Det är nästan lite löjligt, men jag sitter här med Obamas acceptance speech i lurarna. Bara lyssnar på det. På jublet. På hans fantastiska tal.

Det blev onekligen ett Hollywood-slut. Ett sånt som annars bara hör hemma i filmer.

I dag vaknar rednecks och Ku Klux Klan-medlemmar upp till ett USA som styrs av en svart amerikan. Säkert göder det deras hat. Fördelas ut även på de vita som röstat fram honom. Men i verkligheten, ute i samhället, måste det bli nästintill omöjligt att kalla någon ”neger”.

För ordet kan nu inte längre peka på något fördomsfullt smutsigt, lågintellektuellt eller misslyckat. Varje rasistiskt skällsord avväpnas av det faktum att landets och kanske världens mäktigaste person är mörkhyad. En man framröstad av en amerikansk majoritet.

Jag ryser över hela kroppen när jag hör talet. När jag ser Jesse Jackson gråta. När jag hör den behärskade Obama fullständigt manipulera mina känslor med sin fantastiska retorik.

Svenska bloggosfären svämmar för övrigt över med egna reflektioner över vad som har hänt.

Pastor Krister Hultberg förstår inte varför så många svenska kristna har hållt på McCain.

Faktum är att om man studerar McCains och republikanernas valmanifest så finner man en politik som får såväl KD som övriga svenska allianspartier att framstå som ultravänster i jämförelse.

Är vi så opålästa och grunda i våra övertygelser att det räcker att någon är mot abort och mot homosexuellas rättigheter, för att vi ska blunda för orättvisor, utanförskap och krigshets?

Bloggaren Samuel Rumar höll på McCain och förklarar på ett närmast sorglustigt sätt att han hållt så hårt på ena kandidaten att han inte ens vet vad den andra står för:

”Det är bara att gratulera Obama till en lyckad mediakampanj. Jag vet ingenting om honom, allt fokus har legat på McCain och Palin.”

Teologen Joel Halldorf manar till viss eftertanke kring alla dessa starka tal:

”Naturligtvis måste man ha viss distans till en sådan känsla, men det är viktigt att känna efter. Bland annat därför att det är först genom att själv känna så som det är möjligt att förstå hur många tyskar måste ha känt när deras frälsare beträdde tronen 1933 – inga jämförelser i övrigt, naturligtvis.”