Har ni sett kvällstidningarna i dag?

Visst är det lustigt?

Konkurrenterna har inte bara samma topp – utan alla nyheter är identiska.
Inklusive bilagan!
Nästan till ord!

Se här:

Huvudnyheten: Båda toppar med mamman i ”tragedin i arboga” första ord. ”Mamman pratar: första orden” ”Mammans egna ord”

Sport: Båda rubricerar”Äntligen” med syfte på allsvenskans start.

Överst: ”Dyraste villorna” båda använder samma ord, samma lista.

Bilagan (Båda heter ”söndag”?): Marie Picasso och vikt.
Här blir det väl extra anmärkningsvärt. Inte bara har konkurrenterna gjort omslagsintervju med samma person, utan också båda ansett att just vikten var mest intressant.

Det enda som överhuvudtaget skiljer tidningarna i ordval och rubrik i dag är att Aftonbladet också puffar krönikören Jan Guillou på förstasidan.

Visst finns det många förklaringar på det här. Att nyhetsvärdering är samma för samma läsare, och att ingen av de lyckats hitta några egna nyheter osv.

Men mest av allt tycker jag bara det är fnissigt.
Och en aning talande.

En kommentar till posten om att jag är en farisé påpekar att jag är i gott sällskap.

Bara två rutor efter mig är det en bild på kungen.

Kommentatören Daniel påpekar dessutom att det faktiskt är bättre att dyka upp som farisé än, som Britney Spears, dyka upp som första resultat under bildsök av ”Antikrist”.

Och det får man ju hålla med om, det skulle ju vara rätt trist.

DN:s kulturbloggare Jonas Thente bloggade extremt vackert under påsken.

Särskilt tankeväckande är hans post om hur det hade sett ut om Gud var vd och Jesus påläggskalven som skulle fick det mest prestigefyllda uppdrag strax innan påsk.

Ja, läs själva:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2785&PERMALINK=754290

En skön bloggpost att ta med sig in i helgen.

Jag har under några veckor haft en god vän boende hos mig. Han jobbar på dagarna på en ”manstidning” och varje morgon när vi skiljs åt känns det lika märkligt. Han traskar bort till Gomorra, och jag till…Jerusalem?

Sen möts vi på kvällarna. Båda har fått med sig någon marknadspryl från jobbet. Han har fått en kortlek och kalsonger med magasinets namn tryckt och jag en spagettislev och en frysväska med Dagenlogga på.
Och så fnissar vi åt olikheterna. Filosoferar över vad de olika marknadsprylarna säger om våra tidningar och dess läsekrets.

Men sen finns det djupa orättvisor. Som i morse när han beger sig ut på bjudresa till Wien för att fota en pokerturnering. Och skickar sms om sitt lyxhotell med utsikt över stan och lyxmiddagar. Då kan jag inte låta bli att känna; nu får det vara nog.

Det är dags att applicera William Booths gamla slagord ”Why should the devil have all the good music” på journalistiken.

Jag vill också ha bjudresor. Få förfrågningar om att åka till Bahamas, bo och äta gratis några dagar, utan krav på att sedan skriva om det.

Vad krävs för att jag ska få detta?

Jag behöver ett svar. Snabbt. För annars måste det finnas någon Biblisk passus som ger mig rätt till helig vrede över denna outgrundliga orättvisa.

Eller är det här jag ska finna mig i att rättfärdighet kräver offer?

Som frikyrkobarn, som vi nyss konstaterat att jag är, älskade jag att samla på kristenprylar som liten.

T-shirts med häftiga tryck där ”Levis” var utbytt till ”Jesus” med någon tillhörande jesusmodifierad slogan. Eller ett såntdär häfigt bibelfodral.

Det är således med viss fascination jag klickar runt på den katolskkrimskramssäljande sajten http://www.totallycatholic.com/

För vad sägs om det här Jesuskittet? komplett med ett kors, vatten från floden där Jesus döptes, olivolja från Israel, Jord från Betlehem samt rökelse:

Eller den här prylen: Bibelns evangelie i ett nötskal. Bokstavligen talat. 

Och till sist. En såndär töntig tshirt.

TV är här. Det är programmet Agenda som intervjuar chefredaktör Elisabeth. För att vi är så innovativa, bra och duktiga.

Och att vi också är beroende av presstödet. Nåt sånt.

Det är väl roligt?

Hela redaktionen tisslar och tasslar nu när Elisabeth intervjuas en bit bort. Själv smög jag fram, fiskade upp telefonen och tog detta påpassliga mobilkort, mitt i en kameramanssnytning.

Allt för er, kära Dagen.se-läsare.

Elisabeth bloggar säkert om när programmet sänds.

Bildredaktören påkallar min uppmärksamhet och låter märkbart besvärad.

– Du… Jag sökte här på ”fariseer” på google bilder..

– Ja?

– Jo… och då kom en bild upp på dig… redan på första sidan. Jag vet inte riktigt hur…jag ska tolka…

Hoho! Testa själva. Googla på ”fariseer”, och klicka på ”bilder”. Där sitter jag, i egen hög majestät. Personifierar fariseer. Inte farisé, men fariseer [sic]. I plural, liksom.

Och även om det finns massor av bra sätt att förklara det på, så är det roligast att bara konstatera faktum: Min bild kommer upp som sjätte bild när man googlar ”fariseer”

(bilden är manipulerad i bredd)

Vissa dagar känner man bara på sig kommer bli riktigt dåliga dagar. I dag är en sådan. Jag kände mig överviktig när jag vaknade, insåg att jag börjar bli gubbe (hey, jag är snart 26!) och att mitt liv går allt för mycket på ett förutsägbart rullband.
Och det är ju inte kul.

Men då är det skönt att påminna sig om att det finns de som har det värre.
Och genast mår man mycket bättre.

Kolla här:

Det är min namnsdag i dag, som några av er uppmärksammat. Fint.

Här på redaktionen var de till och med så söta att de skickade ut ett massmail med påminnelsen. Fint det också.
I det utskickade mailet fanns en förklaring på namnet Emanuel. Så att man vet vad man firar, liksom.
I förklaringen står bland annat:

”Kring år 1900 var namnet mycket vanligt, framför allt inom frikyrkorörelsen, liksom i slutet av 1900-talet.”

Mitt säger alltså en hel del mer om mig själv än vad jag förstått. Jag hinner inte mer än presentera mig innan folk ha kategoriserat mig so frikyrkobarn, namngiven (*raderar ”döpt”* – att det har en annan betydelse har jag lärt mig den hårda vägen) av ”mycket” frikyrkliga föräldrar, uppväxt med söndagsskola, drillad i frikyrkoapologetik, och utflugen med lite svartvit syn på det mesta.

Fint. Bara genom att jag presenterar mig lägger jag upp en smashboll för att få placeras i frikyrkobarnsfacket.
Det inser jag först nu. Först i dag. På min namnsdag.
Jag som alltid gillat mitt namn.

Äh. Nu doserar vi lite perspektiv på det här med en titt på killen med det misslyckade frieriet igen.

Jag minns hur jag förra påsken förargades över att Svenska kyrkan tapetserade hela Stockholm i den intetsägande påskampanjen ”Fira påsk – livet segrar” med bild på en påskkyckling.
Jag skrev då att det var obegriplig feghet att inte, när man har chansen att i påsktider addressera hela Stockholm (och Sverige?) påminna om Jesus. Sticka ut, provocera lite, liksom.

Därför är jag rätt förvånad över Svenska kyrkans kampanjsajt ”Orka”.

Sajten öppnar med en film som pekar på världens orättvisor, och min egen del i det. På ett uppkäftigt sätt provocerar de mig till att orka tänka till, handla och göra vad jag kan.

Det är effektivt, modernt och imponerande. Och jag får känna stolthet över att min kyrkoskatt får finansiera något som sticker ut.
Så som kyrkan borde göra.

Se kampanjsajten här.