Mitt under min heldagslånga uppståndelsefest i dag så ringde SVT, Aktuellt (eller var det Rapport?). De hade läst DN:s stort uppslagna (iaf på webben) artikel om att riksdagspolitikers bloggar får lite kommentarer och undrade vad jag tyckte om det.
Artikeln föreslår att eftersom bloggarna får lite kommentarer, åtminstone jämfört med svenska toppbloggare, så är de en flopp. Det är en förvånande slutsats. Och fruktansvärt okunnig sådan.
För det första säger antalet bloggkommenterar ingenting om antalet läsare. Antalet kommentarer säger möjligtvis något om att bloggandet kräver ett visst språk – annorlunda mot det politikern är van vid. Ett inbjudande sätt, som lämnar utrymme för interaktion, diskussion. Möjligtvis säger det också något om ämnet. Att det är svårare att locka engagemang kring politik än säg…mode.
Det skulle DN veta om de visste mer om hur bloggen fungerar.
När det dessutom handlar om att bedöma en politikerbloggs framgång utifrån antal kommenterar blir särskilt skevt. När riksdagsmän annars ska nå ut med budskap eller åsikter skickar de in debattartiklar eller pressmeddelanden till stortidningarnas redaktioner. Där mäts sedan sprängstoftet i deras texter och få gånger publiceras något. Vill de träffa ”vanligt folk” tar de och partikansliet med sig några partifanor, ett ljudsystem, en läskback och ställer sig på torg för att försöka fånga förbipasserandes uppmärksamhet.
Maria Wetterstrand formulerade saken bra i ett gästinlägg på bloggen SSBD:
”Det finns i alla fall väldigt få [blogg]inlägg jag gjort som haft färre träffar än antalet besökare på ett genomsnittligt torgmöte.”
På bloggen når de inte bara fler än vad de hade gjort annars, de som surfar in för att ”lyssna” är här för att de vill. Det är kvalitativa läsare. Medborgarna har kommit hit för att de vill veta hur deras politiker ställer sig i aktuella frågor. Andra läsare har googlat på ”riksdagspolitiker” och ”*valfri aktuell fråga*” för att de vill veta hur de står.
Om riksdagsmännens främsta uppgift är att representera väljarens röst borde varje politiker ha en öppen kanal som berättar hur arbetet går. Hur de resonerar i olika frågor. Vad de gör för mina pengar, mitt mandat.
Allt det här förklarade jag för SVT:s nyhetssändning. En halvtimme senare ringde de upp igen. De hade då beslutat att lägga ner hela grejen. DNs artikel visade sig helt ihålig. Alla ”experter” man kontaktat förklarade samma sak som jag. Ingen sa emot.
Och det är klart. Det skulle vara korkat, eller direkt antidemokratiskt, att påstå att riksdagsledamöternas bloggar skulle vara något annat än en succé.
Kvar står DN:s artikel som ett exempel på märkligt dålig research. Det är ett nyhetsskapande kring ett nytt medie som man inte har förstått, men heller inte ansträngt sig för att försöka förstå. Ingenstans i artikeln har man pratat med någon som skulle kunna nyansera eller förklara statistiken man kommit över.
Och när DN, Svensk journalistiks flaggskepp, skriver så nappar hela Sverige. TT skrev (och därmed hela mediesverige) och både SR och SVT ville följa upp. Alla förväntar sig så klart att DN tänkt igenom, inte kört på feeling och skapat nyheter utifrån sin okunskap.
Men det är precis vad DN gjort. En slags elitism av att ”vi kan bäst” i ett ämne som hundratusentals bloggägare kan bättre. Det är svårförståeligt. Och märkligt att just DN gör denna miss gång på gång.
Jag har en dröm. Att vi i media en gång ska förstå att vi inte behöver förstå – men att vi har hundratusentals läsare som gärna hjälper oss. Om vi bara ber dem.
DET är vad social media handlar om.