Devar verkligen ett intensivt besök på Livets ord. Och det hade varit roligt att vara där längre. Så blev det tyvärr inte den här gången.

Men här följer några intryck och minnesbilder::

Nästanscouter.

Livets ord har egna scouter. Men de är inte anslutna till något av de fem scoutförbunden så då får de kalla sig något annat. ”Pionjärerna”, valde de. Ett 20-30-tal som träffas varje vecka och åker på läger ibland. Och allt är alternativt. Skjortor, halsdukar, märken – men med scoutingtanke.

”Vi fick inte vara med i scoutförbundet” sa killen jag pratade med, så ledsen att jag ville lägga armen om honom. Det är inte så lätt att slå sig in i scoutförbundet i dag, om man inte vill gå in i något av de befintliga. Fråga Pingströrelsens Royal Rangers.

Men så tänker jag på Frälsningsarméns scoutförbund. Ett av fem, men med bara några tusen scouter (lokalavdelningar inom SSF är större än så). Ett förbund som dessutom kämpar med sjunkande medlemsantal.

Vad säger ni frälsisar? Kan ni inte släppa in de här avartsscouterna i förbundet? Så de också får kalla sig scouter?

Killen verkade så himla ledsen..

***

Bokulfställning

Det fanns ett boktält på Europakonferensen. Alla kristna konferenser med självaktning har såklart boktält. Men här var en skillnad. Medan man på andra ställen delar upp i boktyper och genrer har man här bara två delar.

Ulf Ekman. Och resten.

Se själv: Ett stort bokställ, ett bord och två ”snurror” (det spelade ingen roll hur mkt jag backade – jag fick inte med allt!)

***

Siewert Öholms intervjubok valde verkligen DaVincikodens typsnitt. Jag fnissar vid bara tanken på alla de samtalskvällar svensk kristenhet och inte minst Livets ord har haft kring denna bok.

***

Livets ords pressansvarige, Magnus Dahlberg kommer fram och hälsar.

– Jaha. Så du tycker att det är snygga tjejer här, haha!

Och så fortsatte det. Likadant med Jaktlund. Bara minuter efter bloggpostning hoppar han upp.

– Jaha, jag har hört att någon menat att det inte kan vara en slump att vi bara har manliga talare, haha!

Mycket sympatisk man det där, med oerhörd koll, öppenhet och glimt i ögat. Livets ord har sannolikgt honom att tacka för mycket av den allt mer nyanserade bilden av församlingen.

***

Barnens Livets ord

Den där tjuvlyssningen jag postade häromdagen? Den kunde inte ha mer fel.

Livets ord har byggt ett tivoli.
Bara för barnen.
Och det mesta är gratis.

Jag vet, det låter helt sjukt. Och jag kunde knappt göra annat än att gå runt och skratta.

Vi pratar sockervadd, gigantiska hoppborgar, hinderbanor, studsmattor, snickerier, pingistält, fotboll, minigolfbanor, glass, leksakstält och ett zoo(!). 

När andra kristna konferenser på sin höjd ger barnen ett tält att barnvaktas i under tiden de vuxna går ”på de riktiga mötena” satsar Livets ord till synes mest på barnen. Det är deras aktivitetsområde som tar störst plats. Och det är öppet mellan mötena.

Hade jag vart tio hade jag aldrig – aldrig – velat lämna.

Smart på så många nivåer.

Jag tog ett gäng bilder, men de är så många så de passar sig bäst i bildspel. Se bildspelet här.

***

Foodcourten

Det är snyggare än Frizon, mer påkostat och gott.

(och hey – på den här blden är det åtminstone två med kakibyxor. Skönt. Mina fördomar var livrädda för att dö där ett tag)

Det var allt jag hade.

Tack för en annorlunda upplevelse!

Nästa gång ska jag ta mig tid för mötet också.

Det blev kort i Uppsala. Väldigt kort. Och väldigt lite tid för bloggposter och annat webbrelaterat. Mer tid för häng, träffa lite läsare, mingla och Carl-Henric.

Imorgon, när jag sovit, blir det lite till. Bilder och grejer.

Hörs då.

Godnatt.

Hans Weichbrodt har avslutat sin predikan. Och kvällsmötet här håller på att lida mot sitt slut.

Ett fint möte. Även om jag var fullt upptagen med att samla intryck. Som killarna framför mig i bänkraden. En brokig blandning av häftiga, nördiga och vanliga. Och till synes helt vansinnigt förälskade i Jesus. Eller den lilla fontänen i blomkrukan längst fram – det enda tecknet på total avsaknad av smak för scensmyckning (ok, jag är inte helt förtjust i den frigolitliknande tempelväggen heller – men det är mer vägg än utsmyckning).

Äh. Hinner inte skriva mer. Prenumeranter kommer fram och är trevliga. Pratar och sånt. Och så helt plötsligt så kommer en värd och knuffar ut oss.

Hela lokalen ska tömmas innan nåt band ska spela.

Vi hörs snart.

Trot eller ej. Men även jag, en gammal(?) frälsissoldat, träffar på folk jag känner här. Bekanta som man träffar på tillfällen som dessa. Ni vet hur det är.

Så möts vi i dörren under predikan. Jag påväg in, hon på väg ut. Vi som redan hälsat en gång har nu den enda gemensamma nämnare predikan som just pågår.

Hon: Vad bra det är!

Jag: Ja, visst är det!

Och det är uppenbart att vi nyss skulle kunna ha lyssnat på stumfilm och ändå utväxlat samma konversation.

Hon: Har du hört honom innan? Det är första gången jag hör honom.

Jag: Ok, ja, jag har hört honom innan.

…hör jag mig själv säga. Jag som aldrig ens hört Hans Weichbrodt innan.

Men nåt ska man ju säga. Där i dörren.

Jag känner mig lite rastlös. Som att det behövs göras något nytt. Något som jag inte gjort förut.

Så jag funderar: Ska vi åka till Livets ord i dag?

Jag har inte varit där tidigare. Och vad kan bli mer livetsordigt än en Livets ord-konferens 25-årsjubileum? Det känns som ett givet tillfälle?

Vad tycker ni. Ska vi åka? Bara för en dag?

Jag skulle ju givetvis ta med mig bloggen.

Något som Livets ord – i likhet med andra västerländska, framgångsrika församlingar – verkligen lyckats anamma är videoproduktioner. Den videopresentation är så långt ifrån kyrkors trötta powepointpresentationer att det närmast kan liknas med proffsproduktioner på någon av Sveriges större kanaler.

Den grafiska profilen till konferensen är fantastiskt fräsch, och när den sedan översätts i presentation av både program för veckan och presentation av talare så blir det… Ja, fantastiskt.

(hemskt ledsen för den kackiga bildkvaliteten)

Vilken eftermiddag det har varit här!

Ett gigantiskt tivoli har byggts upp för barn. Mer om det i senare postning.

Kvällsmötet här på Livets ord har börjat. Det är läckert att vara i lokalen om man inte varit här tidigare. Men lokalen är mycket mindre än vad jag trodde. Och den tempelliknande muren längst fram också lägre än jag uppfattat.

Men lovsången är densamma som jag både trott och hört. Välrepeterat och med obligatoriskt efterföljande tungotal som brygga in i nästa sång.

Vad grejen är med det står fortfarande oklart.

…är Livets ords kors. Ni vet det där som sattes ovanför byggnaden och skulle synas över hela Uppsala?

Överreklamerat. Det når knappt ovanför byggnaden själv.

Se själva (och är det inte ett par kakibyxor mannen i förgrunden bär? De första hittills isf)

Det är en storartad organisation bakom denna konferens. Inne i foajen till Livets ords gigantiska byggnad är fyra inchekningsdatorer uppställda där man på ett ytterst smidigt sätt kan få ett eget inlogg till det trådlösa nätverket.

Så sätter jag mig och loggar in. Postar några bloggposter och går sedan in på mina vanliga favoritsidor.

En av dem är Knuff.se. En portal som sammanfattar vad bloggar i Sverige har skrivit om det dygnet. En slags alternativ löpsedel, helt enkelt.

Men tji fick jag:

Livets ord censurerar helt enkelt knuff.se pga porr.

Det har säkert sina väldigt naturliga förklaringar, men just nu roar detta mig mycket.

Uppdaterat:
Internetvetare har nu klargjort att det inte nödvändigtvis är LO, utan OpenDNS som gör blockeringen.

Carl-Henric Jaktlund har tagit emot mig här och visat mig runt. Vant guidar han runt bland de olika tälten, husen och förklarar dess funktioner. Han är som en infödd.

Men mest av allt tänker han på sin blogg.

”Vänta lite” kan han plötsligt säga och så flyger han iväg för att ta en bild. ”Det där blir en bra bloggpost” säger han mumlar något om att det gäller att samla på sig.

Och så sätter vi oss och bloggar iväg. Och som mannen bloggar.

Hela hans väsen blir helt fokuserat på datorskärmen. Ögon och fingrar arbetar intensivt, men resten av kroppen är helt slapp. Ryggraden kroknar och hela ansiktet liksom hänger. När saliv så börjar samlas i munnen så reflexräddar han dregglet med ett *srrrlp*.

Och så fortsätter det. Knapper på tangenterna och ett *srrrlp*. 

Det är roligt detta.