasidan bland sökresultaten.

Kolla:

Här är sexartikeln (om nu någon blev nyfiken men inte ville googla på ”sex”)

Och nej – trots den upptäckten kan vi fortfarande inte peka på några statistiska faktorer för den plötsliga trafikuppgången.