Jag har tidigare bloggat om det, men nu är vi på gång på riktigt. Med att ge Dagen.se ett nytt utseende.

Detta görs samtidigt som vi försöker tydliggöra andra saker. Som navigeringen. Och hur vi presenterar nyheter och det ena med det andra.

Så långt som möjligt vill vi göra det här inför öppen ridå. Vi kommer inte sjösätta färdiga kolosser där vi har gissat oss till vad du som Dagenläsare kommer gilla, utan bjuder in dig i varje del av nybygget. För att få dina åsikter när den betyder som mest – i själva uppbyggandet.

Vi ändrar helt enkelt bit för bit. Med din hjälp.

Och först ut är en idé på hur menyn, den som ligger precis under Dagenloggan. Och då vill vi gärna ha din åsikt. Vad tycker du? Ser det aptitligt och snyggt ut? Rent utseendemässigt? (klicka här för att se en större bild)

Tanken är att komma bort från det gråtunga och kantiga som vi har i dag. Samtidigt vill vi färgkoda våra nyheter mycket mer. Vi tänker att vi ska begränsa oss till färre ”ämnen”. I första hand Tro och kyrka, Sverige, Utrikes, Opinion och en eller två till. Vi vill gärna färgkoda. Att har man klickat in sig på en nyhet som handlar om Tro och kyrka så kommer menyn ändras till den färgen. Klickar man på en Opinionsartikel får menyn en annan färg. Vi kommer visa senare (när vi har något att visa) hur vi tänker att vi kan använda det vidare.

Men först och främst – hur känns det här förslaget?

* Magnus Betnérs program ”I ditt ansikte” går vidare. Jag har inte sett det själv, men jag hittade det här fantastiskt roligt citatet som jag måste få återge. Det är från hans akt på Aftonbladets nöjesredaktion

”Ni jobbar ju på papper vilket måste vara svårt i dessa tider, men ni gör det ju bra. Att vara bra på print måste ju vara ungefär som att vara en riktigt bra sadelmakare. Man är bra på att göra sadlar men det är riktigt jobbigt att alla börjar åka bil”

* Vad Runar gör nuförtiden? Jo, han föreläser och signerar Biblar. Det är säkert en god tanke, men det kan också vara något av det mest högmodiga jag sett.

* Blondinbella, Sveriges största bloggare, slutar blogga. Och fotolasse tror sig veta det egentliga skälet.

* Äntligen har världen fått ett fullgott alternativ till piratkopierad musik. Spotify heter tjänsten där du kan spela all världens(!) musik – gratis. När du vill, snabbt, tryggt, och smidigt. Betalversionen släpptes i veckan. Reklamfinansierade gratisversionen är dock fortfarande i beta och kräver inbjudan. Läs mer hos Nikke och DN.

* Det har varit en del tyckanden om Kate Perrys ”I kissed a girl” på kollegan Jaktlunds blogg. Nu ger sig kristna feminist/modebloggaren Underbara Clara in i debatten med ett tänkvärt perspektiv.

* Tor Billgren analyserar debatten om kristen höger/vänster-retorik från sitt perspektiv. Han menar att de ”vänsterkristna”, med sitt manifest, gav öppet mål åt motståndarna.

* Joel Halldorf visar kyrkan som förbujuder förklaringar.

* Biskop Koskinen har Sveriges vackraste namnteckning?

* Den har cirkulerat ett tag, men är ganska rolig. Reklamen kring Tiger Woods-spelet och ”the Jesus shot”.

Så blev det då debatt med Stefan Swärd. Eller inte så mycket med (eller mot) honom. Det var mest ett redogörande.

För debatten blev ett stillsamt skrap på ytan och handlade inte så mycket om bloggandet som verktyg, utan mer om de debatter våra respektive bloggar skapat.

Moderatorn (eller samtalsledaren, är kanske en mer rättvis beskrivning) Mikael Kindbom ställde några retoriska frågor kring att Dagen i dag har ett mer öppet samtalsklimat än vad man hade för 20 år sedan. Och sedan gick samtalet mycket kring det. Hur ofta något i mina bloggposter blir stoppat i förväg (vilket är nästintill aldrig), hur jag ser på att jag fick skriva som jag skrev om Jesusmanifestationen (jag tyckte det var naturligt), om man kan blogga om feber och snor (självklart!), och om det är många som läser vad jag skriver (det är det).

Likadant för Stefan Swärd. Han fick brodera ut åsikter kring mycket av det han tidigare skrivit (som av några upplevts provocerande) och berätta lite om varför han skriver på det sätt han gör (läs för övrigt Stefans egen recension av debatten)

Intressant, förvisso, men själv tycker jag det blev en onödigt stark slagsida åt själva innehållet.

Jag hade till exempel gärna diskuterat det potentiella problemet med att reportrar med sina bloggar blir en allt större källa för åsikter. Hur går det ihop med bilden av den neutrala journalisten?

Eller hur man handskas med formatet blogg. Om det är ett hot eller en möjlighet för Stefan Swärd när han, som representant för så stora samfund, leker med ord, ironi (eller andras förkylningar). Vilka risker och möjligheter finns det? Och borde alla samfundsledare ha en blogg? Är bloggen ett obligatoriskt redskap för varje kristen?

Sådana frågeställningar hade varit intressanta. Men det här var, så vitt jag förstår, första gången ett kristet sammanhang håller en bloggfokuserad debatt. Och jag är mycket nöjd med det steget.

Och att vi också kunde bredda publiken genom Bambuser.

Du kan se hela samtalet här:

Ok. Nu är det dags. Uttagningarna för Idol är slut, agnar har skiljts från veten, och fredagsfinalerna har börjat. Och jag kan inte slita mig. Jag har suttit och tagit mig igenom varenda minut via tv, webb och dator.

Och det är märkligt. För årets Idolproduktion är sämre än någonsin. Peter Jidhe är så felcastad som det kan bli. Jag är tvungen att tänka mig bort till andra platser när han väljer sitt avgrundsvrål för att presentera ”JURRRYYYYYYN!”.

Och denna jury. Med undantag för Anders Bagge är det vaniljkaraktärer i avsaknad av variation i både kritik och ord.

Andreas Carlsson må ha gjort musik med hög ekonomisk avkastning. Men när det kommer till bedömningar pendlar han mellan ”step it up”, ”Det känns som man är i Amerika”, och ”Du behöver ta det här ett steg till” (där han ofta avslutar, som att liksom sätta accent på saken, med ett ”step it up”). Linda Bagge är…ja, det är problemet. Hon är ingenting. Men låt mig inte fastna här.

För sen finns deltagaren Lars. Denna person. Detta unikum. Denna röst. Denna varelse. Som gör mig fullkomligt svag i knäna.

Han fullkomligt struntar i att han är med i Idol. Hans liv verkar fulländat så länge han får spela lite Bob Dylan på studentpuben, klä sig i för små kavajer och njuta av goda vänners sällskap. Men så tyckte familjen att det vore kul med Idol, och han ställde upp.

Och det innebär att han möter en värld av ängsliga människor där yta, kläder och tandblekning. Och på fåniga frågor säger Lars ”Jag ler när jag har kul”, ”Jag tycker om kläder som jag trivs i”. Det blir en frontalkrock mellan ett naturbarn och en värld byggd på manuskort att varenda banal sanning som Lars yttrar upplevs fullkomligt genial.

Och så sången. Denna känsliga. Ostämda. Innerliga. Avskalade. Lidelsefulla.

Och en oanande idoljury kommenterar sedan pitch, falsksång och ton. Det är liksom en olycka bound to happen varje fredag.
Jag kommer att sitta klistrad.

För övrigt är Sepideh, Alice Annah och även Loulloul fantastiska. Det är det bästa startfältet ever. …om det nu bara inte vore denna bedrövliga casting…

Glömde ju berätta en grej.

Ni som sett bloggdebatten såg ju att Carin Stenström var där. Ni vet? Hon som på en ledarsida slog fast att jag förespråkade incest för några månader sedan?

Vi åt lite lunch ihop innan debatten och hon berättade om sitt. Inte så mycket jobb just nu, men hon verkade glad ändå. Sedan pratade vi webbtv och sedan hanns det inte med så mycket mer.

Men det var roligt att få ansikte och röst på en person.

Det var säkert skönt för också.

För i maj, i samband med Jesusmanifestationen gick hon fram till vår säljchef, Claes Parsmo, knackade honom på axeln och sa ”Hallå där Emanuel, trevligt att se dig”.

Claes tittade förvirrat och visste inte om han skulle ta det som en komplimang eller ej… Och visst, det är lätt att ta fel på oss. Vi hade ju båda….rakade huvuden.

Emanuel Karlsten? Claes Parsmo?

Det har varit en lite småhektisk period den senaste tiden för mig, och jag hinner inte riktigt med bloggen i den mån jag önskar. Det där inlägget om Pilgrim som jag lovade till helgen har helt fått prioriteras bort, till exempel. Det får bli senare.

Imorgon blir även det en hektisk dag. Vid lunch ska jag debattera bloggar med Evangeliska frikyrkans ordförande Stefan Swärd. Även han har en blogg sedan några månader.

I dag fick vi ett pressmeddelande där jag också fick reda på temat för debatten: ”Vi frågar om bloggandet är uppbyggligt eller nedbrytande. Vad vill de med sitt skrivande och kan de stå för det efteråt?”

Det är lite som att fråga ”Telefon: uppbyggligt eller nedbrytande”. För bloggandet är ett sätt att kommunicera. Förvisso nytt, men som verktyg helt neutralt. Precis som telefon. Visst kan de båda användas för både mobbing och propaganda. Men det beror ju på vem som pratar i telefonen, eller sitter bakom tangentbordet.

Att reda ut sådana saker är viktigt för samtalet och att bryta ned en hel del missförstånd om vad bloggande är. Så jag har ändå förhoppningar om ett trevligt samtal.

Allra mest spännande är det att moderatorn i debatten är Mikael Kindbom. Minns ni honom? Det var han som i maj menade att styrelsen borde ”ta sitt ansvar” angående mig. Så här skrev han:

”Och så har vi denne 25-årige bloggare Emanuel Karlsten. Var har de hittat honom? Och varför tillåts han skriva som han gör. Ägarna har övergivit sin uppgift att kontrollera innehållet i tidningen när man släpper igenom bloggar som hans. Den ansvarige utgivaren har kapitulerat och styrelsen tycks sova.”

Detta eftersom jag uttryckt att Sverige skulle behöva en annan bild av kristna än den där vi går genom stan med plakat, och gav ett förslag på hur Jesusmanifestationen skulle kunna se ut.

Jag anar att det blir en del av samtalet, och att mycket annat kommer upp på agendan. Det blir en intressant dag, och jag ser varje steg mot att öppna upp för samtal om hur kristna kan, bör och använder bloggar som oerhört positivt.

Om allt går som det ska kan du följa debatten live här på Dagen.se, eller se det i efterhand. Jag återkommer om det.

Morgonens största fniss kom i samband med följande citatnotis:

Säger alltså Camilla Läckbergs sambo, sedan flera år.

Så mycket för den trovärdigheten…

Jag går på kurs. Redigeringskurs. Ni vet en sån som gör tidning för papper? Det är roligt. Allra mest för att det bryter av så bra mot det jag vanligtvis gör. Och för att jag lär mig saker.

Men vissa saker tycks jag ha svårare för att smälta.

Som när kursledaren kommer och granskar våra redigerade uppslag. Där står hon, försynt och blyg, med blicken flackande över skärmen i jakt på något att anmärka. Och så helt plötsligt utbrister hon, ja nästan skriker: ”Horunge”.

Min blick kastar sig bort mot kurstjejen som fått kvädesordet tilldelat. Liksom håller andan i väntan på vad som ska hända härnäst. Vad har hon gjort? Vad kan förtjäna ett sådant avgrundsepitet? Handlar det om en svårare variant av Tourettes?

Men så ser jag, och minns. Och andas ut. Läraren står och pekar på skärmen.

För av någon anledning har en hel journalistkår gemensamt och i allvarlig samstämmighet beslutat att kalla ett styckes enkelrad som hamnar överst i en ny spalt för ”Horunge”. På riktigt. Utan krusidull, rodnad eller pardon.

Man säger det bara. ”Horunge”.

”Du har en liten horunge där”
”Kolla bara så du slipper horungar”
”Du har väl inte glömt att fixa horungarna?”

Kan ni förstå det här? Att en av Sveriges mest ordskickliga yrkeskårer, på fullt och förbrödrande allvar, inte lyckats komma fram till ett bättre namn?

Det är på riktigt ett av livets stora mysterier.

Det här, mina vänner, är Lovisa. Hon är ny medarbetare här på Dagenredaktionen. I alla fall den här veckan, för då har hon prao på Dagen.

I dag arbetar hon med att bildsätta Dagen.se:s nyhetspuffar, och gör det med bravur.

Så rycker ni till, liksom tänker att det är särskilt fina bilder, då kan ni välj tjuta till ett glädjerop i Lovisas ära.

Det var allt. Godmåndag.

* Jag och fem miljoner andra gillar inte facebooks nya design.

* Jag har otroligt svårt för både Blondinbella och Kenza. Men jag kan inte hindra mig att fullständigt hänföras av Kenzas bloggpost ”Och självklart ska jag le på skolfotot”

* Det har varit en sorgens vecka. Mina två favoritbloggar har stängt ner. Jonnas detaljer och Johan Lindqvist. De enda bloggar jag kände pirr inför att läsa. Det är stor sorg bland mina rss-flöden. RIP, c u in heaven, Love 4-eva, (och allt det där andra man klottrade på varandras kollegieblock på högstadiet).

* Pastorn Krister Hultberg har gjort en film för att göra pr för ett möte/konferens/festival som hans församling anordnar. Det är modigt, nyskapande och framförallt: Varje steg från comic sans-affischer är ett positivt steg. Nackdelen: Det kräver att arrangemanget kan leva upp till filmen. Se filmen.

* Det är inte bara kristna som ser Gud i frukt, handfat och bröd. Även muslimer. I skåne har man sett Gud och mohammed – i en mango.