Det här blir det sista jag gör för Dagen. Ett blogginlägg. Ett tack och adjö.

I juni för två år sedan jag öppnade Dagendörrarna med adrenalin som gjorde att hela kroppen skälvde. Jag hade knappt kunnat sova natten innan. Det var sant; jag skulle få jobba som journalist. Leva den dröm jag haft sedan mellanstadiet. Även om det bara var ett sommarvikariat.

Hela morgonen stod jag och testade kläder. Ville inte vara för uppklädd, visa distans men ändå tillhörighet. Till slut valde jag en konstigt tjock ull-munkjacka och en jungfruMaria-tshirt med orden ”repent” över sig. Jag vet inte vad jag tänkte. Och inte blev det bättre av att det första som hände var att bildredaktören ville ta en bylinebild.

Jag vägrade senare använda den här bilden och kom i stället att, i ett slags dumdristigt mod, tvinga till mig att vi varje vecka skulle ta en ny bild varje vecka till papperstidningens default-webbannons.

Efter den där första dagen skrev jag i min privata blogg:

”Jag har gått omkring som i ett töcken. Som om jag inte förstått var jag hamnat. Inte fattat att jag faktiskt är här. Inte fattat att jag för en månad sedan gick på en arbetsintervju för att bli reporter och nu sitter här som webredaktör. Utan utbildning. Med knapp erfarenhet. De tog en himla chansning. Men här är jag.
Jag.
Jag!”

Känslan håller i sig än i dag. Och det var också det jag försökte uttrycka i torsdags när det hölls tackfika på Dagen. Jag är tacksam för att Dagen vågade satsa. Få hade vågat det.

Efter ett lyckat sommarvikariat fick jag chansen till en mer fast tjänst. Jag var då övertygad om Dagen på nätet skulle kunna lyftas till något betydande. När jag kom på plats deklarerade jag på baksidan i papperstidningen:

”Vi har ingen anledning att nöja oss med det vi har, eller bara presentera tidningens nyheter. Vi vill påverka, sätta avtryck, och vara betydande även på ett snabbt utvecklande internet. Vi vill till och med ligga framkant. /…/ Så bokmärk Dagen.se, mejla förslag på utveckling, och häng med på resan.
Det kommer bli åka av.”

Det blev åka av. Det är hissnande att tänka på. Lilla nischade Dagen tävlade två gånger med de stora tidningsdrakarna om att bli Sverigebästa dagstidningssajt. Vi titulerades fjärde bäst i Sverige och nominerades som en av de tre bästa av branschen själva.

Jag försökte praktisera det jag lärt mig om att göra tidningen personlig, flyttade min blogg till Dagen.se och försökte upprätta någon typ av dialog med er Dagenläsare. Oj, vad ni har lärt mig mycket. Så mycket roligt vi har haft genom åren. Så mycket jobbigt vi har gått igenom. 

Tillsammans har vi format en sajt som ansetts föredömlig i hur journalistik på nätet kan byggas. Visst känns det obegripligt? Allt vi har gjort är ju att prata med varandra, journalister och läsare. Gett plats för er läsare att själva att skriva artiklar. Ge ett känsloavtryck, se till att finnas där ni vill ha oss. Slutat oroa oss för konkurrenterna, försökt göra saker så enkelt som möjligt.

Tillsammans har vi också format en sajt som fört ett samtal. Som förverkligat mycket av det som jag tycker är det mest spännande i Dagens uppdrag: Lyfta det som helst tabubeläggs. Nyansera självklarheter för att hjälpa oss förstå om det är av kultur eller Gudsledning vi resonerar som vi gör.

Jag är mycket stolt över att ha fått vara en del av det.

Två och ett halvt år har gått sedan den där bruna munkjackan och jungfrumariatröjan (jag har aldrig haft på mig det senda dess). Nu lämnar jag Dagen och en period av livet som har inneburit att många drömmar har besannats. Tack, Gud. Jag känner mig lyckligt lottad. Välsignad till och med.

Och tack alla ni som läst. Det är väldigt svårt att driva et socialt medie om man inte har någon att vara social med. Det innebär att ni är den största anledningen till Dagens framgång. Fortsätt gärna vara det. Det är Dagen värd.

med vänliga hälsningar
Emanuel Karlsten

ps Jag fortsätter blogga (om allt det som faller mig in och inte har med arbetet att göra) på  http://emanuelkarlsten.se . Där hittar du också kontaktuppgifter om du vill säga hej. Eller hejdå. ds

I går stängde jag in mig i en liten källarlokal i Gamla stan tillsammans med Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, SR:s Petter Ljunggren och Sydsvenskans Andreas Ekström. Det var Medierna i P1 som ville spela in ett panelsamta om mediedebatterna under året som har gått.

Det blev organhandel, Dawit, Sverigedemokraterna och (surprise) digitala medier.

Jag har lyssnat till Andreas Ekström några gånger tidigare. Dels i Almedalen i somras och dels i ett otal debatter på både tv och radio. Och han är extremt svår att möta eller bara befinna sig i debatt med. Dels är han en retoriker av rang, men allra mest är han besvärlig. På det sätt att han aldrig nöjer sig med den polemiska expertisen.

Att vara expert i dag är inte särskilt svårt. Det räcker att ha en åsikt, argumentera och stå för den. Så har sannolikt många medieexperter skapats. De har krönts inte för sin kunskaps skull, utan tillfrågats utifrån sin polemik.

Men Andreas gör något som är mycket mer ovanligt, och mycket mer obehagligt. Han funderar, tar ställning, men försöker sedan ställa sig utanför sina egna argument för att se dess luckor. Och kritisera dem. Han har gjort det med det google han först beundrade, men sedan kritiserade hårt för att ta över världen, han har gjort det flera gånger med upphovsrätten och han gör det i vardagen, som till exempel när han ifrågasätter sin instinkt att vilja springa från kyrkan en söndagsgudstjänst. Eller i debatten där han tog Aftonbladets parti i organhärvan. Eller nyanserade det åtminstone genom att peka på att debatten felaktigt kretsat kring att texten var en nyhetstext, istället för en kulturtext.

Jag fascineras så över det där. Och irriteras ännu mer av det. Att han aldrig bara kan ta ”rätt” sida. Att han aldrig bara kan framföra den kritik han egentligen har. Att organhandelgrejen var en dålig och ogenomtänkt publicering, peka på det goda i google och att upphovslagarna är, jämförelsevis, från medeltiden.

Men jag beundrar det desto mer. Och inser hur mycket viktigare det är. Det säger något om en strävan att aldrig vilja sluta tänka klart. Aldrig vara färdig. Aldrig känna ”skönt, nu behöver jag inte fundera mer på saken”.

Och så överför jag det på oss kristna. Hur svårt vi har för att ifrågasättas. Eller snarare: Att vi så sällan ifrågasätter oss själva. Att vi blir så stötta när någon utanför ifrågasätter oss. Desto viktigare det då är att allt oftare ställer frågan; Varför? Efter glädjeruset av en konferens, ett andedop, ett gudsmöte, fråga: Hur tänker vi bortom känslorna? Formulerar det, högt, för andra, för oss själva. 

Inte för att vi ska vinna några diskussioner, utan för vår egen tro och trovärdighets skull.

Prästen på Nya Zeeland kan ha haft hur fel som helst. Gjort den mest korkade och hädiska kampanjen någonsin. Men är det inte mer intressant att då bemöta det, förklara varför, som flera av er gjorde.

För egen del kände jag likadant för annonsen som många av er. Något olustigt i saken. Men jag kunde inte riktigt motivera varför. Och tyckte det var mycket viktigare att diskutera det – våra känslor kring det – än att klicka bort det och skaka på huvudet.

Nyansera.

Kan vi inte fortsätta att göra det?

Nu tystnar bloggen – jag tar jag julledigt och efter det semester, lite annat ledigt och därefter börjar jag plötsligt mitt nya jobb.

Men jag tänker att jag kan få fundera en stund och kanske återkomma med någon sammanfattning? Ett tack? Ett avslut? Man vill ju gärna det. Avsluta fint. Så nästa gång vi hörs här blir det en sådan. En avskedspost. I all sin svulstighet.

Under tiden kommer jag blogga om oväsentligheter, randanmäkrningar, och allt annat på min privata blogg.

God jul!

Jag kan inte hjälpa att imponeras över det här greppet. Ett bokförlag satte med vax fast små reklamlappar med deras varumärke på massor av flugor och släppte sedan ut dem på bokmässan. Flugorna tyngdes ner av av reklamlapparna och flög i huvudhöjd och efter ett tag släppte reklamlappan av sig själv så att flugorna kunde leva ett vanligt liv. Men vad tycker ni?

Kolla:

Har inte hunnit med att gå igenom särskilt många länkar den här veckan. Har över 300 kvar i min rss-läsare och har varit alldeles för upptagen med att sugas in i julkommersen för att hinna läsa ikapp.

Så vi väntar med den. Däremot måste jag dela med mig av den här PR-kampanjen från en kyrka på Nya Zeeland.

Massor har så klart blivit högst upprörda över saken. Själv tycker jag det är intressant att se hur kyrkan motiverar reklamkampanjen:

”Our purpose in putting up this billboard was five-fold:

1.    To invite people to think about the virgin birth and the nature of God.
2.    To say that there was more than one Christian way to think about the
virgin birth and God.  Indeed there are many.
3.    To promote the Progressive view of Jesus having 2 human parents and God
being the power of love in his life.
4.    To ridicule the very literalistic view that God is a male and literally
sired Jesus.
5.    To invite people outside of the church to see a type of Christianity here
at St Matthew’s that they might be able to relate to.”

Vad säger ni?

Precis klar hos P1 och fått sms om att det nu är offentligt:

Jag kommer att arbeta på Expressen 2010. Jag kommer berätta mycket mer om det, men det gör jag på min privata blogg, emanuelkarlsten.se.

Läs Dagens media så länge. Uppdaterat: Expressen, Medievärlden, Kyrkans tidning och Journalisten.

I går kväll lämnade jag in en uppsägningsansökan till Dagen. Och i dag, efter att det offentliggjorts för hela företaget, vill jag också informera er: Jag har sagt upp mig från min tjänst som webbredaktör på Dagen.

Det är mitt eget beslut, extremt väl genomtänkt och långt ifrån förhastat.

Det har känts tråkigt att inte kunna bolla det med er, bloggläsare. Att inte få diskutera mina funderingar, tvivel och glädjebesked. Men jag tänker att jag ska göra det mer nu. Det finns så klart mycket att säga och jag går just nu i tankarna om vad jag ska säga och hur mycket man säger.

Jag har därför beslutat att starta en privat blogg på emanuelkarlsten.se där jag kommer förklara och beskriva mer om bakgrunden till mitt beslut. Allteftersom. 

Min tjänst här finns formellt kvar till och med januari. Vad som händer därefter varken kan jag eller får jag just nu avslöja. Men det är något bra.

Jag har väldigt mycket att vara tacksam för under den tiden som har gått, och jag kommer sakna väldigt mycket. Inte minst det uppdrag som Dagen har. Och det jag fått göra med den här bloggen.

Tack för allt det ni läsare gett. Tillsammans har vi byggt upp något vi kan vara stolta över.

Vi hörs.

Uppdaterad: Medievärlden skriver. Uppdaterad 2: Resumé skriver.

Imorgon klockan 14 ska jag vara med i Sveriges radio P1 Människor och tro. Det blir direktsänt, vad jag förstår och jag ska prata om om bloggar och hur samtalet om trosfrågor för sig på nätet.

Det blir kul, så klart. Men jag är också lite fundersam.

Vad har varit årets snackisar? Jag planerar så småningom att sammanfatta året på Dagen.se, men har inte hunnit igenom min egen blogg längre än februari. Så, ni som rör i det vi kallar den kyrkliga bloggosfären: Vad har varit riktigt bra bloggdebatter i år? Vilka bloggposter eller bloggar står ut när ni tänker tillbaka på året?

Ni kan väl tänka lite på det? Jag ska själv sätta mig och fundera mer på saken imorgon förmiddag. Så tipsar ni och skruvar in radion på P1 vid tvåtiden imorgon så pratar jag om saken.

Vi säger så?

Uppdaterad: Jag hittade till avsnittet på Människors och tros hemsida där de pratar om morgondagens program. Och, drumroll, kolla stavningen:

En rolig grej trillade ner i rss-läsaren i dag. En artikel på ett fullkomligt obegripligt språk hade ordet ”dagen.se” i västerländska tecken i sig.

Jag förstod inget alls. Men som tur är har räddaren google en översättningsmaskin, som begripliggjorde att det var en rewrite av vår artikel om EFK-pastorn som hjälper en muslimsk familj.

Lustigt. Inte varje dag vi kan läsa om hur arabiska medier rajtar oss. Uppdaterat: Missa inte den sköna bildsättningen..

Jag älskar bloopers från tv-program. Ni vet, när programledare gör bort sig. Som den fullkomligt obetalbara SVT-fisen.

Men allra bäst är det så klart när det är klipp med äldre, vita, besserwissermän som med ena ögonbrynet rynkat förklarar viktiga saker.

Här kommer just en sådan parad. Jag älskar det: