I går samlades 40 personer i Kulturhuset för att tala en minut var om Dawit Isaak. Det var tunga namn från kulturlivet, inflytelserika mediepersoner och stora författare. Och så jag.

Jag talade om vårt individuella ansvar. I synnerhet mitt eget. Hur lite jag gjort, hur mycket jag kan göra. Såhär:

”Hade Dawit Isaak hört mig i dag hade jag fått be om ursäkt. Ursäkt för att jag inte har gjort mer. Att jag slutat haja till när jag sett siluetten av hans ansikte. Att uppräkningen av antalet dagar i fängelse mer blivit en siffra än ett bevis på ett ofattbart människoöde. Att jag blivit blasé.

Jag hade fått be om ursäkt för att jag, som valt journalistyrket just för att motverka orättvisor, accepterat att Sverige använt ”tyst diplomati” mot en diktatur. Att jag inte insett att orden ”tyst diplomati” borde ha varit min startsignal för att ställa till med så mycket liv som möjligt.

Du hör inte mina ursäkter, Dawit. Men jag vill lova bättring. Att jag på de plattformar jag ansvarar för ska rapportera och nyansera ända tills den Eritreanska regeringen tvingas frige dig.

För när du kommer tillbaka vill jag inte stå med en ursäkt. Jag vill kunna säga: Jag gjorde vad jag kunde.”

Mitt arbete börjar i dag. Att lyfta det orimliga i att en svensk suttit fängslad i åtta år. 8 år! Det säger saker om Sverige jag knappt vill tro.

Vi kan inte vara tysta. Vi kan inte sluta lyfta saken. Ropa, skrika, ställa till liv.

Själv kände jag mig både stärkt men framförallt inspirerad efter kvällen. En tro på att det kan hända något nu.

Det måste det göra.