Jag går på kurs. Redigeringskurs. Ni vet en sån som gör tidning för papper? Det är roligt. Allra mest för att det bryter av så bra mot det jag vanligtvis gör. Och för att jag lär mig saker.

Men vissa saker tycks jag ha svårare för att smälta.

Som när kursledaren kommer och granskar våra redigerade uppslag. Där står hon, försynt och blyg, med blicken flackande över skärmen i jakt på något att anmärka. Och så helt plötsligt utbrister hon, ja nästan skriker: ”Horunge”.

Min blick kastar sig bort mot kurstjejen som fått kvädesordet tilldelat. Liksom håller andan i väntan på vad som ska hända härnäst. Vad har hon gjort? Vad kan förtjäna ett sådant avgrundsepitet? Handlar det om en svårare variant av Tourettes?

Men så ser jag, och minns. Och andas ut. Läraren står och pekar på skärmen.

För av någon anledning har en hel journalistkår gemensamt och i allvarlig samstämmighet beslutat att kalla ett styckes enkelrad som hamnar överst i en ny spalt för ”Horunge”. På riktigt. Utan krusidull, rodnad eller pardon.

Man säger det bara. ”Horunge”.

”Du har en liten horunge där”
”Kolla bara så du slipper horungar”
”Du har väl inte glömt att fixa horungarna?”

Kan ni förstå det här? Att en av Sveriges mest ordskickliga yrkeskårer, på fullt och förbrödrande allvar, inte lyckats komma fram till ett bättre namn?

Det är på riktigt ett av livets stora mysterier.