Det här är vackert, hemskt och sedelärande på samma gång. Lova att du tittar?

…en vecka. Jag ska förbereda några poster som ni kan roa er med under tiden och kommer sedan tillbaka laddad med en massa saker, nyheter och inte minst ordentliga uppföljningar på den här posten.

Vi hörs!

Jag sitter upptagen i dag. En tankesmedja på TU som ska prata framtid. Massor av små och stora tidningar och deras webbchefer är här. Gunnar Springfeldt, bland annat. Chefen på mediekoncernen Stampen som beslutade att plocka in ACAP på sina sajter. Det blir dagens största projekt, att försöka förstå honom och deras beslut.

Allra mest ska vi dock smida ut tankar om hur våra mediehus kan samarbeta för att bli bättre på nätet.

Men där är inte mina tankar just nu. De är helt konsumerade av ilska över följande; de har stavat mitt namn fel!!

Jag har lust att ställa mig upp, skrika saker om mitt namn och sedan storma ut.

Men jag håller igen. Röker mental fredspipa. Ursäktar att ”det inte är så lätt”. För samarbetets skull.

Jaja. Det blir hursomhelst inte så mycket skrivande här under dagen. Men jag rapporterar fortlöpande på Twitter. Följ mig där.

Uppdaterad: JAG ÄLSKAR TU!! Inte nog med att jag fick en ursäkt, jag fick också ny skylt!

TU har förstått:

Vår ständige helgreporter Leif Cyrillus gav en kul idé när han var här i måndags. Vi pratade om hur vi kan höja statistiken under lördagarna. Det är ett känt fenomen hos de flesta dagstidningar att färre hänger på nätet under helgerna. Vi är en redaktion med ytterst begränsade resurser, men vad kan vi göra utifrån dem?

Hans idé var att helt enkelt göra en intervju varje vecka med en aktuell person som vi puffade för under veckan ”Missa inte lördagsintervjun med XX!”.

Och det är ju en lika enkel som det är en lysande idé! En slags webbvariant av Ekots lördagsintervju.

Dessutom kan vi bunkra på de här. Göra med kända eller aktuella personer långt i förväg.

Kanske kan vi dessutom ta det ett steg längre? Kanske crowdsourca frågorna, men allra mest intervjuobjekten.

Så, konceptet är som följer: Vi ställer ett visst antal frågor till olika personer. Kanske sju frågor (heligt tal, ni vet) i mail eller liknande. Skickar, låter det gå alla krångliga pressvägar, och låter de svara när de har tid. Frågorna kretsar kring hur de ser på Gud, kanske något om och hur ofta de ber, vad som händer efter döden, men också något som är specifikt för deras person. Sedan publicerar vi det i intervjuform.

Kanske fungerar det inte. Kanske får vi inga svar. Men visst är det värt att testa?

Vilka ska vi då ha med? Föreslå nu inte massa folk i vår frikyrkobubbla, utan människor där svar på till synes enkla frågor kan bli jätteintressant! Till och med stora nyheter!

Jag börjar med de jag helst hade velat fråga och så fyller ni på med era förslag. Ok?

Alex Schulman
Fredrik Reinfeldt
Amelia Adamo
Christer Fuglesang
Agneta Fältskog
Anders Wejryd
Jan Helin
Prinsessan Madeleine

Ja, ni ser. Nu kör vi. Vilka hade ni helst vilja ställa frågor till? 

I dag arbetar Linus Anderås sin sista dag på Dagen.se. Alldeles nyss bjöds det på finfika, tacktal och snart åker Linus till Cypern där han kommer finnas åtminstone tre år framöver. Visst, han kommer göra en del utvecklingsprojekt på distans under hösten, men ändå. Nu är det hejdå.

Det är en förlust för oss. Linus har varit med och byggt upp Dagen.se under en tid då vi har blivit som mest prisade. Blivit titulerade Sveriges fjärde bästa dagstidningssajt, slagna endast av Svd, DN och Aftonbladet. Har gjort tekniska lösningar som fått tidningsdrakar att imponeras och be om tips.

Han har varit med och skapat en sajt som placerats sig som en av branchens bästa.

Jag tänker att det mest rättvisa i läget då är att betala tillbaka med det han själv har byggt upp. Så här kommer några ord, en rekommendation om så vill, för Linus Anderås. Som med hjälp av all den länkcredd och googlekraft han skapat åt Dagen.se kommer placera sig som ett minnesmärke högt i googles sökresultat. Ett slags tack. För ett utmärkt jobb.

Jag har haft förmånen att arbeta med Linus i ett och halvt år. Det är alltid svårt att i förväg veta vad man kan vänta, men efter bara några veckor visade han sin kapacitet. Jag var häpen. Över hur snabb han var. Problemlösande. Envis. Metodisk. Och lugn.

Jag har kunnat stå och skrika och vifta med armarna, gorma om nertid, hur mycket förtroende vi förlorar varje sekund medan Linus lugnt löst problemet. Ofta innan jag ens hunnit avsluta mitt gormande.

Linus är engagerad. Intresserad. Insiktsfull. Har på sin fritid börjat nysta i sin betaversion av Google wave, spekulerat i om han kan göra redaktionella system med den nyaste av tekniker. Att arbeta med Linus har varit lustfyllt. Ovärderligt för en mindre sajt som Dagen där resurserna är små och det ofta handlar om att trolla med knäna.

Vår arbetsgång har oftast byggt på att jag slänger ut konstiga idéer på kort varsel och Linus omvandlar dem i kreativa lösningar. Bra lösningar. Hållbara och noggranna lösningar. Blir det ett lapptäcksbygge är han noga med att sedan få tid för att se till att det blir ordentligt gjort. 

Tre sammanfattande ord? Snabb. Kunnig. Ödmjuk. 

Så: Är du en framtida arbetsgivare som googlar in på den här posten – anställ honom. Är du en främling som googlar för att du undrar vad Linus är för typ – lär känna honom.

Tack för vad du gjort här, Linus. Det har varit ovärderligt. Välkommen tillbaka!

Jag har nu haft tre personer som kommit förbi webbredaktionen och viskat, så där så att det inte ska bli så pinsamt för mig; ”ni har klistrat in samme biskop två gånger”.

Och, ja. Även jag dubbelkollade att det inte blivit fel i vår bilddatabas. De är lika, biskoparna Hagberg och Aurelius. Men det är två olika personer. …tror jag.

Jag sitter och fasar inför att skriva något om nördlägret i helgen. Är rädd att jag ska superlativ-förstöra det. Men under tiden hittade jag det här roliga:

Bloggportalen Knuff.se har en lista på Sveriges största bloggar. Och titta vad som hänt i helgen:

Ser ni? Jag ligger före Blondinbella, haha!

Och det kan ju tyckas konstigt. Blondinbellas blogg har ju fler besökare än hela Dagen.se. Men Knuffs poängsystem beräknar något annat – länkinflytande i bloggosfären:

”I grund och botten bygger denna ranking på länkar från andra bloggar, men för att beräkna Knuffpoäng på en blogg tar knuff.se bland annat hänsyn till;

• vem som länkar – en länk från en blogg som många andra bloggar länkar till väger tyngre.
• hur det har länkats – antal länkar och i vilket sammanhang.
• när det har länkats – nyare länkar väger tyngre än äldre.”

Det var väl roligt?

Vi funderar på att rajta den här nyheten i dag: http://www.folkbladet.se/nyheter/finspang/artikel.aspx?articleid=4956278

Men den känns lite tunn. Var du på plats? Har du bild? Har du film? Var någon av dekalerna kristen? Tipsa oss.

(Ja, jag tänkte att det kunde vara lite kul med ironi så här på morgonkvisten)

Så låt mig förklara den här grejen med Sweden social web camp (SSWC). Varför det är en sån grej.

Det är inte helt lätt att förstå. Och jag är något häpen över min egen reaktion, mitt fånleende när jag försöker förklara helgen för andra. Hur jag redan bäddar in alla minnen i rosa bomull. Förstorar och förstärker. Glorifierar.

Jag läser en miljard twitteruppdateringar från folk som stammar superlativ. Jag läser lika många bloggposter om en helg som redan verkar ha blivit legendarisk.

Vi som var där är liksom kollektivt saliga, uppslukade av ett evenemang som egentligen helt saknade struktur. Förberett innehåll saknade den helt. På en tältduk hade initiativtagaren tejpat upp ett tomt schema för helgen och deltagarna fick där själva fylla i vad de ville prata om. Och så fullt det blev:

Människor som gått och burit på frustration, inspiration och en känsla av att tro att de förstått något viktigt kom samman och fick chansen att prata om det. Debriefa. Till och med ta upp ämnen och problem de själva inte riktigt kunnat sätta fingret på. Vad som händer med våra webbidentiteter när vi dör. De nya samhällsklyfter de digitala medierna skapar. Varför de med fysiska butiker får större renommé.

Själv ordnade jag tillsammans med två andra en session tio i tre. ”Nåt om journalistik” och twittrade sedan ut saken ”vi träffas vid flaggstången”. Klockan tre var vi tio pers som satt och spånade fritt om svårigheterna och dikena man hamnar i som journalist och förespråkare av sociala medier.

Kanske sammanfattade Steffanie Müller hela saken bäst:

På något sätt handlade hela helgen om hur ett antal människor som upptäckt att stora delar av samhället revolutionerats med sociala medier fick träffas och uppleva en slags frizon. Ungefär som varenda kristen konferens fungerar.

Ett andningshål för en märklig grupp upprorsmakare som problematiserar upphovsrätt, kastar om koncept för företagslogik och predikar om transparensens absoluta nödvändighet.

Kanske var blandningen det allra märkligaste. Från tolvåriga mellanstadieelever och mäktiga mediehuschefer. En blandning som borde skapa grupperingar och inte minst elitism. Men det skapade snarare något slags hopp – det kommer gå bra. Vi är på väg. Vi finns på alla områden och kan påverka. Sociala mediers decentralisering och demokratisering är inte bara en utopi.

Den vackraste bilden av det var kanske följande session. Företrädare från TV4 och SVT i ett gemensamt improviserat samtal om framtiden för online-tv. Delande av kunskap, delande av hur vi gör i framtiden. Och ödmjuka för att kunskapen sitter mer hos de närvarande (och övrig publik) än hos bättre vetande chefer. 

Men så nördades det förstås en hel del. Också. Det blir lätt så när många människor på liten plats har ett intresse som största gemensamma nämnare. Inte alls olikt kristna konferenser. Folk satte här på sig sina knasigaste t-shirtar. Som de sällan skulle ha på sig i vanliga fall. Precis som på kristna konferenser. Köpte nischade grejer de aldrig hade köpt i andra fall. I vårt fall små töntiga ”pokens” som bytte digitala kontaktuppgifter med varandra.

Och så dansades det hela natten.

Tills vi till sist var tvungna att åka hem.

Något sorgsna. Något trötta. Något överspelta.

Men framförallt med en överväldigande känsla av att vi upplevt den där fåniga klyschan: The web runs on love.

Upptaderat: Eller så kan ni läsa Anders Mildner, och förstå allt.

Visst låter det otroligt? Men de här bygger starka (och roliga) bevis för sin sak: