Det är min namnsdag i dag, som några av er uppmärksammat. Fint.

Här på redaktionen var de till och med så söta att de skickade ut ett massmail med påminnelsen. Fint det också.
I det utskickade mailet fanns en förklaring på namnet Emanuel. Så att man vet vad man firar, liksom.
I förklaringen står bland annat:

”Kring år 1900 var namnet mycket vanligt, framför allt inom frikyrkorörelsen, liksom i slutet av 1900-talet.”

Mitt säger alltså en hel del mer om mig själv än vad jag förstått. Jag hinner inte mer än presentera mig innan folk ha kategoriserat mig so frikyrkobarn, namngiven (*raderar ”döpt”* – att det har en annan betydelse har jag lärt mig den hårda vägen) av ”mycket” frikyrkliga föräldrar, uppväxt med söndagsskola, drillad i frikyrkoapologetik, och utflugen med lite svartvit syn på det mesta.

Fint. Bara genom att jag presenterar mig lägger jag upp en smashboll för att få placeras i frikyrkobarnsfacket.
Det inser jag först nu. Först i dag. På min namnsdag.
Jag som alltid gillat mitt namn.

Äh. Nu doserar vi lite perspektiv på det här med en titt på killen med det misslyckade frieriet igen.