Jag är en sista-sekunden-människa. Ni vet? En sådan som börjar med saker för sent, skjuter på det, är lite tidsoptimist, och får alltid sitta uppe sista natten för att hinna.
Sån är jag.
En dålig egenskap som jag helt enkelt lärt mig leva med. Kanske till och med uppskatta eller försköna. Ljuga om att det ger ”nerv till livet”, när det egentligen mest ger högt blodtryck.

Detta underliga släkte har en nationaldag – deklarationsdagen. Då träffas vi, frivilligt eller ej, sen kväll utanför ett skattekontor i vår aktuella stad.
Vi känner igen varandra på avstånd. Om inte på de små vita kuverten så på de stressade stegen. Vi suckar unisont – ser delar av oss själva i varandra. Så kommer vi fram till insamlarna och de olika sorterna avslöjas. Några är ”förnekarna”. Som inte alls vill känna vid sin sort och skäms. Kroppsspråksskriker till deklarationsinsamlaren ”Oj, jaså samlar du in deklarationen? Ja, men då kan du lika gärna ta min som jag råkade ha här i väskan/innerfickan/strumpan.”.
Andra är vana sistaminuten:are. De arroganta. De som förväntar sig bästa service, och att andra ställer upp. ”Jaha, är du säker på att du är från skatteverket. Jag vill inte ha tagit mig ända hit klockan 23.10 för att ge min deklaration till nån lallare”, och så kräver de att den försynta deklarationsinsamlaren ska visa leg.

Så lämnar vi ifrån oss våra deklarationer snabbt, och hastar iväg.
Låtsas inte om varandra. Men vet att vi ses samma på plats, samma tid om ett år igen.