Det har varit något slags stormöte här på Frizon. Gudstjänst.

Men det vet jag inget om.

Jag har suttit utanför. Och druckit kaffe. Förbjuden kaffe. För så fungerar det här. När det är gudstjänst stängs allt annat ned. Som att det blir söndag. Ingen ska underhållas samtidigt som det är gudstjänst i ladan. Ingen ska få kaffe. Ingen ska brottas i stora sumodräkter. Ingen klättervägg. Ingen musik spelas.

Det är en god tanke på ett sätt. Samtidigt som det kan kännas aningen fascistiskt. Inte sant?

Själv satt jag i alla utanför gudstjänsterna med en tilltiggd kaffe och pratade med vän.

Rebellartat. Så tänkte jag åtminstone som yngre. Att det var avfällingar som gjorde andra saker när det var stormöte. Att de som gick och drog i korridorerna på nyårskonferensen istället för att stå med uppsträckta händer under stormötets lovsång var de som hade det lite jobbigt med Gud just nu.

Nu vet jag bättre. De var bara sugna på en kaffe och snacka lite.

Jag har fått ett presskort. Det ger särskilda minnen.

Första gången jag var på Frizon var för fyra år sedan. Jag arbetade som distriktsungdomskonsulent (den längsta arbetstitel jag någonsin haft) inom Frälsningsarmén och var här i en egenskapad mission om att göra Frälsningsarmén mer ekumeniskt.

I mitt arbete ingick dels att skapa arrangemang för unga i mitt distrikt och i samfundet i stort och jag var urbota trött på att vi hela tiden isolerade oss. Att vi, istället för att se att det fanns församlingar hundra meter bort, skulle samla 50 pers från 12 städer för att prata om Jesus. Det är klart att det gav en slags samfundsidentitet (och att det var viktigt för ett krympande samfund) men samtidigt isolerade det och utarmade våra få goda ledarresurser.

Kvar stod vi allt som oftast utpumpade och med en känsla av ”är vi inte fler?”.

Min idé var därför att åka till Frizon och skriva ett reportage om festivalen till Frälsningsarméns interna tidning. Förhoppningen var att det skulle spridas ringar på vattnet om ett arrangemang där ledare och unga kunde komma för att fylla på, möta nytt och inse – Vi är riktigt, riktigt många; riktigt, riktigt vanliga; och vi har riktigt, riktigt kul.

Jag skaffade ett presskort, åkte hit, skrev mitt reportage och ungdomsenheten på Frälsningsarmén blev riktigt arga. Detta eftersom Frizon året efter krockade med det årliga ”Sång och MusikSkolan”. Hur kunde vi styra bort våra ungdomar från vårt eget arrangemang?

Jag suckade, skakade på huvudet och insåg att man inte förstått någonting av det jag försökt säga om både Frizon och ekumenik.

Allt det där kommer tillbaka till mig när jag ser det där presskortet.
Och så blir jag glad. För jag vet att Frälsningsarmén nu är här. Med många från hela Sverige. De slår upp tält och umgås över samfundsgränser. Hittar nya vänner och inser att den tro de får kämpa hårt för i en skolvardag här helt plötsligt får en Frizon. En boost till och med.

Det känns vackert.

Jag är på plats! Och det regnar inte! Kan vara en av de första gångerna hittills denna semester.

Har hittat upp i något pressrum som närmast kan liknas något från ryska efterkrigstiden. Skynken istället för dörrar, ensam glödlampa i taket, råttskit i hörnen och rangliga tillfälligt uppställda bord. Allting skavt och använt.

Men vi är ju på det som annars kallas ”Torp”. I den kontexten känns det här helt naturligt.

IkonRickard är här. Han sitter och guidar mig genom programmet idag. Känner inte till en enda akt.

Rickard försöker förklara. Jag skakar uppgivet på huvet.

Men så inser jag vem Jonas Helgeson är. Han som vann vår 100-lista över bästa förebilder i julas. Och det får man inte missa. Ju

Så nu går jag på det.

Hejsvej.

Jag som trodde jag skulle fly regnet. En timme in på färden till Örebro regnar det så kraftigt att jag måste stannna bilen. Trots fullt tryck på vindrutetorkarna går det inte att se 20 meter framför.

Det här skulle kunna nedslå vem som helst. Men inte er tappre Frizonlycksökare

Strax fortsätter färden in bland nerkiska skogar. Om det så innebär att jag får gå de sista tio milen. För någonstans där inne hägrar ett förlovat land med rättvisemärkt cola och flytande burritos.

Jag har sannolikt valt årets sämsta vecka att ta semester på. Inte en strimma sol. Jag håller på att förgå i förtvivlan. Jag har gjort alla tråkiga regnsaker man kan göra:

Städa, åka till lkea, hjälpa andra att flytta, köpa tråkiga saker (typ toaborste), montera möbel, storhandla, se film, slösa tid vid datorn, se nyhetsmorgon, omstrukturera i skafferiet osv…

Men nu är jag trött på det här. Jag vill ligga i solen eller gå ut på picknick. Jag vill åka till Gotland och bada i kalkbrott. Jag vill åka båt och ha shorts.

Jag vill göra kul saker!

Så nu har jag beslutat att om det roliga inte kommer till mig, får jag söka upp det roliga: Jag åker till Frizon.

Så nu åker vi. Jag tar med mig bloggen så får vi se hur mycket blogga, och hur länge jag pallar med ett regnigt Frizon. 

Godtorsdag.

Det är uppenbart att hela Sverige har valt att avsluta sin semester precis när jag påbörjar min. Till och med Metro har beslutat att semestern är slut i dag, och börjar göra tidning igen.

Eller tidning och tidning… Det är mest 18 sidor av innehållslösa notiser.

Vad sägs om det här chockerande citatet angående att en mcdonaldsbesökare hittat en kycklingfjäder i sin kycklingwrap:

”Man undrar egentligen vad som mals ner i kycklingbitarna”.

Ja, inte är det häst.

…och jag inser att jag valde precis rätt vecka:

Hur semestern är annars? Jorå. Jag öppnade lite lätt med tre mail till webbutvecklarlinus, fyra mail till min vikarie och ett mail till nyhetschefen.

Men vadå. Det är semester. Jag får göra vad jag vill.

Och just nu vill jag blogga.

Jag är en rebell. En riktig semesterrebell.

Så här ser min arbetsplats ut just nu. Men inte om några minuter. Då kommer den vara skinande rent och vikariefärdigt.

För nu drar jag. Tre semestrande veckor försvinner jag från Dagenredaktionen och mitt skrivbord kommer intas av vikarieSimon.

Det kommer såklart (och förhoppningsvis) påverka bloggen. Om den blir uppdaterad alls har jag ingen aning om. Men om den inte blir det så vet ni varför.

Och har ni frågor, åsikter och idéer ang Dagen.se så hör av er till Simon på simon.olsson@dagen.se

Själv ska jag försöka ha så lite åsikter och inblandning i vad som händer på sajten som möjligt.

Så: Godfredag på er!

Devar verkligen ett intensivt besök på Livets ord. Och det hade varit roligt att vara där längre. Så blev det tyvärr inte den här gången.

Men här följer några intryck och minnesbilder::

Nästanscouter.

Livets ord har egna scouter. Men de är inte anslutna till något av de fem scoutförbunden så då får de kalla sig något annat. ”Pionjärerna”, valde de. Ett 20-30-tal som träffas varje vecka och åker på läger ibland. Och allt är alternativt. Skjortor, halsdukar, märken – men med scoutingtanke.

”Vi fick inte vara med i scoutförbundet” sa killen jag pratade med, så ledsen att jag ville lägga armen om honom. Det är inte så lätt att slå sig in i scoutförbundet i dag, om man inte vill gå in i något av de befintliga. Fråga Pingströrelsens Royal Rangers.

Men så tänker jag på Frälsningsarméns scoutförbund. Ett av fem, men med bara några tusen scouter (lokalavdelningar inom SSF är större än så). Ett förbund som dessutom kämpar med sjunkande medlemsantal.

Vad säger ni frälsisar? Kan ni inte släppa in de här avartsscouterna i förbundet? Så de också får kalla sig scouter?

Killen verkade så himla ledsen..

***

Bokulfställning

Det fanns ett boktält på Europakonferensen. Alla kristna konferenser med självaktning har såklart boktält. Men här var en skillnad. Medan man på andra ställen delar upp i boktyper och genrer har man här bara två delar.

Ulf Ekman. Och resten.

Se själv: Ett stort bokställ, ett bord och två ”snurror” (det spelade ingen roll hur mkt jag backade – jag fick inte med allt!)

***

Siewert Öholms intervjubok valde verkligen DaVincikodens typsnitt. Jag fnissar vid bara tanken på alla de samtalskvällar svensk kristenhet och inte minst Livets ord har haft kring denna bok.

***

Livets ords pressansvarige, Magnus Dahlberg kommer fram och hälsar.

– Jaha. Så du tycker att det är snygga tjejer här, haha!

Och så fortsatte det. Likadant med Jaktlund. Bara minuter efter bloggpostning hoppar han upp.

– Jaha, jag har hört att någon menat att det inte kan vara en slump att vi bara har manliga talare, haha!

Mycket sympatisk man det där, med oerhörd koll, öppenhet och glimt i ögat. Livets ord har sannolikgt honom att tacka för mycket av den allt mer nyanserade bilden av församlingen.

***

Barnens Livets ord

Den där tjuvlyssningen jag postade häromdagen? Den kunde inte ha mer fel.

Livets ord har byggt ett tivoli.
Bara för barnen.
Och det mesta är gratis.

Jag vet, det låter helt sjukt. Och jag kunde knappt göra annat än att gå runt och skratta.

Vi pratar sockervadd, gigantiska hoppborgar, hinderbanor, studsmattor, snickerier, pingistält, fotboll, minigolfbanor, glass, leksakstält och ett zoo(!). 

När andra kristna konferenser på sin höjd ger barnen ett tält att barnvaktas i under tiden de vuxna går ”på de riktiga mötena” satsar Livets ord till synes mest på barnen. Det är deras aktivitetsområde som tar störst plats. Och det är öppet mellan mötena.

Hade jag vart tio hade jag aldrig – aldrig – velat lämna.

Smart på så många nivåer.

Jag tog ett gäng bilder, men de är så många så de passar sig bäst i bildspel. Se bildspelet här.

***

Foodcourten

Det är snyggare än Frizon, mer påkostat och gott.

(och hey – på den här blden är det åtminstone två med kakibyxor. Skönt. Mina fördomar var livrädda för att dö där ett tag)

Det var allt jag hade.

Tack för en annorlunda upplevelse!

Nästa gång ska jag ta mig tid för mötet också.

Det blev kort i Uppsala. Väldigt kort. Och väldigt lite tid för bloggposter och annat webbrelaterat. Mer tid för häng, träffa lite läsare, mingla och Carl-Henric.

Imorgon, när jag sovit, blir det lite till. Bilder och grejer.

Hörs då.

Godnatt.