Det blir spännande att vakna och se resultatimorgon. Även om det inte är särskilt stor skillnad mellan kandidaternas politik känns det ändå som om vi kan vakna upp till en helt annan värld.

Det går inte att komma ifrån att Obama har väckt ett fantastiskt hopp bland så många. Att det kan bli en svart president i ett land som samma århundrade har hängt, flått och misshandlat svarta för att deras hud har annan färg.

De äldre svarta i USA skakar på huvudet. De som har sett så många ledare avrättas. Så mycket hopp släckas. De nyper sig. Vågar inte tro att det är sant.

Och det gör inte jag heller. För mig, och uppenbarligen för många andra, handlar valet kanske mest om det här. Återupprättat hopp. För människor som sett sig som en parentes i samhället.

Oavsett politik är just detta oerhört vackert.

Det känns hollywood. Påhittat. Jag minns hur töntigt långsökt jag tyckte det var när serien ”24” för några år sedan castade en svart som USA:s president. Som om det skulle hända på riktigt.

Men så kablas nu bilder ut på familjen Obama. Vid de uppbyggda valbåsen i en gympahall. En trött Barack med nyfikna barn. De tittar och skrattar åt något på deras valblankett. Jag kan inte undvika att le. Mysa, liksom. Glädjas med dem att den långa resan är slut. Nu är bara hoppet kvar.

Jag vet inte särskilt mycket om kandidaternas politik. Men jag förstår att Obama förmedlar hopp till människor som har haft det som bristvara. Och att en vinst för republikanerna på riktigt skulle vara förödande för människor som nu gett det en sista chans. 

Eller så förstår jag ingenting. Och är även jag en produkt av en fantastisk valrörelse. Kanske är det nog fascinerande. Att det liksom spelas upp ett scenario framför våra ögon som vi knappt kan särskilja från fiktion. En verklighet som överträffar dikten.

Imorgon kommer upplösningen. Jag kan knappt hålla mig.