I helgen orkade inte Englas mamma med att tidningar och kvällspress gav sin egen version av henne, hennes känslor och ”sanning”. Så hon startade en blogg.

”Jag går upp och sätter mig vid datorn funderar på om jag ska skriva i stället för att ligga och tänka ,jag har många tankar på samhället och på sånt som jag känner att det är mitt ansvar att få fram för det är inte klokt hur vissa saker fungerar.”

I bloggen skriver hon vidare om den enorma smärta över att tidningar och särskilt kvällstidningar granskar det som säljer och inte nödvändigtvis sanningen eller det som, i hennes ögon, behöver granskas.

Och särskilt intressant blir det om yttrandefriheten. Hon beskriver där problematiken i att en polis kan läcka en nyhet till media, mot en summa pengar, utan att sedan få efterforskas. Den lag som är ett vackert fundament blir helt plötsligt perverterat för en mamma som inte vill att varje detalj i en fruktansvärd mordutredning ska bli något smaskigt för svensken att förfasas åt.

”Alla har något som heter yttrandefrihet så att media ska kunna granska samhället ,märkligt att vi på 2000-talet inte ska kunna ha en myndighet som kan göra det och samtidigt skydda brottsoffren från att bli uthängda i press på laglig grund eller att utredningar blir förstörda.”

Och kanske gjorde hon det allra smartaste som kunde göras. Att starta en blogg. Att låta hennes egna ord stå ocensurerade och oredigerade för allmänheten att ta del av.

Och att bloggen spelar roll och har genomslagskraft bevisades snabbt av Sydsvenskans artikel om bloggen. Helt plötsligt får den nyhetsvärde. Eller ”sanningsvärde”.

Allt det här gör mig upprymd. Det maktinstrument som bloggen har blivit för medborgaren. För den som inte sitter på en tidningsredaktion och den som saknar kändispoäng. Begreppet sanning, som så ofta fått stryka på foten för kommers och kamp om läsare, har fått en sagolik comeback.

Det är nästan rörande. Eller åtminstone väldigt hoppingivande.

Läs Englas blogg:
http://englasmamma.blogspot.com/