I media har det de senaste dagarna varit mycket prat om hur bubblan kring internets lönsamhet håller på att spricka.
Det började med att Blondinbella redovisade vad ett av hennes företag, Blondinbella AB, dragit in. Hon fick ”bara” ut 113 000 kronor, efter skatt under taxeringsåret. DN:s Jonas Leijonhuvud gjorde stor sak av det i en artikel, påminde om de siffror som tidigare varit tal om ”300 000-400 000kr i reklamintänkt/mån”, skrev ”Men nu ser det ut som att den unga bloggaren tagit i lite i överkant.” och sprang sedan in på sin blogg för att kommentera sin egenskrivna artikel med ett nöjt ”Där sprack bloggbubblan”. Inte heller uppdaterade han sin bloggpost efter hans kompletterande artikel där det visar sig att Blondinbella tjänar en miljon om året, att den deklarerade redovisningen bara gällde fyra månader, samt att hon dessutom tar ut en lön på 31 000/mån.
DN:s och andra mediers bevakning kring saken är ett bra exempel på människans och journalistens förhoppning om att det okända, svårförståeliga, ska få sin naturliga förklaring. Så att saker och ting kan återvända till sin vanliga logik igen. Till den tiden då vi förstod samhällets alla skeenden. När tidning var papper, när 17-åriga blondiner inte kunde tjäna pengar på att skriva om hårfärgsdilemman.
Men Blondinbella-historien fick en uppföljare som gestaltar det problemet ännu tydligare. På hur omedvetet ohederligt det kan bli.
I onsdags bloggade Magnus Uggla ursinnigt om Spotify. Han berättade hur han flera gånger ifrågasatt om han som artist verkligen får något betalt från tjänsten. Han skriver bland annat att ”det visade sig att jag under det första halvåret tjänat lika mycket på sex månader som en halvdan gatumusikant drar in på en dag”.
Men han fick goda förklaringar från sitt skivbolag Sony om den saken. Det som i stället gjorde honom ursinnig var att Sony, ”våldtagit” honom då de sumpat hans ersättning för att de skulle få köpa sex procent av bolaget Spotify för ynka 30 000 kr. Ett bolag som är värderat till 1,8 miljarder.
Däri låg Ugglas problem. Att hans skivbolag, som tidigare stått upp för honom i The Pirate Bay-rättegången, nu sålt ut hans musik för att få göra en billig och smart investering.
Detta struntade medier i. De läste bloggposten och utbrast ”Ha, visste väl att det var något skumt med Spotify!” och skrev sedan så det glödde (blödde?). Äntligen skulle de få visa att det inte fungerade med betalning och internet.
Det blev rubriker som ”Uggla till angrepp på Spotify” att de var lika ”illa som Pirate bay”. Vinklingen handlade om att man inte tjänade pengar på att finnas på Spotify.
Men inte nog att man missade vad Ugglas ilska handlade om, man missade också att göra ett hederligt journalistiskt arbete på den vinkel man nu skapat.
Det var ingen som jämförde Spotifys ersättningsnivå med andra mediers – allra rättvisast radios. I stället letade man fram artisten Petter och lät honom deklarera att man får ”noll komma noll noll noll eller väldigt lite i alla fall” från Spotify per spelad låt.
Och eftersom andra medier missat att göra sitt jobb: Låt oss här göra ett snabbt överslag.
Enligt STIMs senaste årsredovisning får upphovsmännen till en treminuterslåt som spelats 1 gång på 1 av riksradions kanaler 100 kronor att dela på. Spelas samma låt på lokalradion 1 gång får de 4 kronor att dela på.
Säg att ett vanligt program på P1 har i snitt 50 000 lyssnare (sommar i P1 sägs ha en miljon lyssnare). Det innebär att en upphovsman får 0,002 öre betalt per lyssning.
Säg att ett program i P4 har i snitt 5 000 lyssnare. Det innebär att upphovsmannen får 0,0008 kr betalt per lyssning.
Hade det gått att göra en nyhet av det? Att Petter grät över att han efter att hans låt radiospelades bara fått ”noll komma noll, noll, noll eller väldigt lite i alla fall”?
Låt oss jämföra det med Spotify. I Almedalen i somras fick vi reda på att en upphovsman som hade fått sin låt uppspelad 150 000 gånger bara fick 500 kronor av Spotify. Eller ungefär vad en ”halvdan gatumusiker får på en dag”, som Uggla uttryckte det.
Men slå ut det per lyssning och du får 0,003. Alltså mer betalt än vad låten skulle fått om den spelades i P1.
Mina räknexempel kanske inte stämmer. Spotify kanske har olika tariffer osv. Men det naturliga för varje journalist borde vara att göra det snabba överslaget, för sig själva och läsaren, och ha med frågan både inför och i sin artikel.
Den digitala världen är fortfarande ny och okonventionell, men det får inte hindra att vi journalister gör vår läxa eller låter rädslan för den styra vår nyhetsrapportering.