Det här är inte meningen att vara ett inlägg i Mellanöstern-frågan. Men den debatt kring Aftonbladetartikeln som påstår att Israel för 17 år sedan sprättade upp ett krigsoffer, stal dess organ och lämnade tillbaka en tom ihopsydd kropp är för intressant för att lämna utan kommentar.

Aftonbladets kultursidor publicerade i måndags en artikel signerad Donald Boström där han kategoriserar händelsen som en ”mycket allvarlig misstanke”. Några bevis på att organ blivit stulna finns inte. Varken från händelsen 1992 eller senare heller vad jag förstår.

Israel har reagerat starkt. Judiska församlingen i Sverige likaså (”Artikeln återvinner en av antisemitismens verkliga klassiker – juden som rövar bort barn, slaktar dem och stjäl deras blod”).

Själv började jag med att läsa Aftonbladets chefredaktör Jan Helins bloggpost om saken. Den är retoriskt briljant. Han skapar sympati genom att påvisa hur hela världen ansätter hans publicering utan att de har läst mer än bristfälligt översatta delar av deras artikel. Helin styr elegant över kritiken till att han är en yttrandefrihetens martyr. ”Får man inte längre ställa frågor – även kring känsliga områden”, undrar han.

Men Expressens opinionsblogg lyfter ett mer relevant perspektiv: Varför ställde inte Aftonbladet sig frågan ”varför” innan publiceringen? ”Helin har glömt bort att han har Sveriges största tidning till sitt förfogande för att få svar på sina frågor”, skriver de.

Det blir dessutom direkt pinsamt när frilansskribenten och medborgarjournalisten Anna Veeder på Newsmill till synes enkelt lyckas hitta citat av människorättsaktivister från både vänster och höger som menar att Donald Boströms misstankar om organstöld är högst osannolika.

Anna Veeder: ”Är det journalistiskt försvarbart att publicera egna teorier som innehåller så grava anklagelser emot den israeliska militären utan att först kontrollera dem?”

De pratminus Anna Veeder så till synes enkelt har hittat drar ner brallorna på Aftonbladets självpåtagna martyrskap. Plötsligt framstår Donald Boströms artikel som just så (om än omedveten) antisemitisk som Israel påstår.

Aftonbladet har tagit en gammal (2001) obekräftad nyhet och kopplat det med en dagsaktuell händelse där en amerikansk jude står inför rätta för organhandel. Det blir insinuerande och spekulativt. Och knappast ett förvaltande av god journalistik.

Det här handlar inte om vilken sida i Mellanösternkonflikten som har rätt och eller fel. Inte heller om Anna Veeders citat är de bästa eller mest relevanta. Det handlar om hur hederlig journalistik måste bedrivas för att inte tappa trovärdighet.

Veeders citat visar på att det gick att hitta källor som gav nyanser, att frågorna borde ha ställts och redovisats i Aftonbladets artikel, samt hur ohederligt det blir och uppfattas när journalisten inte gör det.

Det jobbet fick medborgarjournalistiken, än en gång ta över. Och snart börjar det bli riktigt, riktigt svårt för  svårt för oss gammelmedier att försvara vårt existensberättigande.