Dåså. Påsken är slut och vardagen uppstånden (tadaa!).

Går igenom kommentarerna från helgen och ser att jag flaggat en kommentar från ”per johan”. Det är under posten om Ulf Ekmans twittrande som några kommentarer poängterar hur viktigt det är för kyrkan att vara synlig på de sätt nätet erbjuder. ”Hänger ni inte på här går ni sakta men säkert under!”, skriver ”Peter”.

En annan kommentatör, svarar:

”Peter anar inte den kristna kyrkans styrka och uthållighet.”

Det är då ”per johan” bryter in:

”Måste som så kallad avfälling få kommentera detta inlägg(…) Så bra att ni som sitter där är starka men vill ni inte ha sällskap av fler? Om inte kyrkan syns i den moderna världen med bloggare och med andra medel hur ska andra få ta del av er styrka och glädje? Faktum är att i min umgänges krets så är det väldigt få som någonsin fått umgås och lära känna någon från frikyrkorna så när ni aldrig syns i vardagslivet varför inte uttnytja webben och den Styrka som moderna världen har. Såg en så kallad ”bullgerilla” i stockholm hade hoppats att evangelisations arbetet förnyats sen 80 talet. Det är strunt samma hur starka ni är i era kyrkor ni kommer dö ut om ni inte lever i världen”

Jag tycker han sätter fingret på något oerhört viktigt. Vi kan tycka att vi kristna är starka, uthålliga, att vi gör vad vi kan. Men man kan knappast anklaga oss för att vara innovativa. Eller sträva efter att ”leva i världen”.

Vi besöker den ibland, världen. Ställer oss på torg med kaffe och bullar. Spelar dramer, skapar evenemang, sjunger och spelar. Men att leva i den? Att låta våra liv vara en ”bullgerilla”? Det är vi betydligt sämre på.

Att ge sig ut på Twitter är knappast en lösning på alla problem. Det kan däremot vara ett sätt att närma sig och närvara bland dem som önskar del av vad vi upptäckt.

Att leva i världen, inte av den. Vilken utmaning.