Vilken rubrik, va? Mycket nöjd med den.

Jag käkade lunch med Pekka Mellergård i dag. Han är ansvarig utgivare för magasinet Nod. Minns ni den grejen? EFK:s Stefan Swärd läste ett nummer av Nod, bloggade en massa ifrågasättanden av dess texter, och fick tolkningsföreträde på en tidning som många inte läst.

Jag bloggade då att det handlade om en kristenvärldens mediekrock. Mellan en digital nutid och en analog dåtid.

Så vi pratade lite om det där i dag, Pekka och jag. Om vad som hänt sedan dess. Han berättade att det var en nyttig upplevelse. Att han fått upp ögonen för bloggvärlden, att det inte går att inte ta hänsyn till den.

Och att uppmärksamheten har gjort att de fått fler prenumeranter – att fler har fått upp ögonen för dem.

Jag tyckte det var intressant. Att det säger en hel del. 

Vi pratade så klart om hur man, i ny sådan situation, slipper förlora greppet för samtalet till en arena man inte äger. Om man kan lägga ut hela magasinet på nätet. Gratis. Det är kittlande att tänka på – men jag tror att det skulle vara ett genidrag för Nod.

Nod har, till skillnad från många andra magasin, bara långa texter. De flesta på över 15 000 tecken – texter som är nästan omöjliga att sträckläsa framför en datorskärm. Men om de finns på nätet, om de fanns att läsa och om det går att hänvisa till – ifall en liknande debatt uppstår, eller om läsaren vill tipsa – så är det ett fantastiskt skyltfönster! Där de, direkt, kan vinna fler prenumeranter.

För långa texter gör sig bäst på papper. Utgjorda av layoutare, med bilder, med tydlig disponering.

Och allra mest spännande är att det räcker med att de startar upp en wordressblogg. Gratis, lätt och snabbt. Med utgångspunkten – vi finns till för debatten men vet att läsaren kommer upptäcka att våra texter fungerar bäst på papper.