Det är alldeles för lite vila och ro just nu. Men roligt också. Och i dag börjar en särskilt spännande satsning.

I dag börjar Bok och bibliotekmässan i Göteborg. Ett hundratusentals boknördar förväntas trängas längst snitslade stigar i Göteborgs mässhallar. Dagen har varit på plats sedan tio år tillbaka, och så även i år.

I år ökar vi tempot ytterligare mer vår bevakning. Utöver den sedvanliga sändningen från vår egen monter, som sker direktsänt via Bambuser, växlar vi upp med ett bloggteam om tre personer. Jag själv, kulturredaktör Inger Alestig och förstärkning av vår expertbloggare Maria Hellgren.

På http://dagen.se/blogg/bokmassan09 kommer vi blogga, fota, twittra och filma för att vara dina ögon och öron under en av de mest märkliga och mässor Sverige har.

Och så kommer vi testa på ett alldeles nytt koncept. Bokmässesafari.

Att sända från egen monter i all ära. Men hur roligt är det att titta på? Med hjälp av vår egen lilla tv-buss, en mobiltelefon och en reportermick, sänder vi tv live samtidigt som vi gör safaris på olika delar av Bokmässan. Vi kommer offentliggöra vårt program så att du kan boka in och surfa in för att vara med i direktsändning när vi besöker Se människan-avdelningen och pratar med Svenskakyrkan-utställare. När vi gör en safari-inventering av de kristna bokförlagen på plats. När vi besöker pressrummet och försöker förstå vad bokmässehajpen handlar om. Eller när vi safaritittar runt på alla tokiga, välbyggda och udda mässmontrar som finns i huset.

Allting samtidigt som du kan delta i chatten, ställa frågor eller ge förslag och order på vad vi ska besöka, fråga eller göra – just nu, i direktsändning.

Vad tror ni om det? Det blir kul, inte sant?

Bokmässan håller på till och med söndag och livesändningar kommer att ske flera gånger om dagen.

Det blir ett test. Jag har ingen aning om hur det kommer slå ut. Om det går att hålla låda och intresse uppe för den här typen av direktsändning.  Men låt oss testa!

Så stay tuned! Mer info och detaljerat program kommer under förmiddagen.

Jag var och höll en kort föreläsning i dag och gjorde en fantastisk final. Folk från olika dagstidningar närvarade för att höra om kontext-system och jag skulle inleda dagen med en kort presentation.

Jag hade ombetts att förbereda mig på engelska, övat in på engelska och tänkt ut vad saker heter på engelska. Väl på plats visar det sig att alla som anmält sig till dagen var svensktalande. Inga problem. Jag kastar om, översätter i farten, liksom. Det var dock svårare än jag trodde. Det blev en hel del svengelska. Det gick ok.

Men så när jag tar fram min sista slide i presentationen dyker ordet ”benefit” upp. Jag får hjärnsläpp. Jaja. Jag svengelskar till det lite, tänker jag. Och säger:

”Hur vi kan benefitta på det”

Plötsligt skruvar sig hela den samlade skaran. Jag inser vad jag sagt, känner skam i hela kroppen, försöker förklara mig. Upprepar det igen för att försöka avdramatisera. ”BeneFITTA, haha!” Skrattar konstlat ”Oj oj, där kom det visst ett fult ord, ja”. Vi är nu uppe i en tio sekunders reflekterande kring ett könsord. Jag letar febrilt efter en utväg medan alla samlade sitter tysta, generade. Frågar om någon kan hjälpa mig med översättning. Upprepar ordet igen. Mer skruvande i stolarna, någon försöker skratta. Någon annan försöker rädda mig med översättning. ”Dra fördel”. Jag tackar. Men det är kört. Går vidare till mitt ”Thank you”. Arrangören (en kvinna) reser sig, något besvärat, och tackar. ”Ja, det gick väl bra det där…”.

Och så var det slut.

Vad jag sitter och gör nu? Kollar om det går att banka in vett och lärdom genom pannan.

Äntligen händer det något nytt i Dawit-frågan. Och jag är så glad och stolt över att vår tidning är med på tåget.

En svensk medborgare har i dag suttit fängslad i åtta år utan rättegång eller åtal.

Det är en skam för Sverige och dess beslutsfattare. Och även för en svensk presskår. Jag har känt mig rätt maktlös i allt det där. Känt det som att jag, för varje dag som har går, sviker en kollega och medmänniska. Jag har tidigare bloggat om hur märkligt det är att vår, mediernas kreativitet stannat vid ett protestformulär. Bloggat om hjälp att hitta nya ingångar efter den exklusiva intervjun (för övrigt gjord av den numera ökände Donald Boström) med Eritreas president. Anat en hopplöshet hos alla jag pratat med saken om.

Men i dag tar Expressen med Thomas Mattsson upp frågan och blåser liv i saken igen. Och jag blir glad. Hoppfull.

Förslaget bygger på att medierna ska hjälpa till sätta in 2000kr var till ett konto som går till Dawits barn. Summan kommer årligen, tills Dawit släpps fri. Att alla medier, gemensamt och samtidigt, publicerar en text Dawit Isaaks situation. Årligen. Tills han släpps.

Det kan tyckas lite. Men det är något. Det är ett steg. Och kanske tar det oss en bit framåt. Texten föreslås skrivas av Svenska akademins ständige sekreterare Peter Englund. Men är det verkligen bästa förslaget?

I den intervju som gjordes med Eritreas president om Dawit Isaak är det tydligt att knäckfrågan ligger i medborgarskapet. Eritrea menar att han inte är så mycket svensk medborgare som han är Eritreansk. Att Sverige inte ska bry sig om vad de gör med medborgare.

Kan det vara en ingång för oss medier? Att hjälpa till att understryka hur mycket svensk medborgare han är? Att det inte finns något som heter halvt medborgarskap? Att hans bakgrund, kulturell som geografisk, inte avgör om han är svensk eller inte?

Skulle det rent av vara bättre om kungen skrev texten? Inte om politik. Inte om åsikter. Utan ett klargörande om att Dawit Isaak är svensk. Som fakta. Ett slags öppet brev till Eritrea. Hade det slagit högre än en artikel av, den förvissor briljante, Peter Englund?

Jag vet inte. Men det som nu sker är ett steg framåt. Och är alla 101 av de tidningar som är medlemmar hos TU med så kommer det bli historiskt. Vackert. Och det absolut minsta vi kan göra för Dawit.

Vad roligt att så många har gissat! Detta har roat oss mycket. Men nu är det slut. Och vi har en ensam vinnare.

Men först, facit:

Mugg nummer 1 tillhör:

Thomas Österberg! Det är en ironisk mugg, kan man säga. För Thomas går runt med sin kaffemugg och doppar tepåsar. Aldrig kaffe. Inte ens om man mutar. Bjuder på fin kaka till. Aldrig kaffe i kaffemuggen. En kuggis, va?

Nästa mugg tillhör:

Kerstin Doyle! På muggbilden fanns en del att läsa av. Som att det slutade på ”a” bredvid hjärtat. Och att man skymtade ett K som i Kerstin på andra sidan. En svårfotad mugg. Men, erkänn, inte helt svårtippat när man ser det i efterhand?  

Nästa mugg tillhör:

Ann-Charlotte Fritzon! Ann-Charlotte har ojat sig en del över att hennes mugg är så generisk. Att folk ska tolka in för mycket i muggen, liksom. Koppla henne som tråkig och slätstruken. Men visst tolkar man det som en kvinna med klass och smak? Visst?

Nästa mugg tillhör:

Daniel Wistrand! Vår Ikonredaktör har egentligen aldrig brytt sig om att ha egen mugg. På sin förra arbetsplats hade han ingen. Men när han en dag råkade ta en kollegas fikamugg på sin förra arbetsplats utbröt en mindre katastrof. Det viskades om det efteråt som ett ”övertramp av rang”. Och som avskedspresent fick han denna randiga mugg. För att lyckas bättre på sin bästa arbetsplats, liksom. Daniel vet nu bättre, och det uppskattar vi här på Dagen.

Nästa mugg tillhör:

David Wingren! David sökte själv upp mig när jag gick runt och samlade muggare på redaktionen. ”Hej. Du, mina barn har gett mig den här muggen och skulle bli jätteglada om min mugg fick vara med.”. David själv blev inte lika glad när han såg bloggkommentaren som gissade rätt på muggen och skrev ”Killen har ju ett självporträtt på koppen”.

Nästa, och sista, muggen tillhör:

Danne Sundell! Det här är ju ingen mugg. Men skulle Danne kunna sila ner kaffe i flaskan skulle han nog göra det också. Det finns ingen bild i arkivet på Danne vid sin arbetsplats utan den här flaskan. På bilden har Danne precis börjat berätta historien om sin ”mugg”. Om att det är en gammal julmustflaska. Att han älskar julmust. Att han sparat och druckit ur flaskan långt efter att julmusten tagit slut. Att etiketten trillat av. Att folk frågar om han super på jobbet. Att han sedan fått en vattenetikettatt klistra på flaskan. För att undvika eventuella missföstånd. Danne Sundell gillar sin vattenflaska mycket.

Och då, vänner, har vi en vinnare! En ensam person prickade in alla rätt: Signaturen ”Elin”! Grattis, grattis! Hör av dig så skickar jag över boken! 

Jag måste få brodera ut saken lite mer kring Alex Schulmans videoklipp. För givetvis nöjde jag mig inte med att bara sitta på distans och filma hans predikan. Efteråt gick jag fram och fick en egen videointervju med honom. Det är den intervjun jag hänvisar till i artikeln.

Men videointervjun är så dålig att jag inte kan med att publicera den. Så skakig och med så dålig riktning att den mest fångar upp Schulmans tänder.

Jag finner hur jag jag tittar på klippet och omedvetet böjer mig ner, som för att kika upp under filmklippets kant.

Att det blev så dåligt beror främst på två saker.

1) Alex Schulman är en närgångs-samtalare. För att göra en bra flipkamera-intervju behöver jag en knapp meter mellan oss för att kunna se den jag intervjuar i kameran. Det gav inte Alex. Han kröp upp vid mig som om vi skulle viska hemligheter. Och för varje centimeter jag försökte backa smög Alex efter. Ställde sig nära, som om han önskade ett förtroligt samtal. Förvisso effektfullt och bra för intervjun, men fullkomligt värdelöst för kameran. Jag försöker vinkla armen bakom kroppen i omöjliga riktningar för att få med hela ansiktet. Det gick dåligt.

2) Alex Schulman är min ungdoms idol. Det finns två skribenter som påverkat – eller snarare imponerat – på mig mer än några andra. Den första är Fredrik Virtanen. När han startade sin rökblogg någon gång 2005 var det en ny värld som öppnades. Jag älskade formen, jag älskade det avskalade, nakna, men framförallt älskade jag Fredrik Virtanen. Som han behärskade plattformen. Som han kunde skriva. Han texter dröjde kvar i mig. Lirkade fram känslor och fyllde mig med djup respekt. När Virtanen la ner startade Schulman. Jag har hyllat honom förut. För hur han gjort upp med den trötta 70-talistironin. Spetsat den. Jag har hållt honom som missförstådd när vindarna blåst som hårdast. Menat att han till sist blev för stor. Att han inte längre kunde slå uppåt.
Hursomhelst. Det var han som stod där framför mig nu. Och trots att det var länge sedan jag läste hans blogg eller höll honom som någon slags förebild var det skakigt.

Så skakigt att jag den första delen av intervjun inte kunde hålla kameran still. Jag var så adrenalinfylld att jag, med bakböjd arm, skakade i hela kroppen.

Det är plågsamt att se klippet i efterhand. Känna känslan av litenhet, av upprymdhet, av storhet – allt på samma gång. Inse att det jag tyckte var en ocean av tid egentligen bara var någon minut. Att jag blev starstruck.

Samtidigt var det en nyttig upplevelse. En skön känsla av att inte vara blasé. Att jag fortfarande kan bli knäsvag bredvid människor som inspirerat mig.

Så var det med de saken. Och just eftersom klippet var så dåligt valde jag att skriva ut intervjun istället för att publicera videon. Men självklart ska ni få titta på det och skratta. Peka finger och sånt.

Eller för att få höra det sista Alex Schulman säger i kyrkan, när jag tackat och önskat lycka till: ”Tack som fan”

Det var en rolig dag i går. Vi testade två olika sätt att göra fantastiskt enkel webb-tv.

Första ville vi skapa någon slags närvarokänsla kring kyrkovalet. Inte bara berätta nyheter, utan få lite personer bakom alla röster. Jag tog därför med mig vår Flip Mino-kamera till min egen röstlokal. En lika enkel som genial videokamera. En knapp. God bild och förvånansvärt bra ljud.

Jag kollade med rösträknarena hur tillströmningen av röstande varit. Kollade med folk i området om de kommer att rösta. Och gjorde min egen påa.

(gissa hur töntigt det här såg ut när jag mobilfotade mig själv fotandes)

Sedan sprang jag hem, tryckte in flipen i datorn, redigerade lite snabbt och klickade sedan ”publicera på youtube”.

Resultatet blev den här artikeln, och det här klippet:

Strax därefter skulle Alex Schulman premiärpredika i kyrkan. Jag hade tänkt att gå ändå och passade på att ta med mig flipen och ett Gorilla-pod-stativ. En enkel klämanordning på bänken framför och så hade vi plötsligt en lika enkel som god kameraposition. 

Hem därefter, in med flipen i datorn, lägg ut hela predikan på Vimeo och klart:

Inte bäst ljud, inte bäst bild. Men med så ofantligt liten arbetsinsats värt så väldigt mycket.

Aftonbladet webbtv var också där. Med en gigantisk kamera, kameraman och reporter. De har fortfarande inte fått upp varken predikan eller intervju om saken.