Jag kan köpa att grejen med att vi, trots att det är 2009, fortfarande tycker det är läckert med budskap tryckta på t-shirt. Jag kan till och med köpa att vi som upptäckt Gud och sånt gillar att skylta med det över bröstet.

Och rent generellt tycker jag att, när man har ett budskap, inleda med en chock för att få uppmärksamhet.

Där kan man väl säga att rörelsen Passion for Christ lyckas med t-shirt-tryck som Ex-hycklare, Ex-ateist, Ex-slav osv.

Men frågan är om man inte passerar gränsen för ”information jag inte behöver se på en t-shirt” med den här tishan:

Köp den här för tio dollar, vettja. Finns för både tjej och kille.

Rörelsen har även gjort en film där de förklarar bakgrunden till just den här t-shirten. Mycket speciellt:

Vilken grej det blev! Efter att ha överösts med tips om att 22 missionärer skulle avrättas under i Afghanistan ikväll började vi leta efter någon som kunde bekräfta uppgiften. Enligt vissa som hörde av sig till Dagen handlade det till och med om svenska missionärer.

Men ingenstans fanns bekräftade rykten. Bara ”folk som fått det från folk”. Inga medier rapporterade om det. Inga myndigheter. Inga missionsorganisationer.

Klockan 15:40 la jag därför ut en bloggpost där jag bad om er hjälp. Vi puffade den på ettan för att nå ut ännu bredare. Vi förstod att många hade nåtts av meddelandet att missionärernas livsfara. 

En och en halv timme senare kunde vi publicera en färdig artikel där vi avslöjade att meddelandet var fejk. Ett ”hoax”, ett kedjebrev som fått spinn.

Och allt var på grund det engagemang ni läsare gav.

Ni ringde Svenska afghankommittén, ni googlade och hittade bloggar, ni mailade in kopior på de mail och sms ni fått, ni uppgav namn som funnits som avsändare, ni rapporterade om vänner som nyligen kommit hem från Afghanistan och uppgett att det inte finns några missionärer på plats.

Till sist hittade vi vad som såg ut att vara det första mailet till Sverige. Någon hade översatt ett mail som skickats från en Israelisk vän, som i sin tur fått det från ”tyska missionärer”. Där hittade vi personen som var ursprungliga avsändaren för meddelandet ”Julie Bosma”.

Via hennes hemsida fick vi tag på numret, och resten kan ni läsa i artikeln.

Det är det här som kallas crowdsourcing. Läsarnas gemensamma kunskap är alltid större än en journalists eller en redaktions. Min förhoppning är att vi ska kunna arbeta mycket mer så här i framtiden.

Att det fungerar, och hur bra det fungerar, är _vår_ artikel ett bevis på.

Sms, mail och telefonsamtal väller just nu till redaktionen om 22 missionärer som ska avrättas. Ingen har källan. Men alla har fått mailet/sms från en vän. Som fått det från en vän och så vidare.

Alla med samma budskap:

”Talibaner har kidnappat 22 kristna missionärer med familjer i Afghanistan
och hotas med avrättning i kväll redan.”

Det låter märkligt att det skulle vara nästan exakt samma tal som kidnappades för snart ett år sedan, och att inga andra internationella medier skrivit om det. Ryggmärgskänslan säger att det handlar om ett kedjebrev som råkat få spinn.

Men det spelar ingen roll. Vi försöker nu hitta källan och letar på högvarv, och därför undrar jag:

Vet du något mer om det här? Vem har du fått mail ifrån? Har du en källa?

Hör av dig via emanuel.karlsten@dagen.se eller i kommentarsfältet.

Uppdaterad:

Den här bloggen påstår att uppgifterna kommer från en svensk missionsorganisation och att det startades redan igår.

Svenska afghanistankommittén vet ingenting om saken, men undersöker.

Uppdaterad2:

Urmailet verkar ha sett ut såhär:

Dear brothers ans sisters,
Please pray for 22 missionaries and their families. They have been kidnapped
in Afghanistan by the Taliban and shall be executed this evening.

Many thanks, greetings Julie Bosma & Team.

Julie Bosmas egen sajt ger ingen mer information.

Uppdaterad3:

Då var det löst. Julie Bosma menar att det inte är sant. Tack för underbar researchhjälp!

Det blir inte så engagerat bloggande just nu. Det är mycket nu.

En av sakerna som tar mycket tid är så klart vår redesign. Det som bara skulle vara en omsminkning har blivit ett monsterarbete.

Men vi börjar närma oss slutet.

Tack vare er feedback har vi beslutat oss för att gå vidare med förslag 2. Det känns bra på många sätt. Och vi är nu nära att sjösätta.

Men steget innan det är att förankra bland experter att vi inte är fel ute. Så i dag bjöd vi in proffstyckaren Olle Lidbom. Olle driver bland annat en medieblogg som heter Vassa eggen och har funnits i min rss-läsare länge. Jag har stort förtroende för hans kunskap och det var både kul och intressant att tillsammans med honom sitta och prata form, funktionalitet och drift.

Och vi är väldigt nära att ha tagit ett slutgiltigt beslut. Så. Skönt.

Det var det. Och just det. Här är en bild där vi sitter och ser viktiga ut:

Ni kanske redan sett det? Sidtiteln för Dagen.se är klar.

Och vinnaren blev: Dagen.se – Nyheter om kyrka och samhälle

Ja, ja. Det är korrekt och torrt. Men jag ser inte riktigt anledning till att vara annat.

Vi har en halv sekund att presentera oss för nya användare av Dagen. Då är detta det viktigaste – vi är en nyhetssajt som är nischade mot kyrka- och samhällsfrågor.

Enkelt, kort, slagkraftigt och – allra viktigast – beskrivande.

Tack för allt engagemang och alla förslag! Och Peter T – du har ett pris som väntar på dig. Maila mig.

Det händer mycket nytt nu. Inte bara på nyhetsfronten.

I morse fick alla de prenumeranter som valt att läsa Dagen på nätet ett morgonmail med den nya tidningen. Precis som vanligt. Men skillnaden nu var att länken i mailet ledde till vår nya tidningsbläddrare.

Ni minns? För några veckor sedan fick ni testa att bläddra i tidningen. Ni gav ert stora och goda godkännande och flera har därefter mailat och frågat när den ska släppas. Det är den nu.

Vi hoppas att den ska ersätta det tunga och märkligt ålderdomliga pdf-läsandet.

Tack för er respons om fastebloggar! Den var mycket värdefull. Det är med den i ryggen som vi i dag, när fastan börjar, lanserar vår Fasteblogg.

Två personer, med olika bakgrund och samfundstillhörighet, bloggar om deras upplevelser under den kristna fastan.

Bitte Assarmo är katolik och kommer att blogga utifrån en mer traditionell fasta med Askonsmässor och korsvägar.

Mikael Hansson kommer att blogga utifrån sin konsumtionsfasta och vi får bland annat följa honom under hans pilgrimsresa till Israel.

Jag tror att det här kommer blir riktigt bra. Det märks redan i deras första bloggposter att de vet hur man hanterar bloggmediet sedan tidigare.

Utifrån era kommentarer beslutade vi också att göra Fastebloggen gemensam. Inte för att de bloggar tillsammans eller ska ta hänsyn till varandras bloggande, utan för att det är själva fastan och fastans uttryck som ska få störst utrymme.

Vår förhoppning med Fastebloggen är att den kristna fastan helt enkelt ska få större utrymme i svenskens medvetande än att likställas med en semmeldag.

(Uppdaterad2) Jag är helt stum av förvåning! Sveriges kanske dammigaste institution – Kungahuset – publicerar nyheten om Victorias förlovning via sociala medier!

Kungen tycks ha geniala rådgivare som insett att det är de själva som kan föra taktpinnen. De kan, trygga i sitt eget hem, sätta upp kamera och i god tid presentera en familjenyhet på otroligt avspänt, kontrollerat och vackert sätt.

Det här är – det är tydligt – ett av de bästa sätten att presentera just en sådan här nyhet. Som inte kräver hårda frågor. Som inte kräver granskning. Som handlar om glädje och kärlek som ska förmedlas.

Och som det märks. Victoria spritter av lycka. Vänder sig om för att möta Daniels ögon. Kungen kan inte hålla mungiporna i styr och Daniel verkar så där spänd som en person bara kan vara om man vet att det som nu händer för alltid kommer förändra en Ockelbosons liv.

I salute you, kungen! Du är i sanning För Sverige – i tiden.

(För övrigt står det klart hur Hey Baberiba korrumperat en hel generations bild av kungahuset. Är det någon som kan låta bli att se hur fantastiskt träffsäkra de var i avbildandet av kungafamiljens privatliv?)

När man varje dag jobbar med nyheter så blir ens perspektiv en smula förskjutet. Man läser inte nyheter för dess innehåll, utan för dess nyhetsvärde. 

”Kan man dra på det här?”, ”Kommer det klickas?”, ”Hur är läsvärdet?”

Därför riktas mitt grattis först och främst till Expressen i dag. De var först med en nyhet som sannolikt är varje tidningsredaktörs våta dröm. Snyggt jobbat!

Och hjälp så mycket cred ni fått.

Varenda tidning skrev om det under förmiddagen och la in brasklappen om ”uppgift enligt Expressen” så tydligt och tidigt som möjligt (oftast redan i pufftextens startord). Även om Expressen sannolikt varit mycket säkra på uppgifterna måste det infunnits ett visst nervdaller.

Men nu är det klart och bekräftat. Sannolikt den största nyheten 2009.

Aftonbladet drar så brett på det att skärmen knappt räcker till.

Expressen har så mycket info att puffen inte får plats på skärmen utan en scrollning.

Och text-tv innoverar genom att lägga in en blinkande ”Extra, extra, extra” över nyheten:

Även Dagen, såklart. Vi rapporterar, drar på det och hittar nischvinklar.

Uppdaterad: Här skriver Dagens media om Expressens listiga spel för inte släppa in Aftonbladet på nyheten i förväg

Klockan är 12:49, jag har börjat pimpla kaffe. Det gör man alltid vid den här tiden, såhär dagen efter. Men så tänker man tillbaka. Och inser att det var värt det.

Särskilt i år. Det var en fantastisk gala. Kanske den bästa någonsin. Den kom nära. Stegade ner från de där pompösa höga hästarna de annars envisas med att rida på.

Galan blev personlig. Känslosam närmast.

Hugh Jackman visar skillnaden (inte minst mot Billy Crystal) på hur ett öppningsnummer kan göras med både sångröst, finess och humor. På ett extremt avslappnat men ändå högtidligt sätt ledsagade Jackman genom kvällen. Han hittade en balans få andra lyckats hålla.

Och scenen. Scenen! I år var den fantastisk. Borta var de svulstiga 15-metersstatyetterna, klossiga rullpelare och rundade kilometertrappor. Det blev avskalat, nära och med jazzklubbkänsla, stundtals. 

De personliga nomineringstalen till skådesplarna var ett genidrag. Kärleksförklaringarna, som på något sätt är själva höjdpunkten för varje gala, gavs nu fem gånger om för varje skådespelarkategori som presenterades.

Det smittade av sig. Danny Boyle hoppade på scenen. Cruz och Winslet hyperventilerade. Justin Lance Black brast nära ut i gråt (och levererade kvällens kanske mest känslofyllda tal?).

Och Heath Ledger. Hjälp. Jag slutade andas ett tag.

Det var en fin natt. Väl värt all missad sömn.

Men nu behöver jag mer kaffe.