Det som är direkt genomträngande på en sånhär kristen musikfestival är subkulturen. Det levereras till största delen band som en minoritet eller ingen har hört talas om. Men banden är här oftast för att de är kristna eller levererar ett bra budskap.

Jag har inget emot det. Det blir en slags alternativ scen, precis som indiepopscener eller pridefestivaler.

Däremot blir det oftast så att få kan texterna. Det är få som kunnat ta sig tid att nöta sönder akternas album hemma, eftersom det helt enkelt inte hört talas om de tidigare. Eller annars lyssnar på annan musik.

När så akterna spelar är det oftast röj och stämning, men väldigt lite allsång.

Därför var det särskilt intressant att vara i Bildatältet i eftermiddag. Förutom att Frizons kanske mest spelglada band spelade så samlades dryga 250 personer  i Bildas trånga och ytterst blöta tält och sjöng allsång! 

Det ska sägas direkt. Jag är jävig här – jag känner flera i bandet.

Men det hindrar mig inte från att påstå att bandet är något av det mest träffsäkra svensk kristenhet kan ha på scen i dag.

Det är Lars Winnerbäck-texter, fast med värme. Det är gladpop, utan mallar. Det är instrumentbyten, orepeterat och sann spelglädje.

Sådär så att man vill leta upp sitt gamla ungdomsband och återförenas. Spela för att det var kul. För att det inte spelade någon roll om någon lyssnade. Eller om jag satte synkoperna (yes, jag var trummis).

Ett lyckopiller, en tankeställare, en danskittlare. Och trots att de bara spelat ett tiotal gånger på en sexårsperiod så var det allsång i Bildatältet.

Magiskt.

Se bara på mitt telefonsinspelade klipp (och läs också Ikon Frizonsbloggs recension):