Vem har tändare 2009?

twitterfoto Ken Larsson

Precis när jag författar inlägget om hur vanligt allt är smyger Samuel Ljungblahd in på scenen.

Uppenbarligen satte hans vanilla soul (vi kallar Samuel så nu, right?) på presskonferensen så starkt avtryck att Kirk ville ha med honom på scenen.

Så in kommer Samuel. Och sjunger. Hela globen ställer sig upp, jublar skriker. Hemsonen med storstjärnan.

Kirk ber honom välja sin favoritsång av Kirk. Samuel funderar. Väljer don’t cry. Och plötsligt står han i en duett. i Globen.

Och jag är så fantastsikt glad att jag hann springa ner framför scenen och filma allt. Publiken är tagen, key-Bobby är först tveksam, men skakar sedan med öppen mun och skakar på huvudet. Kirk lägger sig ner på scenen. Reser sig. Och säger: Du och jag ska prata om hur vi kan ta dig till amerika efteråt.

Och det kan vara snack, det kan vara spel för att smickra hemmapubliken. Men det kändes inte så.

Jag laddar upp klippet nu.  Här är klippet så får ni bedöma själva.

Det är slående vilken exakt kopia kvällens konsert är jämfört med Örebrorkonserten. Samma låtordning, samma udda inslag och, som sagt, samma kläder.

Och nu: önskelåtar.

Precis som förra gången.

Det är fortfarande bra, så klart. Men. Som förra gången.

Och det kan kännas aningen… fattigt. Hade han så dålig koll på vad som hände i Örebro?

Vem är Kirk Franklin har varit en ganska vanlig fråga bland de icke kristna, icke musiknördiga, kretsarna innan konserten. Och visst är det så att Kirk Franklin har en publik inom kyrkan. Men lika mycket bland de proffsmusikerna. Flera sådana står i publiken i dag.

Och de får just nu sitt mellanmål. De helt otroligt, talangfulla musikerna presenteras och får gott om tid att go banas på sina instrument.

Bra så.

För övrigt har tempot dragits ner något. Kirk verkar trött. Jag har kommit ur min extas.

Haha! Det här gå ju inte! Han har mig helt i sitt våld! Jag ger upp all form av invändningar. All form av objektivitet! Just nu har du mig. Jag är din, Kirk. Din!

Det är inget fancy, nästan exakt samma låtar, samma upplägg (de har alldeles nyss kört ”hejdå, hejdå”-grejen) och till och med samma kläder (hade han inte den rosa skjortan och västen i Örebro?)

Och så skalar Kirk av. Lägger sin egen stämma. Den där hesa, svaga rösten som man aldrig hör. Som göms i hårda rappande ”come on”. Jag smälter. Kontrasten fullkomligt vänder allt från show till delaktighet.

Det är ingen konsert. Det är klart sedan länge. Det är långt många fler än de 12 som står på scenen som är inblandade.

Globen fungerar! Hela parkett och första läktaren är full. Till sista plats.

Jag sitter uppe i ett hörn av på en angiven pressläktare där vi sannolikt har Globens sämsta ljud. Det ligger ett eko och studsar mot ett av valven, högtalarna riktas bort från oss.

Trots det – TROTS DET – sitter jag här med upprymda känslor. Det som i Örebro var 2500 gamla gosplare som samlats i bunker, har nu lyckats översätta till Sveriges största arena.

Anledning? Den taniga svarta killen längst fra. Han sjunger knappt en ton, men hans skuttande, hejande, dansande gör att lokalen som rymmer 12 000 känns som om det var en lokalkyrka med bra

Vänta. Jag kan inte skriva mer. Jag måste klappa händer, le och skaka på huvudet. Han gör det igen. Toss-killen.

Här ser du Kirk Franklins intro (bättre kvalitet längst ner):

Och efter ett tag insåg jag att jag kunde springa ner och filma framför scenen de första femton minutrarna:

Och här i lite bättre kvalitet:

Samuel Ljungbladh var fantastisk. Att stå på scen och bara köra nytt, oprövat material är tufft. Men det var medryckande, välkoreograferat och personligt.

Visst. Samuel kan knappast få en mer välpassad publik än den som är här ikväll. Med firkyrkoblod som rinner i varje publikdeltagarens ven.

Men ändå. Låtarna hade tyngd. Kändes fräscha. Egna.

Jag ser mycket fram emot nya skivan (som för övrigt också släpps på spotify, enligt samuels ord på presskonferensen).

Och för att ge en tunn, tunn känsla av hur det var: Min inspelning av en låtarna:

Kort paus har precis varit och nu äntrar Samuel Ljungblahd scenen till Frälsningsarméns marscmusik.

Du läste rätt. Samuel Ljungblahd har återvänt till sina rötter i Frälsningsarmén, lånat röda musikantuniformer av sin gamla kårer och dressat alla – körsångare, musiker SIG SJÄLV – i frälsismundering.

Jag står upp och applåderar nu, Samuel. Det här var en fullkomligt genial entré!

…men så är jag också tidigare frälsningssoldat.

Konsertarrangöran Thomas har tackat ”svågern” Ole Börud. Första akten avklarad. Och om det här öppningen kommer den här kvällen balla ur i sjuka toner.

Kolla: