Hur tänkte Carola?
25 år efter att hon ställde sig på schlagerscenen första gången, 25 år efter att hon släppte det mest sålda albumet i svensk skivhistoria (6 himla miljoner sålda album!!), 25 år efter allt det där står hon igen på scenen – med den här avmätta popdängan?
Vilket antiklimax! Och det inte bara för att Carola tagit fram plattången.
Carola och bifiguren Andreas skulle bara ta omvägen förbi Västerås på vägen till Globen och Europa. Upplägget var perfekt. Oddset rekordlåga 1.03. Sveriges största artist i tagteam med Andreas Johnson och utgången var ju så självklar?
Men så Androla med arrogans och självklarhet och man riktigt känner hur hela Sverige med en röst suckar ”nä, nu har vi fått nog”.
Jag har alltid haft stor respekt för Carola. För sin musikaliska fingertoppskänsla. Att alltid veta när det är rätt och inte.
Som när hon för något år sedan lanserade sin nya låt i pausen i melodifestivalen. Som en retning över perfektion visade hon upp att hon visste exakt hur bra hon och låten var, men inte behövde en tävling för att bevisa det.
Eller när hon faktiskt valde att ställa upp med ”Evighet”. Modigt. Härligt. En given vinnare.
Så när hon nu, med a l l t att förlora ställer upp igen antog jag att det var sannolikt en låt som skulle vinna hela Sveriges hjärta. Eller få oss att gråta, som Carola själv menade.
Men den skåpmatspoplåt vi hörde var trött, tröglyssnad, och framförallt framförd utan finess.
Säkert kräver den mer inlyssning. säkert går den via andra chansen vidare till final.
Men kom igen..
Det här var obegripligt.
Rätt låtar vann, således. Sanna Nielsen skippade lite av sin svensktopps-käcka stil, skalade av och gav sin Celine-röst utrymme. Tvillingarna Rongedals Mikah-inspirerade låt var sann glädje.
Men kvällens absoluta bottenapp var ändå denna Nour. Tjejen som tar emot artisterna efter låten.
Det är mycket möjligt att ingen programvärd, inget offentligt ”eftersnack” någonsin har gjort sina artister och tittare så obekväma som Nour gör.
Vad hände med den enkla frågan ”hur känns det”?