Jag hann inte hylla vår bloggande bevakare Maria Hellgren tillräckligt förra veckan, tycker jag. Jag är verkligen djupt imponerad av hennes stil. Allra mest för att det var någon ”på gatan” som vi plockade upp, gav chansen och som visade sig hålla måttet, med råge.

Vi behöver ge fler av er den chansen. Fortsätt gärna tipsa i kommentarsfälten om era bloggar! Jag läser de noga.

Hursomhelst. Maria (som bland annat gjorde den här fantastiska nervösposten om sitt eget namn på engelska ”Möraja”) och jag mailade lite efteråt. Och så plötsligt så återberättar hon en helt fantastiskt pinig dialog hon haft under resan. Och efter att ha bönat och bett om att få återberätta den för er så har hon slutligen gått med på det.

Så här kommer den. ”Möraja”, uncensored: 

Strax före den sista konserten kom en kille från Michael W Smiths band förbi och snackade lite.

– So Möraja, are you riding with us tonight?

– Yes I am, svarade jag som var så fokuserad på att svara positivt, att jag glömde bort vad jag egentligen svarade på.

– Nice, see you after the concert then, sa han och försvann. Då insåg jag mitt misstag, kastade datorn i famnen på närmaste teknikkille, och utbrast:

– Jag sa precis att jag ska följa med dom på turnén. Det ska jag inte. Vänta här.

Och så springer jag ikapp musikern. Knackar honom på axeln, och flämtar fram:

– Hey, music guy! I’m sorry, but I won’t ride you tonight!

Du skulle sett hans förfärade min. Och hört hans förfärade skratt. Och sett mitt jag-vill-dö-uttryck i ansiktet.

Visst är det roligt! Och sött! Och förfärligt pinsamt! Jag älskar det.