Almedalen har kommit att bli speciellt för mig. Inte bara för att det är ett stenkast från den gata där jag växt upp, utan också för att jag har fått experimentera ganska mycket här.
För två år sedan fick jag genom Dagen möjligheten att förverkliga en dröm: Att bli journalist. Jag fick ett vikariat under sommaren som webbredaktör och älskade det. Pulsen, möjligheten, ansvaret. En av de första uppgifterna var Almedalsveckan. Jag hade tidigare arbetat med webb och ett sajtprojekt inom Frälsningsarmén där vi även experimenterat med webbtv. När så Almedalen kom ville jag testa på det igen. Vi spelade in alla Dagens seminarier och la ut de på vår webbtv. Jag gjorde allt själv och lärde mig efterhand hur man redigerade.
Filerna var stora, utrustningen dålig och jag sov i tvåtimmarsintervaller för att snabbt kunna sätta igång nästa renderingsprocess, eller få videoklippen uppladdade till Dagen.se nästa dag. Efter veckan var jag död.
Men det blev enormt uppskattat. Dagen.se blev uppmärksammat och säkert var det en av anledningarna till att jag senare fick fast tjänst hos Dagen.
Året därpå, förra året, valde vi att satsa lite mer. Jag fick med mig en av de mest snabblärda teknikmänniskor jag någonsin arbetat med (för övrigt samma frälsissajt), Kristofer Gustafsson, som börjat försörja sig lite på webbtvgrejer. Han filmade, redigerade och stod för tekniken medan jag försökte manusskriva och regissera.
Nu bambusade vi alla seminarier men filmade dem samtidigt för att sedan göra dagliga reportage och klippa ihop sammanfattning av dagen, seminarierna och partiledartalet i Almedalen.
Ett vansinnesjobb. Vi gick upp åtta varje morgon, käkade lunch och middag över datorn och redigerade klart varje inslag klockan 04 på natten. Fyra timmars sömn och sedan upp igen. I sex dagar. En mardröm på så många nivåer.
Slutprodukten det året blev bra. Riktigt proffsigt, till och med. Här kan du se länkar till allt vi gjorde.
I år stod vi inför valet att göra ytterligare en ambitiös satsning. Men att göra samma sak som förra året skulle kräva stora ökningar i personalresurser. Och även om det var kul så kändes det inte riktigt värt det.
Därför har vi i år dragit ner på reportagen, men livesänder givetvis våra egna seminarier. Allra mest för att de är intressanta och att vi tror att det intresserar våra läsare.
Det känns givetvis lite trist att inte få utveckla vårt webbtv-koncept vidare i år. För även om vi inte riktigt kan motivera det, så var det utvecklande. Och vi fick drösvis med mail med uppskattande tillrop.
Givetvis var även det smickrande. Inte minst för min egen person. Det uttrycktes att jag kändes så naturlig där framför kameran. Att allt verkade gå så lätt. Jag läste upp alla dessa mail för kameramannen och redigeraren Kristofer och så skrattade jag högt.
”De skulle bara veta alla omtagningar”, sa jag.
Mm, sa Kristofer och hummade.
Och i dag, som ett slags jubileum för våra Almedalssatsningar, skickar han över ett potpurri av feltagningar. Som en påminnelse om min felbarhet. Oduglighet om så vill. Men framförallt hur fantastiskt roligt vi hade. Och varför det är ganska skönt att vi i år inte gör några ambitiösa reportage.
Njut av ett axplock(!) från Almedalen 2008:s feltagningar, och följ sedan min och Andreas Nilssons Almedalsblogg på http://dagen.se/blogg/almedalsbloggen09 :
