Hejsvej.

Ville bara skriva att jag är tillbaka. Efter väderkompensationssemester i Turkiet där jag hamstrat solstrålar inför hösten kom jag hem utvilad och tänkte att det inte fanns bättre slut på semestern. Tills jag står framför lägenhetsdörren och inser att lägenhetsnyckeln är borta. Fint.

Efter en halv natt i korridoren, innan extranyckel kom, försvann det där utvilade och halva solstråleförrådet gick åt.

Hursomhelst. Semesterns slut innebär också Sommarreprisernas slut. Det verkar som att det fungerade bra. Tack för alla kommentarer! De både fördjupade och nyanserade. Precis som en blogg ska fungera! Några har mailat mig angående några blogginlägg. Er har jag ännu inte hunnit svara. För dagen har mestadels gått åt till just det. Att svara på mail.

Med tanke på båda läsarantal och bloggkommentarer känns det också skönt att det fortfarande finns några opublicerade guldkorn kvar att reprisera. Kanske till nästa semester?

Nu tar jag helg. Vi hörs på måndag. Vi har mycket nytt i bakfickan. Både inför nästa vecka och hösten.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Hade en kompis här för nån helg sedan. Han är inte kristen, och har egentligen aldrig varit i kyrkan förutom vid skolavslutningar. Men så var han här under helgen, inkl söndagen, och hängde på när vi gick till kyrkan.

Jag glömmer det (eller så beror det på att det inte händer så ofta), men det är alltid en annorlunda upplevelse att ha med sig en icke kyrkvan till en gudstjänst. I oro för att någon ska uppfattas för sekteristiskt eller för obekvämt blir man extremt känslig och börjar se gudstjänsten med sekulära ögon.

Så när vi sitter där och gudstjänsten börjar hör jag plötsligt hur det låter. Vilka konstiga ord vi använder. När mötestledaren hälsar oss välkomna och använder meningar som ”Vilken nåd det är att samlas inför Hans tron för lovpris” ryggar jag tillbaka. När hon fortsätter med att försöka förklara lovsång som ”toner som sträcker sig till Gud och behagar Honom” så börjar jag harkla mig, skrapa med foten och höra mig själv tyst säga ”nej, nej, nej.”. Sådär skulle mötesledaren aldrig pratat om det hade handlat om någon annan musik. Musik hon hade pratat om med sina okristna vänner. Men på något sätt blir vårt vokabulär om Lovsång och andra kristna företeelser unket. Som att vi bara tar fram det i det stängda rummet, och det aldrig behöver vädras i något annat sammanhang. Unket och…institutionerat.

Så börjar vi sjunga. Klockan är 11, en söndag. Alla i den unga församlingen är lika yrvakna. Hälften har säkert inte ens hunnit äta frukost. Ändå ska vi stå där och sjunga upbeat-låtar vi inte orkar koncentrera oss på, än mindre engagera oss i. Alla är obekväma. Allra mest ironiskt blir det när vi sjunger ”Gladsången” ledd av en gitarr och två vokalister. Vi sjunger för att vi ska, men det blir bara ironiskt att vi pratsjunger textrader som ”Jag kan sjunga dag och natt, om Din stora kärlek – för vi är så gladAAA” och låter som en kör zombies.

Allt blir extra tydligt för mig den här söndagsförmiddagen. Jag försöker koppla bort det, blundar och ber att min vän ändå ska känna och möta Gud mitt i allt.

Gudstjänsten är slut, vi går ut, och min kompis börjar skratta. Han tyckte såklart mycket var fånigt. Och läskigt, bitvis. Han förstod inte varför människor sträckte sina händer. Han tyckte folk kändes ”höga”. Han tyckte predikan, som delvis handlade om helanden, var skum. Men samtidigt var han inte negativ.

Sekt, blev ett ord som låg nära till hands. VI pratade en del om det. Sträckta händer, instoppade skjortor i kakibyxor och skrikande tungotal är normbilden av en sekt. Eller Livets ord (som förövrigt personifierar sekt för medelsvensken). Det har media sagt. Aktuellt och fyrans nyheter har visat videosnuttar på det.
Samtalet glider in på hur det skulle ”få” se ut? Om Gud fanns, alltså. Om Han hade skapat människan för att ha en relation med Honom. Om människor hade upplevt att de hade en andlig kontakt med Gud, ett hjärta som sprängdes av ”tack!” och en längtan efter mer av relationen med Han som skapat allt. Hur hade det ”fått” se ut?

Efteråt kände jag mig stolt. För församlingen. För även om de var trötta så försökte de vara ärliga i sin lovsång. Att det kändes halvhjärtat i upbeat-låtar är både förståeligt och förlåtligt. Mötesledaren kändes, trots det religiösa vokabuläret, ärlig och uppriktig och, typ, nykär i Gud. Det syntes i hennes ögon. Det syntes på det sättet hon försökte krama ur sig beskrivande ord om Honom. Eller att predikanten pratade om helanden som en del av av det kristna livet. Om besvikelser för att bönesvar uteblev som en del av det kristna livet. Det kändes ärligt.
Så när församlingen sträckte sina händer i lovsång, slöt sina ögon i bön, och gjorde massa andra sekteristiskt betingade saker, kändes det inte obekvämt. Snarare äkta.

Vi hade ett intressant samtal. Och jag lärde mig flera saker. Hur vi förlorar trovärdighet genom att försöka vara ”coola” (eller vara andlig på ett världsligt sätt, som man hade sagt på frikyrkosvenska).
Men främst hur viktigt det är att vi uppdaterar oss. Låter det vädras lite i vårt firkyrkospråk, musik, tänkande och utsätta oss för att granskas av de som annars bara får en bild av oss genom vinklade Kalla Fakta-reportage.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Om kristna människor hade varit en reklamfilm så hade vi varit en för nåt tvättmedel. Som små dubbade idyllfamiljer hade vi gått runt och gnistrat och spelat perfekta i våra perfekta hem. Helt utan brister, och samtidigt lite arrogant påminnande om att andra borde ha det lika fint hemma hos dem (och skaffa vårt tvättmedel).

Jag vet inte hur många gånger jag träffat både kristna och okristna som har beskrivit oss på liknande sätt. Den okristne som drar sig för att berätta något de gjort eller vart med om för att inte bli dömd, eller den kristne som noga väljer sina ord i rädsla för att få ett präktigt pekfinger i ansiktet om hur de borde leva sina kristna liv.

Vad är det som får oss kristna att städa vår yta till perfektion, och dra oss för att visa våra svagheter? Gör vi oss inte en otjänst när vi jämt tvingar oss själva att hålla uppe perfekta fasader? Vad hade hänt om vi istället hade börjat bejaka och uppmuntra svaghet? Om predikningarna hade börjat innehålla fler historier om misslyckanden. Om vi börjat blotta oss lite mer. Berättat hur jobbigt vi har det i våra äktenskap, delat våra tvivel på Guds existens, Bibelns trovärdighet eller förklara hur mycket du skäms för att berätta att du är kristen! Hade vi genom att bli mer sårbara också blivit mer…mänskliga?

Hur skapar vi ett klimat i kyrkan där vi inser att vi alla är lika stora syndare, och totalt beroende av förlåtelse och nåd? Där föraktet för synden inte går före kärleken till syndaren.

Nyckeln är kanske sårbarhet. Att lägga ner stoltheten, den fina ytan och våga dela något inför dina trossyskon. Inte nödvändigtvis hela församlingen, men någon som du känner förtroende för.
Tänk när vi som kyrka vågar vara brustna inför varandra. Vilken härlig församling! Som stöttar varandra när man inte räcker till. Som hjälper varandra upp när man faller. Som känner varandra utan och innan för att man vet effekten av bekännelse och kraften av förståelse.

Eller med andra ord: Tänk när kristna är en definition av kärlek istället för påklistrad tvättmedelsreklam.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Maria Hallman heter någon som har skrivit en bok ”Homosexualitet är synd”. Till detta har hon gjort en reklamfilm. Antagligen det mest absurda jag sett någonsin i reklamfilmsväg.

Första frågan som reser sig är ju förstås: Hur gör man videoreklam för en bok med titeln ”Homosexualitet är en synd”? Gör man den dyster? Målar upp skräckscenarior? Tar man med bilder på cancerbölder? Eller gör man den neutral? Ger ett sken av att objektivt granskat Bibelns texter och kommit fram till en sanning?

Närå. Man väljer att köra en upptempolåt med en sprudlande glad Maria Hallman som slår ut händerna, gnistrar med sitt leende och flörtar med oss. Filmens skulle lika gärna kunna ropa ”Homosexuella lever ett syndigt liv! Wohooooo! Let’s go! för 149kr + frakt”

Vidare undrar man: Vilka är målgruppen? De kristna? Som gläds över att någon äntligen lyckats släppa en bok där man offentligt målar synd i pannan på människor som lever i homosexuella förhållanden? ”Äntligen har någon släppt en bok om det!”
De homosexuella? Som alltid undrat om det verkligen är synd? ”Äntligen kan jag läsa facit!”

Det är tråkigt och konstigt att kristna älskar att basunera ut livstilssynder. Oavsett vad vi tycker i frågan kan jag inte för mitt liv förstå vad vi tjänar på att skriva en bok och sätta den dömande titeln ”Homosexualitet är synd”.
Jaha?
Det hade inte varit lika uppseendeväckande om det hade varit lögner, avundsjuka, eller ett vardagsbeteende vi gör då och då och som jag borde prioritera bort.
Men här handlar det om mäniskor som är kära i andra av samma kön. Som byggt sina liv till det Maria Hallman slår ut händerna och glatt kategoriserar synd.

Det är ok att kalla det synd. För vi är alla syndare. Jag är syndare. Men det är sjukt och respektlöst att vi måste skrika ut det, hamra fast det.
Vem tjänar på det?
Hade vi inte tjänat mer på att säga ”Gud älskar syndare”? Hjälpa människor att själva finna Gud innan vi fastslår vad i människors liv som är synd? Räcker det inte bara att vi alla är syndare?

Genom att stämpla och kategorisera enligt boktiteln distanserar vi oss. Och så sitter vi sedan där på varsin sida och hojtar slagord mot varandra. ”Homofober”, ”Cancersvulster”.

Konstigt, konstigt, konstigt, Maria Hallman.

Se filmen:

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Jag var på familjegudstjänst i söndags. Fast inte på ”familjgudstjänst”. För så heter det ju inte längre. Det slår mig när sitter där i kyrkbänken. ”Familjegudstjänst” har blivit kyrkans nya ickeord. Ett tabu, om så vill. Det är som att församlingsledningar runt om i hela Sverige utvecklat en gemensam allergi mot ordet. Att det är ok att kalla det vad som helst sålänge ”familjegudstjänst” undviks.
Istället har man namn som ”Gudstjänst för stora och små”, ”Gudstjänst för alla generationer” eller ”Tillsammansgudstjänst”. En del kyrkor tar i extra mycket och döper helt friassocierat till ”ABC-gudstjänst” eller ”Äventyret”.

Det är såklart inte helt oävet. Antagligen har kyrkor landet över gått igenom samma kris. Familjegudstjänsterna har känts uteslutande för dem utan familj och unga vuxna och så har den där tredje söndagen varannan månad bara blivit en gudstjänst för barnvagnsfamiljer.
Att byta namn är antagligen bara ett enkelt psykologiskt knep för att få dit dem som känt sig uteslutna av ordet ”familjegudstjänst”. Ett klassiskt föräldrapsykknep.
Mina föräldrar gjorde en liknande grej med mig och mitt mjölkdrickande. Jag vägrade dricka utgången mjölk. Då hällde de helt enkelt i den utgångna mjölken i mjölkpaket där bästföre-datumet inte gått ut och ställde fram för mig att drick. Och jag drack. Precis som de familjelösa masar sig till ”Tillsammansgudstjänsten” eller ”Äventyret” i tro att det är en gudstjänst utan ”familj” före.

Sen kan man fråga sig om man känner sig mindre utesluten under gudstjänsten bara för att den har ett annat namn. Om problemet inte ligger på en annan nivå? För precis som jag visste att mina föräldrar fifflat med mjölken är väl känslan under en familjegudstjänst fortfarande densamma? Att gudstjänsten inte är för mig, utan för familjer?

Den känslan hade iaf jag i söndags när jag satt där i bänkraden och barnen for upp och ner från scenen och kändes som söta paljetter i ett skådespel.
Jörgen Lithell, barnevangelist (och son till grundaren av korvfabriken Lithells – där fick ni dagens frikyrkoskvaller), ledde gudstjänsten och hade tränat en barnkör till mötet. Under fyra minuter under mötet lyckades han dock sätta fingret på problemet. Vi samlades i grupper om fyra i bänkraderna och fick minuterna på oss att diskutera ”Hur ska vi göra för att alla generationer och alla sorters människor med alla sorters musiksmaker kan samlas under samma tak?”. Kyrkan är relativt ensamma med att försöka samla alla åldrar och personligheter. Men vi verkar beslutsamma med att det ska gå. Såna här samtal kanske leder till förståelsen att det inte går, eller uppenbarelsen hur det ska gå.

Men tills dess sitter vi där på bänkraderna under ”Tillsammansgudstjänsten” och känner oss pålurad utgången mjölk.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Per Gessle spelas på radion under ett av mina favoritprogram. Jag blir lika förvånad varje gång. Jag kan för mitt liv inte förstå hur denne man kan få så mycket utrymme. Hur han kan uppskattas så mycket. Hur svenska folket – som annars beskaffats med en ganska god musiksmak – har förtrollats av denna 40(50?)-åriga låtsastonårings solnedgångs-låtar.
”En händig man” spelas och Gessle pressar sin röst hes. Jag blir nästan arg. Känner att mina öron blir kränkta. Men jag byter inte kanal. Då kommer jag glömma att byta tillbaka. Och det här programmet vill jag höra. De har bara gjort ett snedsteg, intalar jag mig. Egentligen har de menat att spela något annat. Kommit på det försent. Inte kunnat bryta. Så jag fortsätter lyssna. Försöker inte bry mig.
Det misslyckas.

Det är som att Gessle hittat en lucka i den svenska musiksjälen. Ett säkerhetshål i våra musikaliska gener som vi ännu inte lyckats täppa till. Som att han med sitt låtsaskänsliga darr på rösten trängt sig in i vårt förstånd, slagit bort all sans och reson och nått in till konsument-nerven. I blindo och impulsartat springer vi ut och köper låtar, skivor, konsertbiljetter. Det måste handla om en bugg vi ännu inte löst. Som behöver några generationer till på sig för att komma till besinning.
Hur kan han annars komma undan med ett namn som ”Gyllene tider”? (Vad är det? Ett coverband från Västerås som spelar 60-talshits?)
Hur kan man annars få ett genombrott med ”Tänk att få sätta på flickorna på TV2”?
Hur kan vi annars charmas av någon som sjunger med stängda ögon och spänd överläpp?

Per Gessle är vårt lands svar på Julio Iglesias. Smörmannen som lyckades charma tonårtssnärtor med att darra på rösten i rätt tillfälle i sina låtar. Gessle är den mannen på svenska. Gessle har justerat vad svensk sexappeal är. Genom sitt inträde på svenska popscenen visade han hur svensk radhussexighet gestaltas. Det var ett begrepp vi tidigare inte visste om fanns. Men helt plötsligt står det klart. Hur man gör för att vinna tjejer. Det spelar ingen roll att det inte finns någon reson bakom det. Vi är fötrollade. Av mannen som fostrat generationer i hur man får låtar att vara innehållslöst känslosamma. Hur man spelar gitarr med axlar i öronhöjd. Hur man visksjunger.

Snart ser vi antagligen Enrique Gessle i Sverige. En mer uthållig version av Joakim Hillson som med sin pappas pengar och gener kommer fortsätta plåga oss. Kanske något justerat. Kanske genom ytterligare ett säkerhetshål.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Sverige är ett av världens länder som ligger i framkant när det gäller teknisk utveckling. Vi har bussar som ropar ut var vi är med automatik, gps:er som räknar avstånd, mobiltelefoner där vi kan prata och titta på varandra. Vi har till och med pissoarer som automatiskt spolar efter oss.

Men av någon anledning på har vi i stockholm, detta svenska kapitolium, vägrat utvecklas när det gäller bussbiljetter.
För då ska busschaufförer ta upp en 1800-tals stämpel, stämpla en teststämpel på kladdpapper, för att eventuellt skruva fram rätt tid, och sedan sätta en blöt bläckstämpel på en pappersremsa.

I det annars så perfekt moderna sverige är detta för mig en gåta.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Jag hade antagligen aldrig gått om inte en nära vän insisterade på att jag behövde komma ut.

Så vi gick. Till bingohallen. Ja, en såndär med en person som sitter och ropar ut nummer med tillhörande bokstav och pensionärer som kluddar för siffror med specialutformade bingomarkeringspennor. Dit gick vi.
För det hade min väns kompisar testat tidigare, och då hade det vart kul.

Härmed avlägger jag därför följande extrem subjektiva (och något cyniska) rapport:

* Bingohallar är en pensionärers planet.
När de stegar in genom de avskärmade portarna klär de av sig allt vad som heter samhälle. Här inne existerar bara bingo, tanter och farbröder. Eventuellt några medelålders med tunnt, slitet hår och rökrynkiga överläppar.

* Unga människor är utomjordingar
Tydligast blir detta när vi, två killar och två tjejer, kommer och förläget (och förundrat!) frågar personalen (dvs de riktigt institutionerade) om hjälp. Damen granskar oss noga från topp till tå, suckar lite, och säger sedan ”Jaaaaa, har ni åldern inne då”. Vi har precis läst och lätt fnissat åt de stränga reglerna där vi bland annat sett minimiåldern på 18 år.
– Du där, till exempel. Har du verkligen åldern inne, säger hon och pekar på mig.
– Kan jag få se legitimation.
Jag dööööör. Jag har släpat mig in på en himla bingohall och ska nu skämmas ut genom att visa upp leg. Leg på bingohall. Jag som är 6 år över gränsen.
– Skämtar du med mig eller?, försöker jag coolt få fram samtidigt som jag, högröd, plockar fram plånbok och räcker fram mitt körkort och känner hur pensionärers blick bränner mig i nacken. Som att de vill flå mig och äta mig som bingosnacks.
– Jaha. Du har körkort. Då får vi väl anta att du är ok. Eller har du snott brorsans?, säger damen på fullaste allvar och granskar noga mitt körkort.
Här dyker flera frågor upp:
Vem fejkar ett leg för att gå och spela bingo? Har bingohallen varit med om detta förut? Är detta lika utbrett som falska leg på krog? Är bingo ett ungdomsfenomen som jag missat? Är det här någonting som man sitter och pratar om i skolbänkarna? ”Hörru, haru fixat leg till bingon? Kolla om du inte kan låna brorsans körkort!”

* Bingodamer kan få en att känna sig värdelös
Väl vid borden står den hotfulla bingodamen lutad över mig. Nu när jag har uppvisat godkänd ålder vill hon ta hand om mig. Adoptera mig. Göra mig till hennes egen. Så att jag kommer tillbaka. Om och om igen. Tills de har mig fast. Hon står där som en pomperipossa som dreglar efter hans och greta, och glor på min bingobricka när jag prickar in siffrorna. När jag inte hinner pricka i min siffra tillräckligt snabbt pekar hon suckande ut den åt mig. Jag blir stressad. Kommer efter igen. En gång tar hon upp en egen penna och kluddar i åt mig. Kanske är det ett försök att vara snäll. Pomperipossa-snäll. Jag känner mig liten. Och värdelös.

*Bingorösten vill dö
En uppgiven röst ljuder ur högtalarna ”Niklas 38, trea, åtta”. Det låter som hon plågas. Som att varje stavelse är en suck. Som att hon gett upp hoppet om dagen. När hon sedan bekräftar att någon fått bingo så är det som att all luft går ur henne. Som att ordet ”bingo” är en bekräftelse på att livet sucks. Som att hon är fången på planetet pensionär och insett att hon alltid kommer finnas där.

40 minuter senare står vi utanför bingohallen hundra kronor fattigare. Och skrattar. En upplevelse rikare

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Hörrni, ni kristna som läser den här bloggen. Är ni inte trötta på att ni aldrig ser nån väckelse? Att ni aldrig ser stora genombrott? Att alltid nöja er med att se ”det stora i de små händelserna i vardagen”? Är ni inte trötta på att ni så sällan får ta i från tårna och göra nåt ordentligt som påverkar en större massa. Som gör att du och andra aldrig blir detsamma igen?
Oftare?
Jämt?

Själv är jag så sjukt trött på medelmåtteriet. Vart finns de där William Booth’isarna? Dagens Johannes Döparen’s? Sveriges Paulus’ar? Varför genererar vi (i Sverige) så få stolliga, sunda (nej, det är ingen paradox. Det krävs stollighet för att göra skillnad, men det krävs sundhet för att få mängder att hänga på – Kristi brud är exempel på bara stollig), kristna ledare? Föregångare? Som har skarpa sinnen för vad som är rätt, vilka områden vi – kristna – kan slå igenom just nu?

Är ni inte trötta på att vara medelmåttiga?

”A” satt och ojade sig om det här för ett tag sedan. Han menade att han hade så jobbigt med det kristna. Jo, han trodde på Gud, och visst, han var ”kristen”. Men han var så trött på att leva halvdant. I halvmesyr. Att känna att han alltid lämnade kyrkan med samma känsla: ”Hjälp vad mesigt”. Om han skulle vara kristen så ville han löpa hela linan ut. Han vill l-e-v-a kristen. Sluta snacka, leva fullt ut. Göra vad som krävdes.
Men sen kom han fram till att han inte orkade.

Jag håller med honom. Jag orkar inte heller. Det krävs mycket. Och det kräver att man drar hela tiden. Det borde startas ett nätverk för stolliga, sunda kristna. Eller de som vill vara stolliga sunda kristna. Att peppa varandra. Att dra varandra.

För oss som vill vara stolliga, men inte vågar löpa hela linan ut, så försöker vi på andra sätt (och här är vi många!). Vi söker oss oftast inåt i kyrkligheten. Är internradikala. Säger saker som att ”vårt missionsfält är att peppa de redan kristna att bli radikalare”. Och så skapar vi skolor, kampanjer, siter och material för att peppa andra att nå de som vi själva aktar oss för. Men den introverta förkunnelsen tenderar att bli lätt ihålig när man inte skördat framgång utanför kyrkans väggar.

Vi behöver fler Davids. Jag vill vara en David. Vi skulle behöva nån återhämtningskurs. En anonym så även vi kristna med stor stolthet inte offentligt inte hade gått i spillror. En variant av AA. Anonyma Religiösa? Som väcker oss från sekulariseringens vagga. Som hjälper oss slå oss på bröstet och se vår potential som kristus soldater?

I mars slutar jag min tjänst i frälsis. Då ska jag göra något annat. Då ska jag inte sitta på ett kontor och jobba med att andra ska bli soldater för Jesus. Då vill jag själv vara en soldat för Jesus. Möta vanligt folk. Inte sitta i ett rum i min lägenhet utan kontakt med andra.

Sen kanske det är skitsnack. Men nu har jag tänkt tanken i alla fall. Alltid ett steg framåt, lurar jag mig själv.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

På tågstationen påväg hem från ett födelsedagsparty i Sydney sätter sig Kristofer och vår resekamrat somjagintevetnamnetpå på en bänk. Jag står. Är trött på att sitta. Slänger min väska emellan de båda. Går bort en bit. Strosar. Kollar tågtidtabellen. Strosar lite till. Kollar tågtidtabellen igen. Tåget kommer. Vi går på.
Tåget hinner åka fyra stationer innan Kristofer helt lugnt frågar ”Var är din väska?”.

CRAP! Den ligger kvar där på bänken. Jag hade inte en tanke på den, varken Kris eller resekamraten somjagintevetnamnetpå hade tänkt på den och här satt vi nu. Fyra stationer från en liten förort som gjort sig känd för ha arga invårare, inga snälla mellanmjölkssvenska damer som snällt går med min väska till närmaste biljettlucka.

Kristofer och jag hoppar av och jag är fullkomligt förtvivlad. Inte för att jag har något värdefullt i väskan, utan bara för att det är min fina, fina väska. Jag är helt uppe i varv och anklagar mig själv hårt för hur oansvarig jag var. Men mest anmärkningsvärt är hur jag kastar mig själv på Jesus.
I total desperation blottar jag mig helt för Jesus och ber med brustet hjärta honom om nåd. Nåd, nåd, nåd. Hjälp mig i denna utsatta situation. Hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig. Jag ville verkligen ha tillbaka min väska. Och det är förståeligt på många sätt. Det hade verkligen pajat min kväll och kanske resten av resan. Jag är extremt hård mot mig själv när jag begår misstag (särskilt klantiga och uppenbara).
Men ändå.

Samtidigt som jag sitter där, helt uppgivet beroende av Gud i mina böner så slår det mig hur extremt fånigt det är. Och hur tragiskt det är. Att en sketen väska för några hundralappar utan något egentligt värdefullt innehåll som ska få mig på mina bara knän. Är det detta som ska krävas för att jag – med hela hjärtat – tillber Gud?

Jag kände hur Gud talar till mig ganska starkt där jag satt med böjt huvud mellan tågvagnssätena. Vad i det här är det som fått mig att bli så brusten i min bön? Så sårad, så känslig och så totalt överlåten i förtröstan på Jesus? Och hur kan jag dra nytta av den nyckeln till mitt vanliga böneliv och bli lika passionerad?

Jag förundras fortfarande över den sorgen, men inte minst den lycka som sköljde över mig när vi sakta gled in på tågstationen i Newtown och jag såg min gröna lilla väska ligga kvar där på bänken, drygt 20 minuter efter vi lämnat den där. Jag var toklycklig, hoppande, dansande glad.

Gud, hjälp mig förstå mig själv.