Kjellbergs förlag har gett ut en stundtals väldigt träffsäker bok om en hemgrupp/cellgrupp/bönegrupp/husförsamling/rotgrupp (man skulle kunna skriva en bok bara om alla dessa namn på en grupp som egentligen bara träffas för att prata om och med Gud). Den heter Hermanns hemgrupp och är helt enkelt en parodi på hemgrupper.

Hemgrupper (ja, låt oss hålla oss till ett namn nu) får lätt en väldigt speciell karaktär. Medlemmar av samma församling delas mer eller mindre frivilligt upp i olika grupper där man ska samlas kring att prata om livets svåraste frågor.

Det är ostmackor och te, omedvetet inövade kristenklyschor och välvilliga – men ofta inte helt genomtänkta – teologiska tankar. Lovsång med gitarr, om man har tur. Någon gång (skräcken) acapella. 

Och så bön. Det svåraste. Det som lika mycket som böner till Gud blir uppvisningar inför varandra. Förväntningar och osäkerheten om när bönen ska börjas och när den ska avslutas. 

Mycket av det där fångar seriestrippen nedan. De stora och fin viljan att verkligen lyfta fram något allvarligt och viktigt i bön, och vad vi sedan gör.

Något mer än jag som känner igen mig?

Och vilken bönetyp är ni? Själv är jag utan tvekan killen med skägget.