Programmets sajt hintade om det, programmets idé föreslog det och verkligheten visade det: Guds hus fungerar inte.

Jag känner igen mig i Guds hus-produktionen. Det är den där klassiskt (kristna?) grejen av att det, när man väl börjat, sägs ”vi gör det här också”. När någon invänder med att det inte riktigt hinns med, får det till svars att ”Vi gör så gott vi kan”. Och istället för att det där första blev riktigt bra, blir till slut allt pannkaka.

Produktionsbolaget Tv Inter verkade ha råd att göra minnsdusången-gudstjänster och en trailer. Sedan tog pengarna slut. Eller kunskapen. För jag vill mena att resten av programmet har stora brister i ljudsättning, ljussättning, programidé, tempo och röd tråd.

Notera nu att jag inte talar om huruvida den helige ande gick igenom rutan eller om människor blev berörda eller ej. Jag talar om en produktion som lyckades få mig att tänka på allt annat än vad programmet skulle handla om: Guds hus.

Min kritik riktar sig inte mot programmets råvara – personerna eller kyrkan – utan till hur man inte tagit till vara på det. Hur man i stället tryckt ihop en massa ingredienser och tycks ha glömt planering, syfte, överblick och tanke. Jag hinner aldrig ens greppa vad det är för slags program. En dokumentär, ett gudstjänstsprogram eller ett informationsprogram? Vem är avsändaren, och vad är dess syfte? Den enda ledtråd vi får är en speakerröst (som tycks hämtad från en sagostund på dagis) som då och då säger ”vi undersöker” eller med teatralisk granskande röst säger ”de sjunger om himlen”.

Vi fick möta alldeles för många karaktärer. Då har vi ändå inte träffat alla de annonserade huvudpersonerna. Presentationsrundan under ”Alphagruppen” är närmast farsartad, och jag har svårt att förstå att det kan vara något annat än stress som gjort att man inte insett att vi omöjligt kan lära känna så många karaktärer.

Det enda som tycks ha fått skälig tid och utrymme i produktionen är de tvgudstjänst-liknande gudstjänsterna. Här ligger den annars obefintliga ljussättningen nu skarp, kameror i kran sveper över publik och ljudet är tillrättalagt. Men så fort vi hamnar utanför minnsdusången-scenerna är det så tvära kvalitetskast att det blir komiskt.

Ljudet (och ljuset!) under inslagen med Alphagruppen skulle kunna användas som skräckexempel. Det är bara samtalsledaren, Stanley Sjöberg, som försetts med mick. Övrigt ljud upptas med vad man får anta vara bordsmickar. Under tiden vi med burkigt ljud får anstränga oss för att höra alphagruppsmedlemmarnas kommentarer överröstar Stanley Sjöbergs genom att han hummar eller tuggar på en nöt. Varför man inte sänker Stanleys mick är helt obegripligt. För att inte tala om ljudet i exempelvis kaféet, där en ljudmatta av fläktbrum(?) förstör hela konversationen.

Det finns mycket mer att reagera på. Som grafiken i namnskyltarna (som lätt försvann in i bakgrunden), avsaknad av vinjett inför reklamavbrott. De omotiverat långa klippen från lovsången och gudstjänsterna, intervjuerna utan klippbilder eller längden på programmet.

Samtidigt finns det positiva saker. Och jag kan bara hoppas att de förvaltas bättre i kommande program. Som flera av karaktärerna. Som pastor Eriks predikoförberedelser, eller alphagruppens nyfikna samtal. Eller den intressanta situationen som uppstår mellan alphagruppens fördomar om Stanley Sjöberg och Stanley själv. Vi ges inblick i hur kyrkan fungerar, och flera tittare kommer säkert att bli både nyfikna och söka sig närmare kyrkan.

Men i det här sammanhanget hade jag väntat mig så mycket mer. Vi har att göra med en kostsam produktion på en rikskanal som mest liknar en produkt från Lokal-tv. Jag är besviken, över att ett kristet produktionsbolag lämnat ifrån sig ett så ofärdigt program.

Och det sorgliga är att många av oss kristna – och bara vi – kommer att försvara och ursäkta programmet just för att det är kristet.

Det måste vi sluta med.

Uppdaterad:
Här kan du se vad några andra bloggläsare tyckte om programmet