I går stängde jag in mig i en liten källarlokal i Gamla stan tillsammans med Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, SR:s Petter Ljunggren och Sydsvenskans Andreas Ekström. Det var Medierna i P1 som ville spela in ett panelsamta om mediedebatterna under året som har gått.

Det blev organhandel, Dawit, Sverigedemokraterna och (surprise) digitala medier.

Jag har lyssnat till Andreas Ekström några gånger tidigare. Dels i Almedalen i somras och dels i ett otal debatter på både tv och radio. Och han är extremt svår att möta eller bara befinna sig i debatt med. Dels är han en retoriker av rang, men allra mest är han besvärlig. På det sätt att han aldrig nöjer sig med den polemiska expertisen.

Att vara expert i dag är inte särskilt svårt. Det räcker att ha en åsikt, argumentera och stå för den. Så har sannolikt många medieexperter skapats. De har krönts inte för sin kunskaps skull, utan tillfrågats utifrån sin polemik.

Men Andreas gör något som är mycket mer ovanligt, och mycket mer obehagligt. Han funderar, tar ställning, men försöker sedan ställa sig utanför sina egna argument för att se dess luckor. Och kritisera dem. Han har gjort det med det google han först beundrade, men sedan kritiserade hårt för att ta över världen, han har gjort det flera gånger med upphovsrätten och han gör det i vardagen, som till exempel när han ifrågasätter sin instinkt att vilja springa från kyrkan en söndagsgudstjänst. Eller i debatten där han tog Aftonbladets parti i organhärvan. Eller nyanserade det åtminstone genom att peka på att debatten felaktigt kretsat kring att texten var en nyhetstext, istället för en kulturtext.

Jag fascineras så över det där. Och irriteras ännu mer av det. Att han aldrig bara kan ta ”rätt” sida. Att han aldrig bara kan framföra den kritik han egentligen har. Att organhandelgrejen var en dålig och ogenomtänkt publicering, peka på det goda i google och att upphovslagarna är, jämförelsevis, från medeltiden.

Men jag beundrar det desto mer. Och inser hur mycket viktigare det är. Det säger något om en strävan att aldrig vilja sluta tänka klart. Aldrig vara färdig. Aldrig känna ”skönt, nu behöver jag inte fundera mer på saken”.

Och så överför jag det på oss kristna. Hur svårt vi har för att ifrågasättas. Eller snarare: Att vi så sällan ifrågasätter oss själva. Att vi blir så stötta när någon utanför ifrågasätter oss. Desto viktigare det då är att allt oftare ställer frågan; Varför? Efter glädjeruset av en konferens, ett andedop, ett gudsmöte, fråga: Hur tänker vi bortom känslorna? Formulerar det, högt, för andra, för oss själva. 

Inte för att vi ska vinna några diskussioner, utan för vår egen tro och trovärdighets skull.

Prästen på Nya Zeeland kan ha haft hur fel som helst. Gjort den mest korkade och hädiska kampanjen någonsin. Men är det inte mer intressant att då bemöta det, förklara varför, som flera av er gjorde.

För egen del kände jag likadant för annonsen som många av er. Något olustigt i saken. Men jag kunde inte riktigt motivera varför. Och tyckte det var mycket viktigare att diskutera det – våra känslor kring det – än att klicka bort det och skaka på huvudet.

Nyansera.

Kan vi inte fortsätta att göra det?