Då och då utmanas jag att delta i olika blogglekar. Jag deltar nästan aldrig. Mest för att jag inte går igång på idérna. Men igår kom en utmaning från Mackan som jag inte kan sluta att skrämmas och fascineras av: Lista dina fem största skämslåtar.
Jag inser att jag har massor! Låtar som jag aldrig skulle våga ha på öppna spellistor. Som jag ljugit om. ”Oj, där var visst en låt som min nioåriga syster måste ha lagt in”. Som jag skulle dö av skämmighet om jag råkade spela upp.
Och jag vet inte riktigt hur jag tänker nu. Men whattheheck: Här kommer fem låtar som jag skäms livet ur mig för:
Marcus och Keith – ögon som få
Året är 1999. Dokusåpor är hett och femman har gjort ”Villa medusa”. Ett uselt koncept där ett gäng svenskar åker till en grekisk ö för att tjäna pengar och bråka några veckor.
Där fanns Marcus och Keith. Minns ni dem? De satt mest och spelade Wonderwall i ett hörn. Men så lyckades de få ihop en egen låt också. Och jag trollbands.
Jag skrattar generat vid bara tanken. Men jag tyckte den var så medryckande. Så vacker. Jag försökte trevande prata om detta med mina vänner men insåg snart att den slagit an en sträng inom mig som var helt förbjuden att berätta om. Man kunde med rättvisa kalla den årets största töntlåt.
Men jag kunde inte släppa låten. Gick ständigt och nynnade. Så en dag smög jag upp till Åhléns på Östertorg i Visby och – efter att noga ha kontrollerat att ingen annan såg – inhandlade singeln.
Jag förvarade singelskivan bakom en hylla, så ingen vän skulle se, men spelade den bakom lyckta dörrar så högt och frekvent jag kunde.
Min förbjudna musikkärlek:
Peter Jöback – Människor som du och jag
Låt mig nu poängtera att detta handlar uteslutande om albumet Människor som du och jag. Men hjälp. Den här skivan har jag lyssnat sönder. Och det känns enormt pinsamt. Jag hade en period där jag vill utbrista ”Peter Jöback” så fort någon tog upp frågan om bra musik (för att sedan försöka missionera om vilket lyckokast samarbetet med låtskrivarna Niclas Frisk och Andreas Mattson varit) Visor, trallig pop och svulstig minimalism (ja, en paradox) – allt ihoplagt till en…skatt.
Men varje gång något liknande undsluppit mig läggs huvuden på sned, jag får beklagande klappar på axeln och läppar bits för att förhindra fniss. Jag håller numera tyst om saken.
Disney – Esmeraldas sång
Ok. Nu börjar jag på riktigt ångra den här listan. För det här är riktigt osmickrande. Men ok: Jag är en sucker för Disneylåtar. Särskilt de svenska. Jag älskar de pampiga låtarna som ramas in av ritade figurers svårmodiga eller kärleksfulla blickar. Som Alladins En helt ny värld, Lejonkungens En värld full av liv, Skönheten och odjurets Beauty and the beast.
Men allra mest älskar jag, suck, Esmeraldas sång från Ringaren i Notre Dame. Jag är hemskt ledsen.
Jag tror på människan – Tommy Nilsson
Det ska sägas direkt. Svenska folket gjorde sitt största misstag någonsin när de gav Tommy Nilsson en sistaplats i Melodifestivalens final 2007. Den var värd så mycket bättre. Visst? Men en sådan här sak skulle jag aldrig – aldrig – säga offentligt. Tills nu. Himlaskitlista.
Celine Dion: I want you to need me
Jagvet, jagvet, jagvet. Sådana här saker kvalar in bland saker killar aldrig, aldrig skulle säga. Men, ja, den här låten får mig att vilja stå i motljus med fläkt i håret och sjunga ljuva toner med utslagna händer. Det är knappast helt friskt. Och, nej, nej – jag står för allt i världen inte för det.
Så. Jag dör just nu lite av skam. Men för att riktigt spä på det så finns det också en spotifylista med alla mina skämslåtar (de som finns på spotify). Ladda hem den och skäms med mig.