Jag har fått hundratals mail och kommentarer angående Carin Stenströms ledare i Världen Idag där hon påstår att jag försvarar och propagerar för incest.
Jag ska inte sticka under stol med att ledaren gjort mig djupt bedrövad. Ledsen, helt enkelt.
8 000 Världen Idag-prenumeranter tror att jag propagerar för och försvarar incest. Det är något av det allvarligaste och vidrigaste jag någonsin anklagats för.

Carin Stenström brydde sig aldrig om att fråga mig vad jag menade innan hon skrev. Ett enkelt telefonsamtal, ett mail eller en bloggkommentar hade räckt för att jag skulle bekräfta att ”Ja, jag tycker såklart incest är något vidrigt som behöver bekämpas”.

Istället utgick hon från det värsta, av värsta – att jag propagerar och försvarar incest – och förklarade det som en absolut sanning på ledarplats i sin tidning. Det fortsätter hon göra i dag.

Många har tagit mig i försvar, gjort långa redogörelser för hur omöjligt det är att tolka min bloggpost som något annat än att jag tar avstånd från incest.

Allra mest pedagogiskt förklarande av min text är nog den bloggpost som Kyrkans framtid gjort. De går där igenom min text, steg för steg, och bryter ner det så tydligt som det går. Läs gärna den (klicka här) om du fortfarande är undrande över vissa delar av min text.

Många undrar också vad min avsikt var. Kort sagt var det för att vi kristna behöver rustas för ett samhälle där sanning har blivit relativt.

Den påstådda sanningen ”All kärlek är bra kärlek” kommer förr eller senare leda till hedonism, som en bloggkommentatör oerhört koncist kommenterade. Det sammanfattar antagligen bäst vad jag ville betona.

Vi kristna behöver vara beredda på hur vi bemöter ett sådant resonemang. Vi kan inte enbart bemöta det med predikningar om Guds etiska rättesnöre – för det kan vara svårt för den som inte är kristen att ta till sig. Vi behöver fundera över hur vi bemöter den sekulära med sekulära argument för att stå emot en liberalisering i frågan.

Frågan är aktuell och viktig, just för att det är så enkelt att avfärda det som en ickefråga – stämpla incestuösa relationer (de som bygger på ömsesidig kärlek – så som fallet var i den refererade artikeln) som sjuka och bara skaka på huvudet.

Hur hanterar vi dessa människor? Hur gör vi för att nå dem med sanning? Hur ska kyrkan agera med kärlek i en sådan oerhört komplex situation?

Genom att visa på hur en människa – utifrån en sekulär natur – tvingas resonera i dessa frågor hoppades jag få dig som läsare att tänka till.

Inte att du skulle måla upp mig som förespråkare för incest.