Det är sorg i tv-soffan.
Stor sorg.
Obegriplig sorg.
Carola åkte ut.
Mot Nordman.
Medeltids Nordman.
Nordman.

Carola gjorde allt rätt. Hon bytte attityd. Kom ödmjukt in i tävlingen där hon hade allt att förlora. Sänkte tonläget. Lät låten tala. Hade insett allvaret. Hade insett sin egen dödlighet. Lät Andreas få ta plats.
Helt plötsligt syntes en låt med potential. Sorgligt nog en låt där versen fortfarande var starkare än refrängen. Men ändå. Utan tvekan bäst bland startfältet.

Jag blev tagen. Begeistrad. Var tvungen att resa mig från soffan, gå och leta efter telefonen och knappa in Carolas telefonnr. Helt övertygad om att Carola skulle gå till finalen.

Fnissade åt Nordmans, förvisso väl utförda, nummer.

Sen kom allvaret. Jag satt och höll tummarna för att mellansnacket skulle vara utan spydigheter. Utan de så självklara Carolagrodorna. Och hon klarade sig.
Allt var så självklart.

Så åker hon ut.

Nu gör jag en Lars Larsen. Kastar aska runtomkring mig.
Vi ses i Filadelfiakyrkan imorgon.