Det är lite skamset för mig det här med Hedins hopp till Ryttargårdskyrkan.

För någon vecka sedan så satt jag i en chatt med en vän från den kyrkan. Vi snackade om ditten och datten, men även om det församlingsmöte som nyss varit i hans församling.

Jag: Så, kom ni fram till något roligt?

Han: Nej. Det enda som stack ut var väl att Sten-Gunnar Hedin ska komma och predika regelbundet under hösten.

Jag: Jahapp.

Han: Men det ligger väl inget nyhetsvärde i det va?

Jag: Att han kommer och predikar? Nej, vadå?

Han: Nej, det tycker inte jag heller.

Det irriterar mig så klart nu. Och jag har redan ringt och skällt ut min vän (som om det var hans fel…) att han inte var tydligare att Hedin skulle vara anställd hos församlingen och att han i praktiken skulle få en närmast pastoral tjänst.

Men våra reaktioner där i chatten säger också något om både mig och min vän. Men kanske allra mest om min generation.

Vi bryr oss helt enkelt inte. Samfund är oviktiga. Det är något som ”de andra” håller på och tjafsar om. De som bråkar om nattvard, dop och annat viktigt. För min generation handlar kyrka först och främst om var vi känner oss hemma. Var vi tror att vi kan bidra med något eller/och växa i vår gudsrelation. Inte om kyrkan har prefixet mission, katolsk eller pingst.

Att Hedin blir EFK:are är således lite av en axelryckning. För mig och sannolikt för hela min generation.

Men med det sagt: Det är en viktig kyrkopolitisk markering som jag välkomnar, beundrar och älskar. 

Och som jag borde snappat upp redan i den där chatten…