Det är vigsel. Allt går perfekt. Båda har sagt ”ja”, och bara ringar ska utväxlas.

Då händer det som omöjligt får hända. Och allt som hörs är ett ”Nooooooooo”.

Lyssna och se paniken och kom ihåg att tacka Gud på alla knän du har att det inte är ditt bröllop det handlar om.

Det här är ambititöst. Men nu kör vi. En julspecial med Veckans länkar. Och låt mig börja i den mest komiska änden.

* Niklas Wikegård utbrister i tungotal. Den Helige Ande faller vid de märkligaste tillfällen. I natt, under JVM i hockey, faktiskt. Precis när Sverige felpassar i offensiv zon så…utbrister Niklas Wikegård. Lyssna här. 26:11 in i sändningen.

* Gissa personen. Ni vet leken där man ska tänka på en person och någon annan ställa frågor tills de listat ut vem jag tänker på? Nu har den blivit webb. Och är sjukligt säker. Testa att tänk på någon och testa datorn. Den plockade ex Stellan Skarsgård ruskigt snabbt.

* Martin Jönsson slutar medieblogga. Det är kanske 2008 års största svenska socialmediesorg.

* Ni minns kanske prästper som, med hjälp av sin iPhone blås-spelade Pie Jesu? Det kommer hela tiden fler applikationer. Vad sägs om de här två. Röka pipa och dricka öl med iPhone. IT&Etik-bloggen tar upp saken.

* Peter Englund blir ju ny ständig sekreterare i Svenska akademin. Roligt i sammanhanget är att han är ovanligt transparent bloggare och den enda intervjun som gjordes med honom gjorde han själv. Med sig själv, alltså. På bloggen. Där fick DN och gänget vackert gå och hämta sina citat.

* Nyårsslaget fördröjs med en sekund. Det kan vara bra att tänka på. Alltså: När klockan slår tolv, håll i er ytterligare en sekund, sedan jubel. Så ja. Kunde blivit pinsamt det där.

* En av den kristna bloggosfärens mest länkglada bloggare, Christer Åberg på apg29, fick ett oerhört tragiskt besked två dagar innan julafton. Hans gravida fru dog. Tillsammans med barnet. Helt obegripligt, och svårförståeligt. Läs Christers bloggpost om saken här och här.

Då är det slut! Årets mest hajpade högtid.

Får man säga så? Jag vet ju att den är helig och sånt. Men om vi bortser från jesusbiten; visst är julen lite överskattad? Det är en himla hajp kring…hajpen, liksom. Vi ser fram emot julen, handlar mat som kan mätta ett kompani i flera veckor. Köper julklappar, förbereder och ställer in oss på hur mycket vi ska njuta.

Men egentligen är det ju bara en onsdag. Då familjen träffas och äter mat ihop i fina kläder. Inte för att det är något fel i det.

Jag anar att det har något att göra med den där julmagin jag kände vilade över hela saken när jag var tolv. Då jag fjärilar fladdrade i magen över om det låg en Playmo-cirkus (min unga barndoms finaste present) under granen.Jag tror hajpen blir mer rättvis när man själv får familj. Men just nu befinner den sig lite i ett vakum. En mellanperiod, kan vi säga.

Men missförstå mig inte. Jag har haft en särdeles fin jul. Jag har ätit så mycket mat att jag fått ställen på kroppen där jag tidigare inte haft ställen, föreställer jag mig.

Vi firade traditionsenligt jul på Frälsningsarmén i Visby. Tillsammans med andra svenssonfamiljer, som vi själva, firar också ensamma, småalkoholiserade, eller andra som bara har lust att komma. Och det är alltid en lika nyttig väckarklocka att inse att den julafton jag ser fram emot fasar andra inför – mer än något annat.

Insikten kommer när någon jag sitter och julknäckspratar med plötsligt undslipper sig ett ”det här var min räddning”. Att de annars, i bästa fall, hade dragit ned rullgardinerna hemma och supit ner sig. För att slippa årets mest vidriga dag.

Tänk. Att den, för så många, fina och kärleksfulla strävan efter att träffa familjen – och familjen endast – utesluter så många. Så paradoxalt. Jag skrev lite mer om det där och mina jular förra året.

Annars har julen mest varit vila. Sova. Film. Läsa(!). Lite sällskapsspel. Och träffa barndomsvänner för att delta i SM i dåligt samvete. Jag är sämst på att höra av mig.

Och så har jag dunkat mig själv i ryggen för att jag hållt mig från bloggen under första veckans julledigt.

Har er jul varit bra?

Vi hade en hejdundrans julfest, här på Dagen. Nämnde jag det? Vi hyrde en liten inredd lada och dansade en hel kväll. Det klappades, stampades och tjoades. Några av oss fick ett infall och klädde ut oss till tomtenissar. Det var en osann kväll vi aldrig önskade skulle ta slut.

Jag tänkte att ni, som en gåva, skulle få en tjuvtitt från kvällen. En julklapp från oss till er, skulle man kunna säga.

Så i förhoppning om att din jul kommer bli alldeles fantastisk, inkluderande och till och med välsignad, säger vi: God jul!

Via Damon hittar jag det här fullkomligt hårresande klippet. Under en kampanj i New York där folkmassor satte sig på cyklar och cyklade genom staden i en fredlig protest mot bilismen fick en polis plötsligt spel. Han siktar in sig på en cyklist och knuffar, helt oprovocerat över trottoaren. Det hade kunnat sluta hur som helst.

Polismannen själv hävdade att cyklisten hade knuffat honom innan han knuffade tillbaka. Och först fem månader senare väcks åtal efter att en turist råkat filma händelsen och lagt ut klippet på youtube.

Och man kan inte annat än att skaka på huvudet åt ett sådant här klipp:

* Årets-bästa-listorna har börjat den här veckan. Så också i den kristna flygeln av bloggvärlden. Johan Stenberg har korat Årets blogg, i tre kategorier.

* Norra Sveriges sötaste brödrapar innehåller en ord-fascist.

* Underbaraclara skriver bra i en krönika hos Rädda barnen:

Den 13 september 2008, tjugotvå år gammal, gick jag nerför altargången. Vissa höjde på ögonbrynen och undrade om det verkligen är klokt att gifta sig i så ung ålder? Men jag vet precis hur klokt det är. För livet är kort, oförutsägbart och orättvist. Någon föds förlamad. Någon har en pappa som super. Någon har en underbar mamma – som dör i cancer. Livet är inte rättvist. Och om framtiden vet vi ingenting. Det enda vi känner till är det som finns här just nu. Och det får inte slarvas bort i ilska eller bitterhet. Alla måste vi gå igenom tunga saker, men inget säger att vi måste stanna kvar där för alltid. Ingenting säger att vi för den skull måste vara offer. Livet är inte rättvist men Gud är god. Och det goda han gett mig; ett bra jobb, en fantastisk man och fina minnen av en underbar mamma, är jag evigt tacksam över. Och gör mitt bästa för att ta vara på.

* Jag har funderat en stund på vad nästa stora funktion i mobilen kommer vara. Men så ser jag filmen som rätar ut alla frågetecken.

* Det här var lite läckert. Och om det inte det är photoshoppat måste vi titulera Narnia-Tobias den mest gråa av människor.

* Alldeles för sent ser jag att Grannkyrkan också gjort en bedömning av Samfundets hemsidor. Men ger bara poäng utifrån hur många som gör något på ”namnet Jesus”.

* Uttråkad? Här är sidan som tipsar om sätt att döda tid.

* Angående Ulf Ekmans samtal med missionskyrkan bloggar föreståndare Göran Zettergren om en tid då Livets ord, med Runar Sörgaard i spetsen, i en motbön mot de med ”falsk lära”. Det låter som att det sannerligen var tid för ett samtal.

Ett nytt nummer av ung-magasinet Ikon kom nyss.

Det är singer-songwritern Jonathan Johansson som porträtteras. Och jag gillar Rickard Alvarssons, redaktör på Ikon, story bakom omslagsfotot.

Rikkard Häggbom, fotografen som skulle fota Jonathan Johansson, fick i uppdrag att porträttera på ett sätt som han aldrig trodde skulle få platsa i ett kristet magasin. ”Enda kriteriet är att det ska spegla en sårbar tro”.

Rikkard klädde av Jonathan, smetade in honom i blod, och resultatet är omslaget ovan.

Och jag vet inte om bilden egentligen säger mest om fotografens syn på vad som skulle vara ”tilltåtet” i ett kristet magasin… Men oavsett: Jag älskar omslaget.

Jag satt på tunnelbanan i morse och läste en artikel som jag inte kan skaka av mig. Som jag kanske inte vill skaka.

Det handlar om våldtäkter. Om soldater i rebellarmén i Kongo som använder sexuellt våld som vapen.
Och jag vet hur du reagerar nu. För du vet vad det handlar om. Du har råkat läsa om det förut. Minns hur du kväljde och ångrade att du någonsin läst. Du kanske redan har reflexslutat läsa för du vill inte påminnas om skiten.
Men läs vidare. Artikelförfattaren Anna Koblanck motiverar det kanske bäst. ”Om hon klarar av att berätta, så är världen skyldig att lyssna.”

Tillåt dig för en stund att bli riktigt bedrövad. Ha mod nog att släppa in en verklighet så verklig att vi inte få blunda för den. Det borde du ha råd med. Vi som när som helst kan krypa ner i vår ljumma chimär till verklighet som vi kallar vardag.

För det här är något av de vidrigaste som finns.

Rebecca Masika var 31 år när rebellerna stormade hennes hem. De knivmördade hennes man och styckade hans kropp framför ögonen på Rebecca. Soldaterna tvingade henne sedan att samla ihop makens styckade kroppsdelarna och lägga de på hög. Sedan pressas hon ner över likdelarna och soldaterna våldtar henne. Tolv män turas om. Makens huvud och armar ligger i blodbad runt under och runt henne samtidigt som främmande män, gång på gång, tränger in i henne.

Samtidigt som hon ligger där hör hon ljudet från hennes två tonåriga döttrar. De våldtas i rummet bredvid. De skriker. ”Du gör oss illa”.

Men vad ska hon göra. Hon våldtas ju av ett dussin män.

Händelsen är ingen engångsföreteelse. Våldtäkter används som vapen, ett sätt att kränka motståndarsidan, i Kongo. Och Rebeccas historia blir värre.
Läs, för Guds skull, hela artikeln här.

Berättelsen är ofattbar. Och desto viktigare för oss att göra allt vi kan för att förstå det.

Själv minns jag exakt när jag fick upp ögonen för att det jag undvikit att läsa inte försvinner bara för att jag undvikit att läsa. Hur mycket ”på riktigt” det faktiskt var.

Jag bor i Kongos grannland Zambia ett år och volontärarbetar i Miramba, en tätbefolkad fattig stadsdel i Livingstone. Jag och en av mina nyfunna vänner går utmed en av gatorna i området när vi plötslig hör skrik från ett av husen. En man kommer ut med en tvåårig flicka i famnen och mamman springer skrikande efter honom. Mannen går vidare, till synes oberörd. Bara ett tiotal meter framför oss. Mamman fortsätter skrika, dra i mannen, barnet och faller ibland ihop på marken för att sedan fortsätta slita och skrika. Barnet är förvirrat och chockat. Verkar vilja gråta, men det händer så mycket att hon inte riktigt kan. Fler sluter upp runtomkring. Även de börjar skrika.

Varken jag eller min vän förstår någonting. Han springer lite närmare för att försöka snappa upp vad som hänt. Han får tag på någon, frågar, stelnar till, vänder sig till mig och förklarar.

Mamman hade funnit mannen när han försökt ha sex med hennes två år gamla dotter. Påkommen hade han låtsats som ingenting, dragit på sig byxorna och gått rakt ut, med barnet fortsatt i famnen.

Jag blev fullkomligt tom och full av känslor på samma gång. Känslor – hat – som jag aldrig har upplevt varken förr eller senare. Där framför mig gick en man, några år äldre än jag själv, som försökt ha sex med en två år gammal tjej i rosa dräkt och små tofsar i håret. Jag har aldrig drabbats av en så ohämmad impuls av att ta till våld. Aldrig har det känts så naturligt, så frikopplat från alla konsekvenser.

Där och då tvingades jag in till en verklighet jag tidigare aldrig förstått. Som jag låtsats inte fanns. Som jag bekymmersfritt bläddrat förbi eftersom det stört min egen version av världen.

Vi kan inte låta det vara så. Bedöva och ursäkta med att vi har egna problem. Låtsas som att de har betydelse i jämförelse med en verklighet där människor våldtas av tolv män ovanpå sin makes kroppsdelar. Där tvååringar blir penetrerade av vuxna män.

Jag har börjat och slutat på den här texten flera gånger nu. Inte orkat med skiten. Och jag har ingen aning om du fortfarande läser. Inte heller vet jag hur jag ska avsluta den. Jag vill inte ge några pretentiösa förslag på vad du ska göra. Vad jag kan göra.

Och kanske är det allra lämpligast att bara lämna dig med en känsla av frustration.

För det farligaste vi kan göra är att inte engageras. Låtsas som att den overkliga verkligheten är overklig.

God jul.

Det hör sannerligen inte till vanligheterna att jag imponeras av Frälsningarméns lednings initiativförmåga. Eller deras informationsflöde.

Men jag vill ändå påstå att man har skött informationen ovanligt bra kring den ekonomiska kris som man har drabbats av.

Efter att Dagen skrev om de gigantiska besparingarna har ledaren Vic Poke skickat brev till kårerna där han med personligt tilltal försökt förtydliga vad som komma skall.

Och i ytterligare försök att förtydliga vad olika formuleringar egentligen betyder, vad förändring innebär, publicerar Frälsningsarmén nu en intervju med Vic Poke. Viralt! I HD-format!

Den 12 minuter långa intervjun är knappast något produktionsmässigt mästerverk, men den gör sitt jobb – informerar, förtydligar och finns tillgänglig för spridning.

Jag är imponerad. Frälsningsarmén går före. Och utan att dra för höga växlar vill jag mena att det visar på en nyvunnen insikt av vikten av både öppenhet och tydlighet.

Grattis, Frälsningsarmén.

Jag har hintat om det förut, visat er skisser i bökiga jpg-format. Men nu är allt det där ett minne blott.

Men nu har skisserna fått liv. Blivit klickbara och såntdär.Vi har helt enkelt skapat http://utveckling.dagen.se

Vi vill inte längre sitta ensamma och skissa. Så istället för att göra ändringar på ett ritbord lägger vi upp det i skarpt läge, klickbart med riktig känsla av hur det skulle kunna se ut för att både ni och vi kan skapa en uppfattning om hur det fungerar i praktiken.

Det kanske är ett arbetstidsmässigt självmord, det vet vi inte än, men för egen del förvånas jag över vilken skillnad det blev. Jag ser genast ett gäng saker som verkligen inte fungerar eller som blev direkt fult. Jag är till exempel mycket mer tveksam till att vänsterställa nyheterna nu. Inser också bättre hur menyvalens typsnitt inte alls fungerar.

Men än ska det inte dömas. Vi är inte ens i betaläge. Allt från skissbordet är inte implementerat, så det går inte att riktigt döma allt än. Men vi vill, trots det, öppna för er redan nu. Ge full insyn i hur vi tänker, hur vi arbetar och hur vi utvecklas.

På så sätt blir det enklare för oss att bolla snabba frågor till er när vi testar något nytt. Det blir enklare för er att snabbt reagera över hur fult och omöjligt någon del av sajten är. Och så vidare…

Så välkommen in på en rundtur på utveckling.dagen.se. Ett förstadie till betaversionen, helt enkelt.

Och självklart ska du kommentera åsikter om det redan nu. Såga, var neggo och kritisera. Det är nu vi kan göra något åt det.